Hej!
Sedan flytten till Kungälv skriver jag krönikor i Kunglälvs-Posten.
Krönikorna handlar om vardagslivet, om mina synpunkter på små och stora frågor.
Hoppas att du hittar något av intresse att läsa. Du är välkommen att höra av dig om du vill kommentera någon text.
Vänlig hälsning, Kadir Meral
Den förändringsbenägna människan
Under den senaste tiden har vi besvärats av ett billarm som utlöses stup i kvarten i närheten av där vi bor. När situationen blev plågande fick jag nog och slängde mig på tangentbordet. Dags för en insändare i den lokala tidningen: ”Kära Närbo! Vi som bor i kvarteret X har under en längre tid haft nöjet att motvilligt lyssna till det outhärdliga oljudet från din bil. Det som jag hade överseende med som en olyckshändelse har börjat bli en plåga. Vi blir väckta mitt i natten av oroliga och skrikande barn. Du kan inte ana hur tacksamma vi skulle bli om du tog dig tid och körde din fordon till närmaste verkstad för att ta itu med problemet. Undertecknad, din vänlige granne!”
Innan jag hann skicka texten läste jag igenom den en sista gång. Jag lyssnade på tonen i mina ord. Jag kände inte igen mig. Det blev Control delete. Att jag överhuvudtaget spenderade min tid och kraft på en sådan banal händelse. Vad blir nästa steg? Att skriva arga lappar med många utropstecken i tvättstugan om folk som lämnat ludd i torktumlaren? Är detta priset och beviset på att jag har blivit integrerad i det svenska samhället? Jag menar, i min by i hemlandet skulle jag aldrig reagera på ett liknande sätt. Där var ljud en del av vardagen. Gatuförsäljarnas melodiska rop efter kunderna, tuppens golande i tid och otid, böneutropet från den närliggande moskén och en massa andra ljud från människor och boskapsdjur. Inte störde jag mig på detta.
Det är fantastiskt hur en människa kan förändra sitt beteende efter den kulturen den befinner sig i. Det är knappast så att jag har blivit allmänt känslig för ljud, för när jag emellanåt besöker min hemby störs jag inte av ljuden runtomkring mig. Tvärtom, upplever jag dessa ljud som exotiska och en naturlig del av livet. Men hur kan det komma sig att jag reagerar negativt över en stackars granne som har haft besvär med sin bil? Det kan bero på att jag under mina tjugo år i Sverige har lärt mig och blivit uppfostrat till vad som är OK och inte är OK i vår vardag här.
Jag har helt enkelt blivit genomsköljd av normerna i det samhället jag lever i. Därför är min reaktion på billarmet snarare en spegling av de tillåtna normerna i samhället än att jag faktiskt stör mig på oljudet. Hur som helst, det är en Guds gåva att vi människor är förändringsbenägna, även om det tar längre tid för vissa av oss.
För övrigt... Är det inte dags att se över vetorätten hos de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd, som dikterades av segermakterna efter Andra Världskriget?
Grattis på födelsedagen, pappa!
Igår fyllde jag år, i alla fall enligt datumet på legitimationen. Men jag vet att det inte är rätt datum. Ingen vet när jag är född, varken mina föräldrar eller någon släkting med gott minne. Jag frågade mina föräldrar en gång. Du föddes en regnig dag i oktober svarade pappa. Nej, det var i september tillrättavisade mamma, eftersom folk fortfarande plockade bomull från bomullsplantagen. Min logik säger att jag borde lita mer på mamma även om pappa generellt har bättre minne.
Jag vet alltså inte mitt exakta födelsedatum, det gör inte heller mina sju syskon. Jag anar att en del läsare gapar och undrar hur det är möjligt. Jo, i det landet och den kulturen jag kommer i från fanns på den tiden inte någon anledning att registrera barn. Folkbokföringen och personregistret fungerade inte på samma sätt som det gör till exempel här i Sverige. Man föddes i en by, växte upp, blev gammal och sedan dog man. Det fanns inte barnbidrag, barnavårdscentral, förskola eller andra välfärdsförmåner som gjorde det gynnsamt att synliggöra sina barn. Därför gjorde sig folk ingen brådska att registrera dem, i synnerhet inte pojkarna för att undvika göra lumpen som var på tre år. Myndigheterna gjorde dock återkommande kontroller i byarna för att snoka om fler barn, helst söner, hade fötts för att kalla in dem till militärtjänstgöringen tjugo år senare.
Själv blev jag inte registrerad förrän jag frivilligt började skolan. Då åkte min pappa till storstan en måndag den16 januari och passade samtidigt på att registrera mina tre syskon som hade kommit till jordelivet efter mig. Alla fyra fick samma födelsedag, nämligen den 16 januari med ett till två års mellanrum i årtalet. Idag har våra svenska vänner ganska roligt åt denna företeelse. Betyder det att ni firar samma födelsedag, frågar de skämtsamt. Nej! Sanningen är att jag inte har brytt mig om att fira min låtsasfödelsedag och därmed inte heller reagerat på de så kallade ålderskriserna som sägs inträffa med jämna mellanrum. När min fyraåriga dotter för några dagar sedan frågade om hon och mamma skulle baka tårta till min födelsedag, blev hon jätteledsen när hon hörde att pappa inte firar sin födelsedag. Då bestämde vi att från och med nu ska barnen få glädjen att fira pappas födelsedag till hans stora förtjusning.
För övrigt... Det må vara en räddande väg att gå för de två svenska journalister som är fängslade i Etiopien att erkänna ett terrorbrott de inte har begått, krypa till korset och söka nåd hos en diktator. Men det är utan tvekan ett slag mot demokratin och rättssäkerheten.
Det handlar om uppskattning
Jag har panikkänsla, sa en av mina elever veckan innan jullovet, jag vet ännu inte vad jag ska köpa för julklapp till mina nära och kära. Det kanske beror på att de inte behöver någonting, råkade jag slänga ur mig. Genast fick jag mothugg: Gud vad tråkig du låter Kadir, det handlar väl inte om behovet, utan snarare viljan att visa sin uppskattning för någon man älskar, sa hon. Det var en rak höger, vilken käftsmäll! Du har nog rätt sa jag och gick vidare.
Enligt min elevs resonemang skulle det alltså innebära att svenskarnas uppskattning för varandra har ökat med hela 44 procent under de senaste tio åren, vilket är ökningen av julhandeln under samma period. Räknar man bort inflationstakten hamnar ökningen på närmare 30 procent, glädjande siffror om det skulle spegla vår uppskattning för varandra.
Men nu vågar jag sticka ut hakan och påstå att den eskalerande julhandeln i stor utsträckning beror på en högre grad kommersialisering av julen. Jag vill absolut inte moralisera folks konsumtionsvanor, ty jag själv är en bidragande kraft som driver på detta hjul. Jag älskar att ge och ta emot presenter, att gå runt i stan med fyllda kassar, och precis när jag är på väg hem få syn på en pryl eller plagg i skyltfönstret som jag bara måste köpa till mitt barn eller min fru, inte för att de behöver det, utan för att jag älskar dem och vill visa min uppskattning för dem. Och medan ni läser detta springa jag förmodligen runt stan i mellandagarna och köper ännu mer. Att konsumera mycket är ju bra för samhället: butiksägarna får högre inkomster och kan därmed betala mer skatt till välfärden, dessutom när konsumtionen ökar måste även produktionen öka vilket innebär fler folk i arbete som leder till lägre arbetslöshet, ökade skatteintäkter, mindre bidragsberoende, mer pengar till pensionssystemet etcetera. En fantastisk ekvation...
…om man bara tänker kortsiktigt. Ekvationen bygger på ett system som går ut på att om jag till exempel slänger ut min nya TV igenom fönstret, eller bryter foten i trappan bidrar det positivt till landets ekonomi eftersom dessa två händelser resulterar i ökad konsumtion av varor och tjänster. Men om vi kalkylerar in den ökade konsumtionens skadeverkningar på miljön och vår hälsa i form av stress, och om vi inser att världens resurser inte är outtömliga, då blir vår ekvation ohållbar i det långa loppet.
… för övrigt, fick jag en blomma i kruka av mina elever på avslutningen. Trots att jag hemma har en blomma i varje fönster blev jag rörd över deras fina gest. Det handlade om uppskattning.
Den tyckande generationen
I mitt yrke som lärare i samhällskunskap har jag under den senaste tiden uppmärksammat en intressant utveckling hos ungdomarna. Mina elever är idag mer benägna att uttrycka sina tankar och åsikter om diverse samhällsfrågor än för bara några år sedan. En del av er som läser detta höjer förmodligen på ögonbrynen, i synnerhet ni som är uppvuxna under 60- och 70-talets politiska våg, och tänker att ungdomen idag är en enda stor massa av lathet som tar allt för givet och att deras samhällsengagemang är obefintligt. Titta bara på det dalande antalet medlemmar i de politiska ungdomsförbunden.
Så kan man tycka om man mäter samhällsengagemang i absoluta tal som antalet medlemmar i föreningar, antalet plakat i en demonstration eller antalet nystartade studiecirklar. Men de ungas intresse och engagemang för samhällsfrågor uttrycker sig idag i helt andra former och forum. Till skillnad från förr i tiden är detta intresse oftast oorganiserat. Det yttrar sig inte alltid kollektivt, i föreningslokaler och i deras bulletiner. Idag framför ungdomarna sina åsikter och visar sitt engagemanget mer på individnivå; på nätet i form av bloggar, twitter, kommentarsfält och inte minst via facebookgrupper.
Jag gläds över att mina elever bryr sig alltmer om samhällsfrågor. De partier och krafter som lyckas fånga dagens engagemang hos den yngre generationen i dess nya former har stora möjligheter att bilda en stark opinionskraft och åstadkomma viktiga samhällsförändringar. Det som bekymrar mig aningen är att dessa åsiktsyttringar hos många är tyvärr oreflekterade. Källkritiken är bristfällig, för att inte säga ickeexisterande. Man bara ”tycker” utan att basera sitt tyckande på fakta och vetenskap. Inte heller reflekterar man över konsekvenserna av sina åsikter. ”Jag tycker att vi bör ha dödsstraff i Sverige, att homosexuella inte ska få adoptera, att vi ska utvisa alla invandrare som begår brott, att politiker är korrupta lögnare, etcetera.” Vad baserar du dina påståenden på? Vilka blir konsekvenserna av dina åsikter, vilka är för och nackdelarna? Varför tycker du så? ”Jag bara tycker det, jag har väl rätt att tycka vad jag vill!”
Och just detta ”jag-bara-tycker” är den nya trenden hos många av dagens ungdomar. Nätet och kaféer florerar av en massa ”jag-bara-tyckare”. När jag hör dessa uttalanden blir jag oundvikligen påmind om den tankeväckande devisen av Thomas Thorild som idag är inristad i sten ovanför ingången till aulan på Uppsala Universitet, ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större.”
Fyraårskontrollen
För ett par veckor sedan var det ett hejdundrande barnkalas på vår gata. Det var dottern som fyllde fyra år. Efter några dagar, då luften hade gått ur ballongerna och den sista resterande tårtbiten var uppäten, var det dags för ett besök på barnavårdscentralen för den årliga rutinkontrollen.
Från vänner och bekanta, vars barn redan hade genomgått kontrollen, fick vi en kartläggning över vilka färdighetsprov och mätningar som skulle genomföras. Hon ska kunna skriva sitt namn, stå på ett ben, beskriva en bild, rita en gubbe etcetera. Snacka om att vi fick panik. Vår dotter är visserligen bra på att rita och prata, men namnet! Och vi som är lärare! Herregud, det är bara tre dagar kvar till besöket! Det var bara att sätta igång och träna. Vi övade och övade, varför valde vi ett så svårt namn förresten? Och när hon äntligen hade lärt sig vaknar hon dagen efter och skriver hela namnet baklänges. Panik! Tänk om det är något större fel på flickan? Sedan fick hon stå på vänster ben, check! Och på höger ben, utmärkt!
När jag vaknade på dagen D var det en pirrande känsla i magen. Samma känsla som man har när man lämnar sin nya bil på besiktningen. Inners inne vet man att det inte finns några fel på bilen, men ändå står man där nervös över att farbröderna i overaller ska hitta några anmärkningar på din ögonsten. På barnavårdscentralen blev vi bemötta av en trevlig sköterska. Efter några artighetsfraser var det dags. Vikten och längden följde utvecklingskurvan. Det vänstra ögat hade lite sämre skärpa vilket innebar en remiss till optikern. Att beskriva bilderna i en blädderbok gick utmärkt, likaså teckningen. Pappan kände stoltheten och sträckte på sig.
Sedan från ingenstans ritar, sköterskan med den milda rösten, ett kors på papperet och ber M rita ett likadant. Piece of cake, tänker jag. Men icke, flickan skakar på huvudet och är inte alls med på noterna. Kvinnan i den vita rocken är uppmuntrande men dottern vägrar rita. Jag ingriper, kom igen nu älskling, det är bara att rita ett streck och sedan ett annat streck rakt över det. Nej! Hon ignorerar oss och fortsätter med sin teckning, ingen gubbe utan en kvinna med långt hår och randig tröja. I bakgrunden har hon ritat en sol med långa strålar och två ballonger. Men korset förblev icke ritat.
Under samma vecka var vi på utvecklingssamtal hos förskolan. Vi fick med oss en utförlig rapport på 20 punkter som beskrev flickans utveckling. Undrar om vi inte skulle spara mycket tid och resurser om samma papper hade skickats direkt till barnavårdscentralen.
Konsten att välja sina strider
Jag har tidigare i den här spalten framfört min beundran över det svenska språkets rikedom på begrepp och idiomatiska uttryck. En vanligt term som man emellanåt får höra är ”att välja sina strider”. Man ska alltså inte rida på sin stridshäst som Don Quijote och fäkta mot alla problem och felaktigheter som uppstår i ens omgivning. För att effektivt åstadkomma ett resultat rekommenderas man koncentrera sina krafter på de viktigaste frågorna.
Detta tankesätt har varit hälsosamt för min engagerande personlighet, samtidigt som jag ser den outtalade undertonen i talesättet som dirigerar oss människor till passivitet. Det finns en liten gnutta apatism i synsättet. Man tillåts att bara skaka på axlarna åt en hel del problem som uppstår på ens arbetsplats eller i samhället som helhet, saker som man innerst inne tycker är fel men hittar inte krafter för att bekämpa. Till slut har vi fallit på knäna inför cheferna på arbetsplatsen eller det stora etablissemanget i landet.
För exakt en vecka sedan, tisdagen den 18 oktober, bestämde jag mig att just denna dag inte påpeka några brister eller ta strid i några missgynnsamheter. Jag höll på att bryta löftet redan på morgonen då flickan vägrade ta på sig mössan, men jag backade ur striden och hon frös hela vägen till förskolan. När jag senare kom till jobbet såg jag några elever röka alldeles nära huvudingången. Hade det varit en annan dag hade jag hållit ett kort föredrag och uppmanat dem att flytta på sig. Men inte idag! Idag skulle jag välja mina strider.
Fram mot kvällen hade jag lyckats ta mig igenom arbetsdagen utan minsta lilla strid. Jag kände harmoni och en viss grad av stolthet inom mig. Det återstod bara en sak innan dygnet skulle knytas ihop – storhandlingen. När jag och min dotter gick runt mellan hyllorna i affären fick jag höra henne skrika entusiastisk och förvånad ”Pappa, titta Julstjärnor!” När jag tittade upp blev jag lika förvånad som hon. Julpynt, redan nu! Jag blev upprörd inombords. Någonstans finns det en butikschef som har bestämt att senast den 18 oktober är en bra dag att börja försäljningen av julpynt, en dag då träden fortfarande är klädda i gulgröna löv och höstastern blommar för fullt. Genast ville jag leta efter den skyldige och framföra mitt missnöje. Varför denna stress? Sluta att urholka våra svenska traditioner! (Här har Sverigedemokraterna verkligen en fråga att strida för). Men jag kom ihåg mitt morgonlöfte. Istället borde jag vara glad att jag har hela 67 dagar på mig att bestämma mig för rätt ljusstake till julbordet.
En vardag med Rut och Lina
Jag ska be er läsare reflektera en kort stund över en företeelse. Måla upp i ert huvud en bild av den vardag, inte den som ni lever idag, utan den som ni strävar efter eller inväntar att leva. När ni har gjort det kan ni fortsätta att läsa. Tack för er tid! Jag kan först beskriva min egen tavla för er. Den nivån i livet som jag inväntar är ett tillstånd där jag är frisk, inte har en alltför lång checklista av saker jag måste ta tag i och som stressar upp mig, hinner motionera, umgås med vänner och har det mesta under kontroll på jobbet. Känner ni igen det? Inte så mycket begärt eller hur? Det är bara det att detta tillstånd inträffar sällan, och jag tror inte att jag är ensam om att uppleva det så.
För det mesta står något i vägen för att vi ska känna lugn och harmoni i vardagen. Högen av uppgifter som bör göras växer. Det skaver i huvudet att till exempel inte ha hunnit rensa garderoben efter sommaren, för att inte tala om vinden eller garaget, den där kompisen som vi har tänkt ringa upp flera gånger men inte hittar tid till, eller träningen som vi grämer oss över att inte komma igång med, men lovar att sätta igång bara vi blir färdiga med det och det och det.
Det är bara erkänna, vi har kommit till vägens ände. Vi hinner knappast handla mat och har tappat inspirationen att laga en middag. Länge försökte vi att komma vidare genom att fylla våra kökshyllor med diverse kokböcker. Nu är det Linas matkasse som gäller. Någon Lina har bestämt för oss vad vi ska äta till middag under veckans dagar. Är det sista stöten i vår inspiration och initiativförmåga? Vad är det som hindrar oss från att gå och handla mat i en affär på tre tusen kvadrat som ligger ett stenkast från oss, stanna kvar vid grönsakstorget och känna doften av selleri eller timjan, strosa runt mellan mathyllor, nicka igenkännande eller växla ett par ord med några bekanta? Tiden svarar någon, eller snarare bristen på tid.
Då är det hög tid att vi frågar oss vad vi gör av vår dyrbara tid. Vi hinner inte planera och handla mat utan låter någon Lina bestämma åt oss, hinner inte städa hemma utan betalar andra att göra det, hinner inte hjälpa våra barn med läxorna utan anställer någon annan för uppgiften. För fem, tio år sedan fanns varken rutavdraget eller Linas matkasse och dygnet hade fortfarande tjugofyra timmar. Då hann vi bevisligen handla mat och städa hemma. Vad är det som gör att vi inte hinner idag? Och vad gör vi egentligen med den tiden som vi inte läggar åt att handla mat, städa hemma eller hjälpa våra barn med läxorna?
Från fusklapp till muthärva
Vi sitter några kollegor i personalrummet med varsin kopp kaffe i handen och småpratar om den nya gymnasiereformen. Bland diverse pedagogiska frågor är det ett ämne som väcker stort intresse och dominerar samtalet, nämligen det tilltagande fusket hos en del elever. Vi konstaterar att med hjälp av dagens informationsteknik har det blivit betydligt lättare för en elev att fuska vid examination och i övrigt skolarbete. Det är förfärligt, säger en kollega och häller i sig de sista dropparna ur sin kaffekopp. Det här är en fråga som vi bör ta tag i, säger en annan. Sedan reser sig en efter en för att återgå till sina elever.
Idag kan en elev på ett enkelt sätt skicka ett sms innehållande ett svar till en klasskamrat som gör samma prov några bänkar längre bort, eller filma stora delar av sin text och sända vidare inom loppet av en millisekund. Självklart kan jag lyda skolministern Jan Björklund och be eleverna att överlämna sina telefoner i samband med en examination, men eleven har rätt att vägra, så direktivet är tandlöst. Och vem säger att en fuskare inte har två telefoner med sig?
När jag vid ett senare tillfälle diskuterade ämnet med en annan kollega fick jag höra några eftertänksamma ord. Min kollega vände sig till mig och sa; en examination som det går att fuska på är inte en bra examination. Utveckla! Jo, om det går att fuska i en provfråga då är det själva frågan det är fel på. Vi måste hitta examinationer som både i innehåll och i form är svåra att fuska på. Kollegan hade i sak rätt även om möjligheterna att skapa fusksäkra prov skiljer sig mellan olika skolämnen.
Själv saknar jag en djupare diskussion kring fusket i allmänhet. Vi kan troligen efter mycket möda begränsa möjligheterna att fuska, men vi måste också diskutera de moraliska aspekterna av fusk. Kom igen nu, säger ni läsare. Kasta första stenen den som är oskyldig. Alla har vi fuskat någon gång i livet, i något sammanhang. Visst, säger jag, men det är skillnad mellan fusk och fusk, mellan fuskare och fuskare.
Att reflexfuska och göra ett mål med handen som Maradona gjorde en gång i tiden, eller att fuska i ett prekärt läge för att ta sig vidare i livet är överkomligt och till viss del förlåtligt. Det vi måste komma åt är de systematiska fuskare som fuskar sig igenom alla system och instanser, som fuskar till sig fördelar på andras bekostnad, som börjar med ett fusk i skolan och fortsätter med förskingring i vd position, mutor som politiker eller doping i mästerskapen.
Frågan som dessa fuskare får fundera över är, visst jag har lyckats. Men är jag lycklig?
En känsloladdad skolstart
Utöver det kalendariska nyåret, som börjar den första januari har många av oss även en praktisk nyårsstart nu efter sommarledigheten. Många har avslutat sin semester och ska återgå till sitt jobb, skolbarn som ska återvända till sina bänkar med alla sina lärare och förskolepedagoger. Oavsett ålder och kategori är det med blandade känslor vi återvänder till våra sysslor och aktiviteter. En del bävar för att komma tillbaka medan andra gör det med stor glädje.
I dagarna är det skolstart för tusentals barn och ungdomar runt om i landet och i vår kommun. Nya kläder, skolväska och andra skoltillbehör är inhandlade. De flesta elever är glada över att återförenas med sina klasskamrater eller träffa nya. Men det finns barn som med orolig magkänsla inväntar läsåret, det vet vi som jobbar i skolan och det visar även rapporter från organisationer som BRIS och Friends. Enligt Friends undersökning är det så mycket som en tredjedel av skolungdomarna som känner oro inför skolan. Hittills i år har över 6000 barn ringt till BRIS och framfört sina farhågor inför skolstarten. Det handlar om allt från prestationsångest, stressen över pryl- och klädval, rädslan att utsättas för mobbning och många andra orosmoment.
Förhoppningsvis besannas inte många av dessa farhågor, dock behöver föräldrarna och skolan tillsammans hjälpas åt för att våra barn och ungdomar ska känna entusiasm och glädje inför skolan, inte ångest och stress som undersökningen visar. Man behöver inte ha det senaste klädmodet bara för att Kalle eller Lisa har det, inte heller den senaste mobiltelefonen som bänkkompisen har. Jag vet, det är svårt för många föräldrar att tillgodose barnens alla behov i vårt konsumtionssamhälle, och ännu svårare är det för barnen att förstå detta, men vi får inte ge upp, vi måste våga ta det samtalet ständigt, varje dag.
Som förälder ska man naturligtvis ha förväntningar och krav på sina barn, att de sköter sig i skolan, både studie- men också beteendemässigt. Men vi ska inte utsätta dem för onödig stress genom att ha prestationskrav långt över deras kapacitet. Till sist, är det inte dags att vi lärare slutar tvinga barnen att efter varje sommarlov skriva en uppsats om vad de har gjort på semestern. Om vi istället låter barnen skriva en uppsats om ett ämne som intresserar och berör dem, då får även de barn som inte har haft möjlighet att åka till Kanarieöarna lust och stimulans att skriva en kreativ och drömmande uppsats, istället för en refererande och ångestframkallande.
Våra fiender
Det som inträffade i Norge är ofattbart men föga överraskande, ty det är just de demokratiska institutioner och partier som har förespråkat tuffare tag mot terrorismen som har blivit måltavlan. ”Terrordåden mot Fremskrittspartiet i vårt grannland hade lika lätt kunnat drabba Folkpartiet eller Moderaterna, på Gotland eller på Marstrand.
Vi minns alla debatten kring FRA för några år sedan. Tacka gudarna att vi inte har en socialdemokratisk styrd regering idag, för då hade FRA, som har gett Säpo större möjligheter att upptäcka och eliminera yttre angrepp av just den arten som har drabbat Norge, hamnat i papperskorgen. Det är hög tid för vänstern att vakna till och varsebli de faror, som inte bara Sverige och Skandinavien, utan hela Europa och västvärlden står emot. De muslimska fundamentalisterna med al-Qaida i spetsen är skoningslösa mot västvärlden och dess värderingar. Kampen mot terrorismen måste föras tuffare och tillsammans med andra. Därför är det viktigt med starkare rättsväsende, därför är det viktigt att vi har fredsbevarande insatsstyrkor ute i världen, och därför är det viktigt att Sverige har ett närmare samarbete med Nato för att i längden också bli en aktiv medlem.”
Något liknande skriveri hade vi förmodligen kunnat läsa i de flesta borgerliga tidningarna om terrorattackerna i Norge hade begåtts av någon muslimsk terrorgrupp och attackerat Fremskrittspartiet. Men i samma ögonblick som det blev känt att angreppen kom inifrån – från en vit, kristen, högerextrem person, ändrades rubrikerna från ”Terrorattack” till bara ”attack”, då var det inte längre en terrorist, utan bara en ”mördare”. Vissa ledarsidor kostade till och med på sig att kalla Breivik för ”massmördare”, men någon terrorist var han inte, man vill väl inte skapa kaos i medborgarnas huvud, eftersom man i åratal har lyckats sälja terrorism och muslimskt fundamentalism i en och samma korg.
Det är välbetänkt och välkommet att både svensk Säpo och Interpol har bestämt sig att inte bara vända sina spaningskikare mot öst och muslimer, utan även ta på sig sina närsynta glasögon och bevaka det alltmer växande hotet mot vår demokrati från de högerextrema grupperna. Det räcker dock inte enbart med de polisiära insatserna; massmedia, de politiska partierna, kommuner, samt de enskilda medborgarna, tillsammans, hand i hand har ett ansvar för att bekämpa terrorismen och intoleransen.
Kungälv med sin Toleransprojekt under Christer Mattssons ledning är ett bra föredöme och skulle kunna bli ett startskott för arbetet mot rasism och fundamentalism över hela landet.
Vår snuttifierade semester
Varje år efter sommaren, när semestern är slut brukar jag och min fru lova varandra att aldrig mer sönderhacka vår semester med resande kors och tvärs över hela landet. Men löftet hamnar i glömska redan innan den första snön har fallit, på samma sätt som andra löften om att inte storhandla på skärtorsdagen, åka bil via Tingstadstunneln på Kristi Himmelsfärds eller midsommarhelgen. Sedan när våren kommer har sommarkalendern smygande blivit fullbokad. Vi tittar på varandra. Vad hände? Hur blev det så här, igen?
Det har knappt fortskridit två veckor av årets semester och vi känner oss redan uttröttade. Efter en veckas ledighet, där vi invigde några nya badställen på västkusten var det dags att packa halva huset och hela familjen i bilen och bege oss till vänner och bekanta i Gävle, Skutskär och Uppsala. Efter fem fullspäckade dagar med tre olika sovställen, tusen aktiviteter och en långdragen dopceremoni, var vi lagom möra i kroppen på väg hem till Kungälv igen. (Puss på er barnen för att ni var skötsamma i bilen hela vägen upp och ner). Vi hann knappt tvätta upp och torka kläderna innan det var dags att vända kosan mot Stockholm för att närvara vid ett bröllop. Innan sommarledigheten är till ända är det tänkt att vi även ska hinna med en tur till Malmö och Köpenhamn för att därefter toppa det hela med att besöka min stora släkt som är spridd över hela Dalarna. Däremellan väntas besök av vänner och bekanta som ska guidas runt och få uppleva gobitarna av Bohuskusten. I augusti kommer jag och min fru sedan förbanna oss för att vi snuttifierade vår semester, och ni vet vad vi kommer att lova. Just det!
När jag tänker efter tror jag inte att det handlar om att vi glömmer det vi har lovat. Snarare om vår ovilja att agera efter det. Vi är två personer som har stora familjer och ett brett socialt nätverk med barndomskompisar, gamla studiekamrater, kollegor, mammagrupper etcetera. Vi har bott på flera olika platser i landet och varje gång knutit kontakt med nya trevliga vänner som vi vill behålla och umgås med. Relationer är beroende av kontinuerlig smörjning. Man behöver träffas med jämna mellanrum (facebook räknas inte) för att umgås, prata om gamla minnen och skapa nya.
Visst, ibland är det tärande att ha en stor bekantskapskrets, men vem vill försumma en god och pålitlig vän som berikar ens liv.
För övrigt... Det är signifikativt för var samhället är på väg när systembolaget i en stad har bättre öppettider än biblioteket.
Får man skämta om vad som helst?
För några veckor sedan uppträdde jag hos en kulturförening av folk med rötter i mellanöstern. Ett av mina skämt från scenen var ”Jag har blivit medlem i ett svenskt parti. Som välkomstpresent fick jag en nyckelring. Så jäkla snålt... titta på Hamas, där ger de sina medlemmar som välkomstpresent ett helt kilo sprängdeg!” Skämtet togs emot med höga skratt av den stora delen av publiken. Men efteråt kom en farbror fram till mig och menade att jag hade gått över gränsen och inte borde skämta om sånt.
Vad som är okej att skämta eller inte skämta om är en fråga som ger olika svar beroende på vem du vänder dig till. Varje åhörare och varje komiker har sin egen humoristiska acceptansnivå. Svarsspridningen beror på att det inte finns ett allmängiltigt samtycke om var gränsen går innan ett skämt blir för plumpt. Ett skämt som frambringar skratt hos den ene kan bemötas med avsmak hos någon annan. Men, finns det inte en oskriven lag om vad man får skämta om eller inte? Nja, skulle jag vilja säga. Visst finns det en känsla i luften om vad som är tillåtet eller inte, men det är inte särskild påtagligt. Själv har jag följande måtto, förutom det självklara att anpassa sitt framträdande efter publiken. När jag arbetar fram och framför ett skämt har jag följande i bakhuvudet; för det första ska budskapet vara tydligt, vad vill jag väcka för känslor och tankar med mitt skämt? Sedan är det viktigt att skämtet attackerar företeelser och inte direkt angrepp mot personer, t. ex. ”Jag och Jimmie Åkesson har mycket gemensamt, båda vi blir diskriminerade av svenskarna”, attackerar fenomenet diskriminering.
I slutändan är det publiken som avgör vad som okej att skoja om. Tycker publiken att skämtet ligger på fel sida av deras acceptansgräns bemöter de det med tystnad. Annars visar de sin uppskattning med skratt, vilket är ett kvitto på att skämtet är både grönt och roligt. Villkoret är naturligtvis att det är en någorlunda heterogen publik. Att till exempel dra en massa rasistiska skämt för en grupp, enbart bestånde av främlingsfientliga personer, kommer förmodligen uppskattas högt, men det betyder inte att skämten är tillåtna.
Apropå rasism. Fundera på om följande skämt är rasistiskt eller inte. ”Lasermannen i Malmö sköt på nitton personer utan att träffa en enda. Hur dum får man va...? Å andra sidan, är man så korkad att man skjuter negrer på natten, ja då får man skylla sig själv.
PS! Det är tillåtet att använda ordet ”neger” i de sammanhang där själva ordet diskuteras, som det görs här.
Livet bortom krönet
Jag sitter på översta läktaren i Mimers Hus Teater och ser mina avgångselever från estetiska programmet framföra årets musikal, som handlar om tiden efter studenten. Nedsjunken i min röda stol är det svårt att inte bli stolt över deras prestation. Som deras samhällskunskap och matematiklärare blir jag imponerad av deras talang i att sjunga, dansa och spela drama. En fröjd att uppleva mångsidigheten hos dessa ungdomar som nu lämnar skolåren bakom sig både i musikalens handling men också i det verkliga livet.
En fråga som dyker upp i mitt huvud är hur väl medvetna de är om utmaningarna som väntar dem efter studenten. Alltsedan de började skolan vid sju års ålder har de klättrat upp i årskurserna, oftast med samma klasskompisar och möjligen en ny fröken. Det sista sommarlovet nu är som ett krön eller en dimma i vägen för deras framtid. Många av dem vet inte var de tar vägen eller vad det kommer att bli av dem. Blir det lumpen, vidarestudier, jordenruntresa, ett jobb eller arbetslöshet. I tjugo års tid har de varit inbäddade i familjens och samhällets trygga famn. Nu ska de ut i världen och pröva sina vingar.
Den andra frågan som sysselsätter mina tankar medan jag underhålls av de vackraste tonerna från scenen är hur väl vi har förberett dem för livet efter gymnasiet. Har familjen, skolan och samhället som helhet tagit sitt ansvar för att förbereda denna generation av barn att bli självständiga, ansvarstagande, kreativa, demokratiska och toleranta medborgare? Vad betyder det betygsdokument som de snart ska få av skolan, printat på ett fint A4 papper? Jo, en måttstock för deras ämneskunskaper som de har visat under skolåren men som nödvändigtvis inte betyder att de har dessa kunskaper bärande med sig ut. Dessutom räcker inte dessa kunskaper långt i det alltmer komplexa ock krävande livet utanför skolväggarna. Däri står skolans största utmaning och uppgift tänker jag i min röda fåtölj. Skolan med vår utbildningsminister i spetsen tenderar att utvecklas till en institution för korvstoppning av kunskap på bekostnad av mindre kreativitet och självständighetstänkande.
Den dagen vi har lyckats ge våra ungdomar nyfikenheten att själva söka nya kunskaper och redskapen att värdera dessa kunskaper på ett kritiskt sätt, den dagen vi har byggt upp deras självförtroende och självkännedom, den dagen vi har hjälp dem att bli medvetna om sitt ansvar i gruppen, i samhället och i den globala världen, först då kan vi i skolan vara nöjda och föräldrarna glatt kan hjälpa till med flyttbilen.
Får det lov att vara saft & bullar?
Häromdan sprang min dotter andfådd uppför trapporna och berättade livligt om det barnkalaset hon nyligen hade varit på. Sedan kom hennes oskyldiga fråga ”Pappa, varför har inte jag kalas när jag fyller år?” Jag och mamman försökte förklara och påminde henne om att hon visst hade kalas när hon fyllde år och att hennes närmaste kompisar, ett par kusiner och några familjemedlemmar var här hos oss. Vid närmare eftertanke förstod vi att det fanns en anklagande underton i hennes fråga. Hon hade varit på ett så kallad temakalas med ett tjugotal inbjudna barn och bevisligen haft jätteroligt och därmed skaffat sin egen definition av hur ett barnkalas ska vara.
Vi hade hållit oss till den innersta vänkretsen som kalasgäster och minns väl att de små liven hade rätt trevligt den aktuella eftermiddagen och skiljdes åt helt nöjda. Men nu, plötsligt hade ribban höjts och det hon en gång var nöjd med dög inte längre. Hon hade naturligtvis rätt. Det är roligare att vara på en kalas med tjugo andra barn med Hello Kitty och Batmantema som dessutom avslutas på Mc Donalds än att fira hemma i sitt rum, om man nu väljer att ställa dessa två alternativ mot varandra. Återstår att se om även vi hoppar på den nya trenden, eller om vi står på oss att vara lagom gammalmodiga.
Det har blivit allt vanligare med barnkalas lagda på äventyrsbad, Lek & Bus landet, Sjöfartsmuseer eller på diverse slott. Det ska vara tema med Harry Potter, Spindelmannen, Scooby Doo och Gud vet vad mer. Kostnaden för att ordna eller delta i ett barnkalas har tickat på under senare tid. Det har blivit en tävling om vem som ska ordna det häftigaste kalaset med så många deltagare som möjligt. Stora pengar läggs på överflödiga prylar och aktiviteter medan barnfattigdomen breder ut sig i världen och i vårt eget land. Jag vill inte moralisera folks engagemang för sina barn men vi behöver inte erbjuda våra barn dyrare upplevelser eller prylar än det som barnen redan är nöjda med. Vad är det för fel med ett barnkalas med hembakad tårta, en fiskdamm och lite lekar hemma hos födelsedagsbarnet. Det är betydligt personligare än att vara på en främmande lokal där minst femton andra kalas äger rum och hundratals barn springer runt i färgglada västar.
Ett barnkalas är för och till barnen. Barn blir lyckliga bara av att bli bjudna på kalas överhuvudtaget. Och de nöjer sig med att springa på gården bland några hängande ballonger, äta lite saft och bullar och umgås med varandra. Frågan är om föräldrarna nöjer dig med detta?
Här för att stanna
Nyligen såg jag en slogan från sverigedemokraternas partimöte där det stod ”Här för att stanna” med stora bokstäver bakom partiledaren Jimmy Åkersson. Jäpp, nu har vi verkligen något gemensamt, tänkte jag. Så har jag sagt i tjugo år. Jag och många invandrare skulle utan tvekan skriva under på detta.
Vi lämnar humor och politik och går över till flyttlasset som för ett år sedan lämnade Göteborg för att stanna på en mysig gata i centrala Kungälv. Jag minns dagen då vår lilla familj med stor entusiasm slog ner sina bopålar och glatt packade upp flyttlådorna. Sedan dess har ni läsare då och då i denna spalt fått en glimt av vår vardag i vår nya stad. Men idag tänker jag i stället tillägna några rader åt vad vi inte har gjort sedan vi flyttade hit.
På ett år har jag och min fru blivit befriade från att sitta 263 timmar var i bil eller buss för att ta oss till och från jobbet. Det motsvarar elva hela dagar för oss var. Mycket tid som vi nu i stället lägger på livskvalitéhöjande aktiviteter; leka med barnen, ta promenader, läsa böcker, träna eller helt enkelt göra ingenting. Vi har också under samma tidsperiod inte åkt bil hela 875 mil och därmed skonat miljön från 1,2 ton koldioxidutsläpp samtidigt som det har blivit extra klirr i kassan med 16200 kr. Pengar som kan läggas på livskvalité; unna sig en helg på en spagård eller andra livsnjutande upplevelser. Och Gud vet hur många färre gånger djävulen har kommit ur min mun nu när jag inte behöver passera flaskhalsen Tingstadstunneln morgon och kväll.
Många av oss har pendlat i åratal mellan hemmet och jobbet. En del har gjort det hela sitt yrkesliv. Då skenar de ovannämnda siffrorna till absurda nivåer. En vacker dag, på ålderns höst, när varje ny dag känns värdefull riskerar man att bli ångerfull om man har tillbringat ett helt år av sitt liv i bilköer. Ibland behöver vi stanna och få en tankeställare. Visst, det är lättare sagt än gjort att flytta dit man jobbar eller hitta ett jobb där man bor. Det finns en massa faktorer som styr ens val; trivsel på jobbet, möjligheterna att hitta ett nytt jobb eller familjens situation. Men jag vill påstå att många av oss, med lite ansträngning skulle kunna ta steget till ett mer harmoniskt liv om vi minskade det geografiska avståndet mellan hemmet och jobbet. I dagsläget vet jag inte hur livet kommer att utvecklas för vår del. Men just nu vill jag säga ”Här för att stanna.”
För övrigt... se till att du lite penning i plånboken har, när du möter majblommebarn här och var.
Tillit föder ärlighet
För några år sedan uttryckte sig den moderata politikern Anna Kinberg något i stil med att Stockholmarna var smartare än lantisar. Många skakade på huvudet åt hennes komiska uttalande även om hon lyckades charma en och annan komiker. Med risk att jag gör en Kinberg skulle jag vilja påstå att lantisar är ärligare än storstadsbor. För er som höjde på ögonbrynen tillåt mig ta det ett varv till. Jag vill inte backa en tum ifrån och är beredd att skriva under på att folk som bor på landet och i mindre orter i större utsträckning har tillit till varandra än folk som bor i storstäder.
När jag kom till Sverige hamnade min familj i en liten ort i Dalarna. Här lämnade folk sina bilar olåsta, gräsklippare, cyklar och andra tillbehör ute gå gården, dag som natt utan att oroa sig för om något kunde försvinna. Några år senare packade vi ihop och flyttade till storstan. Ett dyrt misstag skulle det visa sig vara att vi även hade packat med oss landsbygdens tillit. Hela familjens cyklar försvann redan efter andra natten. Då kände man sig verkligen som kusinen från landet.
Efter många år i storstan är jag nu lycklig över att återuppleva småortens tillit. Även om Kungälv inte är på samma nivå som min ort i Dalarna så vill jag påstå att det finns ett påtagligt förtroende mellan människor här i bygden. Det finns en vikänsla. Det märken man på Skarpe Nord, på gatan man bor på och till och med i kön till kassan. Denna vikänsla ökar folks tillit till varandra. Det gör att man har ett vakande öga på sitt grannes hus lika mycket som på sitt. Jag vågar lämna barnens cyklar och leksaker ute på gården utan att oroa mig för att någon kan ta dem. Denna tillit kommer jag att ha tills motsatsen är bevisad.
För att par år sedan åkte jag bil i Norrland. Mitt i de norrländska skogarna kom det en skylt om att jag kunde köpa fisk. Jag stannade på parkeringen vid vägkanten. Helt öde! Inte en enda människa så långt ögat kunde se. Men där på parkeringen stod det ett kylskåp med texten ”Ta fisken och lägg pengarna i bössan.” Jag blev rörd av denna tilltro till människor och blev ännu en gång påmind om varför jag älskar landsbygden. Man måste ha ett hjärta av sten för att missbruka ett sådant vacker förtroende eller också bor man i storstan. Placera samma kylskåp på Avenyn. Det lär väl inte dröja allt för länge innan både fisken och bössan är borta, för att inte tala om kylskåpet.
För övrigt... Grattis Karebys Bandydamer till SM. Jag säger bara, ZUMBA!
En blombukett räcker inte
Det bästa som hände mig när jag kom till Sverige var att mamma började sitta och äta middag med oss barnen. En självklar vardagsföreteelse för de flesta familjer här i Sverige. Men inte om man lever i ett fattig land med knappa resurser. Jag har ännu idag kvar bilden på min näthinna när mamma satt vid sidan av och stickade en tröja eller en socka medan vi barn glupskt slängde oss på linssoppan, som åtta hungriga vargungar. Hon fick nöja sig med att sörpla eventuella rester av den kalla soppan. Pappa satt naturligtvis med sin egen tallrik, han behövde äta sig mätt för att orka jobba på åkrarna hela dagarna. Mammas handlande var framför allt ett resultat av fattigdomen vi levde i men också jämställdhetsgraden i samhället.
Därför uppskattade jag jämställdheten i Sverige, när jag kom hit för tjugo år sedan. Till skillnad från mitt hemland hade Sverige kommit långt när det gällde kvinnornas rättigheter. Men med tiden började jag ifrågasätta jämställdhetsnivån här. Men tanke på de sociala och ekonomiska möjligheter vi har så anser jag att vi kan och borde bli ännu mer jämställda här i Sverige. Om vi bara tittar på vår egen kommun Kungälv. Av de som jobbar i offentlig sektor är förhållande mellan kvinnor och män 80 mot 20. I vård och omsorg som är både fysiskt och psykiskt påfrestande jobbar sex gånger fler kvinnor än män. Vad får våra kvinnorna som tack? Jo, dubbelt så höga sjuktal som männen och en medelinkomst som är endast 70 procent av männens. Detta trotts att kommunens kvinnor har högre andel eftergymnasiala utbildningar än män, 36 procent mot 29. Detta är varken jämställt eller rättvist.
För några decennier sedan, när kvinnan tog steget från hemmet till arbetsmarknaden blev det ett stort lyft för Sverige som nation. Familjernas disponibla inkomst ökade likaså Sveriges konkurrenskraft. Men med tiden har kvinnorna blivit belastade med de tunga och stressiga jobben inom vård och omsorg, utbildningsväsendet och lokalvården. Lägg till detta att, även om det skiljer sig från familj till familj, gör kvinnor i allmänhet fortfarande större delen av hemarbetet. Denna utveckling är inte hållbar i längden.
Idag kommer jag, liksom tusentals andra män runtom i kommunen, att gratulera kvinnor omkring mig på den internationella kvinnodagen. Några av oss kommer att köpa med oss en blombukett hem till vår kvinna. Dessa är naturligtvis fina gester. Men det räcker inte. Vill vi verkligen våra kvinnor väl så bör vi lösa de större problemen.
Den krokryggade generationen
När jag kom tillbaka till lärarjobbet efter pappaledigheten upptäckte jag till min stora förtjusning att varje elev hade fått varsin mini laptop. En fantastisk satsning av kommunen som ger helt nya pedagogiska möjligheter i skolans värld. Nu, till skillnad från tidigare, blir datorn inte bara ett hjälpredskap för att söka information på nätet eller för att användas som kommunikationsmedel. Plötslig kan eleverna redovisa sina arbeten på ett mer fantasifull och lärorikt sätt. Man kan i stället för att stå stelt framför svarta tavlan och enformigt redovisa sitt arbete, börja experimentera med nya pedagogiska arbetssätt som bild, ljud och video. Ett sådant arbetssätt ökar elevernas kreativitet och inlärning.
Jag är hoppfull om att datoriseringen kommer leda till att båda lärare och elever hittar nya moderna arbetsmetoder som blir ett lyft för hela skolan. Samtidigt är jag lite bekymrad över de eventuella psykiska och ergonomiska riskerna som kan uppstå när trådlöst uppkopplade datorer används i överflöd på ett felaktigt sätt. Många elever har redan skrotat papper och penna och antecknar istället på sin dator i klassrummet. En del elever sitter i stort sätt hela dagarna framför sina små datorer, på lektioner såsom på raster. De stirrar på den lilla skärmen med böjda ryggar och ihopdragna axlar. Ett annat stort bekymmer är att så fort det är rast lyfter eleverna upp skärmen och börjar facebooka i stället för att varva ner med en kopp kaffe eller lite frisk luft ute på skolgården. Om inget görs åt detta finns det risk att vi om ett par decennier har en helt sönderstressad generation med krokiga ryggar och grava synfel.
På min arbetsplats finns drygt två tusen ungdomar och vuxna utrustade med varsin dator med trådlös anslutning. Lägg till detta att varje person också har en mobiltelefon på sig så förstår ni vidden av hur mycket strålning som passerar våra kroppar varje sekund. Jag kan i stort sätt inte ta ett enda steg utan att korsa en trådlös signal. Vilka eventuella konsekvenser detta kan medföra för min och andras hälsa vågar jag inte ens spekulera i. Vi i skolans värld har två val. Antingen nöjer vi oss med fördelarna och blundar för nackdelarna eller så tar vi gemensamt ansvar och tar till genomtänkta åtgärder nu innan det är för sent.
För övrigt... om Hosni Mubarak istället för vete skulle köpa guld med sina påstådda 450 miljarder kronor och göra brödlimpor av detta skulle det ta honom och hans familj hela 1085 år att äta upp varsin guldlimpa per dag.
Pedagogik för stora som små
Nu i helgen var min pappaledighet till ända. Vardagen med två små barn är nu utbytt mot några år äldre gymnasieungdomar. Övergången är dock inte så dramatisk som man skulle kunna tro. När jag tog min gymnasielärarexamen för ungefär tio år sedan fick jag med mig en lathund med några didaktiska råd. Dessa anteckningar har sedan dess legat välbevarade och plockats fram med jämna mellanrum. Jag kan inte påstå att jag har följt dessa råd till punkt och pricka men de har alltid varit en ledstjärna i min undervisning och i mitt bemötande av mina elever. Till min stora förtjusning gjorde denna lista stor nytta även under pappaledigheten. Här följer ett urplock:
Brinn för det du gör: Om du inte gillar det du sysslar med uppstår en risk att du inte gör tillräckligt bra från dig. Det gäller oavsett vad och vilka du jobbar med. Min entusiasm och vilja att vara hemma med mina barn hjälpte mig att härda ut även under de tuffaste dagarna. Utan denna entusiasm hade det varit betydligt kämpigare att överleva vissa dagar.
Uppmuntra, stimulera och motivera: Elever behöver hitta mening och glädje i det de jobbar med, annars riskerar de att tappa lusten och därmed försämra sin inlärning. Uppmuntran och beröm är två andra viktiga ingredienser i mötet med eleverna. Just uppmuntran, beröm och glädje var viktiga komponenter även hemma med de små liven.
Var tuff men snäll: Att vara tuff innebär inte att du ska plocka fram piskan. Däremot ska du vara bestämd, ha kontroll över situationen och våga ryta till när övertramp begås. Precis som hemma med de mindre barnen är det en balansgång mellan välviljan och uppfostringsansvaret.
Konsten att läsa av elevens tankar: För ett kunna hjälpa och besvara elevers frågor på bästa möjliga sätt bör du ha förmågan att komma in i elevens huvud och veta hur denne tänker. För ett lyckat resultat krävs det god kännedom av och bra dialog med dina elever. Häromdagen när min treåriga dotter frågade om varför inte träden hade löv svarade jag det självklara om att när det är vinter är löven borta och när det blir vår och sommar så kommer löven tillbaka. Det dröjde inte många sekunder innan hon replikerade ”Men pappa, vem sätter upp löven?” Då förstod jag att mitt svar inte alls var självklart. Där upptäckte jag mina pedagogiska begränsningar. Inte var det lväl läge att berätta om fotosyntes processen och krolofyllmolekylerna. Kom tillbaka om tre månader när det är vår så ska jag visa dig hur löven kommer upp min älskling. Learning by watching!
Gör Kungälv till toleransens stad
För arton år sedan föddes två pojkar samtidigt. Den ene i en liten by i Afghanistan och den andre här i Kungälvs Ytterby. Så länge Ahmed och Calle befann sig i mammas mage hade de liknande förhållanden. De fick näring och livstillförsel via navelsträngen. Inuti mammans trygga livmoder låg de, ovetande om livet utanför och allt som väntade dem. Men från och med det ögonblicket Ahmed och Calle föddes och deras navelsträngar klipptes fick de olika förutsättningar i livet. De växte upp i olika miljöer med olika kulturer, religioner, värderingar, referenser och livsdrömmar.
Så länge dessa två pojkar inte träffade varandra uppstod inga större bekymmer. Var och en av dem levde på sitt håll. Men idag har jorden krympt. Folk med olika bakgrund korsar kontinenter och landsgränser kors och tvärs. En del rör på sig via jobbet, andra på grund av kärleken eller turismen. Några flyr krig och andra livshotande förhållanden och söker skydd och lycka någon annanstans på planeten. För några år sedan flydde Ahmed för sitt liv och hamnade här i Sverige, i Ytterby. Idag går Ahmed och Calle i samma skola och klass. De tittar lite snett på varandra och tycker att den andre är lite konstig i allt från klädstil till värderingar och beteenden. Att förvänta sig någon annan reaktion vore verklighetsfrämmande. Vad kan vi göra? Vi kan låta dessa två främlingar fortsätta att hålla avstånd från varandra, utveckla fördomar och intolerans som i längden kan bli till hat och avsky. Men vi kan också skapa möjligheter för dessa två ungdomar att möta varandra, lära känna människan bakom fördomarna, utveckla tolerans som i längden kan leda till vänskap.
Nu i dagarna har vi avlagt våra nyårslöften. Några av oss har lovat att börja träna, andra bestämt sig för att sluta röka, shoppa mindre eller hälsa på mormor lite oftare. Vad sägs om "mer tolerans" som ett gemensamt nyårslöfte för alla oss Kungälvsbor. Eller varför inte göra det till ett ”nyttdecenniumlöfte”. Tolerans gentemot andra kulturer och subkulturer, tolerans mellan generationer, inom familjen, på arbetsplatser, i fikarummet, i busskön och i skolans korridorer. Jag menar inte att man ska acceptera allt som sägs och görs men med lite utökad tolerans skapar vi harmoni inom oss själva och i vår omgivning. Pröva det. Mår ni inte bättre av att vara mer toleranta kan ni alltid gå tillbaka till status quo.
Låt oss tillsammans göra Kungälv till toleransens stad under det nyss påbörjade decenniet.
Därför firar jag Lucia
Min treåriga dotter var sjuk förra veckan vilket innebar att hon halkade efter i förberedelserna på förskolan inför Luciadagen. Vi, rättare sagt min fru, eftersom pappa är tondöv, övade med henne hela helgen. De sjöng med stor energi och entusiasm i soffan, vid matbordet, i badkaret, dag och kväll och hela vägen till förskolan på måndagsmorgonen. Visst blir man imponerad och lite avundsjuk på barnens magnetiska hjärnor som suger åt sig orden så lätt.
Medan det lilla livet, klädd till tärna med ett liten ljus i handen, sjöng livligt tillsammans med sina förskolekompisar, torkade en och annan rörd förälder sina stolta tårar. Stillheten, ljuset och ljuvliga sångröster från de små kropparna fyllde hela rummet, ovetande om vilken stor glädje de tilldelade sina föräldrar och personalen. Inte heller mycket vetande om sångernas innebörd, om lucia och dagen till hennes ära.
Varifrån härstammar Luciafirandet egentligen? Man får olika svar beroende på vem man frågar eller läser. Enligt kyrkans tro hedrar man på den 13 december skyddshelgonet Lucia från Syrakusa på Sicilien, som ska ha lidit martyrdöden i början av 300-talet. I folktron menar man däremot att firandet härstammar från medeltiden då årets längsta natt föll på den 13 december (p.g.a en felaktig förskjutning av den julianska kalendern som man använde i Sverige på den tiden). Under denna långa och mörka natt trodde man att onaturliga och onda krafter var i görningen och att dessa krafter var ute och härjade. Då syftade man förstås inte på dagens ungdomar som stökar och vandaliserar under lussevakan. Här på västkusten, en av de tidigaste platserna där Luciafirandet förekom, sägs det att natten firades med fest och mycket mat inför julfastan. Grisen skulle vara slaktad och alla förberedelser inför julen skulle vara klara, inte som idag springa runt mellan affärskedjorna fram till lunch på julafton efter de sista julklapparna.
Luciadagen må ha varit en kristen tradition som har tagits efter även av de icke religiösa. Eller vice versa. Själv deltar jag i firandet varken av religiösa skäl eller av hedniska riter. Jag firar eftersom alla andra gör det, för att det ger oss ljus i mörkret och, liksom andra högtider, gör tillvaron meningsfull och skapar samhörighet. Och vem vill inte vara en del av gemenskapen?
…För övrigt, Kungälvs kommun har tänt 40000 jullampor. Med all respekt för miljövänners kritik, men det värmer i själen att veta att någonstans på kommunens gator lyser en lampa just för mig.
Första vs andra barnet
När jag var barn hände det att vi kompisar retade den äldste i syskonskaran att denne var ful för att föräldrarna behövde öva sig. Det tragiska var att vi, i alla fall jag, trodde på detta ovetenskapliga påstående. Däremot finns det sanningar kring föräldrarnas beteende och förhållningssätt mellan det första och andra barnet.
Som nyblivna föräldrar saknar man egna erfarenheter om barnuppfostran och därmed inte har så mycket att gå efter. De egna föräldrars metoder från trettio år tillbaka i tiden beblandas med en drös handböcker om barnuppfostran. Som en bokstavstrogen bibeltolkare följer man böckernas råd till punkt och pricka utan att ta större hänsyn till att det är olika individer det handlar om. Om sedan verkligheten inte överensstämmer med kartan då är det verkligheten det är fel på. Varje färdighet hos barnet ska checkbockas med böckerna. Nervositet och oro hos föräldrar när barnet inte utvecklat pincettgreppet eller kryper i rätt tid. Man är väldigt noggrann med vad barnet får äta eller inte får äta. Upphetsade föräldrar som hoppar ur soffan så fort någon bekant sträcker en bit biskvi till deras ettåriga barn. Oj vad det får lida, det första barnet. Det ska vara babysim, barnrytmik, babygym etc. På ena sidan entusiastiska föräldrar och på den andra sidan trötta små liv.
Men när man får det andra barnet då har man plötsligt lättat lite på tyglarna. Inte för att man har blivit slarvig och bryr sig mindre om barnet, utan för att man är mer erfaren och därmed lite coolare. Man lyfter inte på luren till BVC så fort det rinner lite ur näsan på ungen. Inte heller lider man av att barnet får sig en god bit av sockerkakan som mormor har bakat. Kameran plockas inte upp från skötväskan stup i kvarten. Antalet kort man tar är plötsligt omvänt proportionellt mot antalet barn. Vänner och bekanta verkar också ta det lugnare. Istället för blombukett får man nöja sig med några ”like” klickningar på facebook.
Häromdan i lekparken fick jag höra en ung mamma med dålig samvete berätta att hon hade givit en bit Hönökaka till sitt barn. Då ville jag inte avslöja att mina barn då och då smaskar i sig en och annan bit baklava med god aptit. Det är naturligtvis bra att man är medveten om vad barnen stoppar i sig, med tanken på barnfetman som är ett allt större problem. Men, jag menar så länge barnet äter bra mat i övrigt och rör på sig, skadar det inte om ungen får i sig en läckerbit emellanåt.
Sunt förnuft räcker långt!
Att veta vad orden inte betyder?
Jag minns en gång, när vi var relativt nya i Sverige, då min pappa kom hem förfärad efter ett besök hos våra svenska grannar, som vi ansåg vara nära vänner. Det visade sig att under tiden pappa var på kafferepet hade frun i huset i telefon avsagt orden att ”de hade främmande på besök” och pappa hade ”tappat hakan”.
Min far var inte ensam om att utsättas för språkets övergrepp. Inte för länge sedan åkte jag buss och bakom mig hörde jag två tonårstjejer, varav den ene hade ”fått napp” kvällen innan och på frågan från kompisen om hur han var i sängen, svarade hon att ”det var inget att hänga i julgranen”. Visst sätter såna uttryck ”myror i huvudet” på en stackars invandrare. Att ”hänga kulor i granen” får plötsligt en helt annan innebörd.
Jag brukar säga att det tog mig tio år här i Sverige att veta vad orden betyder och ytterligare tio år att veta vad de inte betyder. Som ett nykläckt ägg från SFI (svenska för invandrare) var det lätt att bli lagom förvirrad av till exempel uttrycket ”han lyser med sin frånvaro” för att inte tala om ”tystnaden talar”. Men ”sakta i backarna” är inte idiom en vanligt förekommande företeelse i alla språk? Jo, men i det svenska språket är det extra frekvent om jag ska jämföra med de andra språk som jag behärskar. Dessa vardagsuttryck ger naturligtvis språket nyanser och styrka men det kan förpesta för en som inte har svenska som modersmål.
När man har språket som modersmål använder man ett språkbruk utan att djupt reflektera över det. Det sitter i ryggmärgen. Men när man lär sig ett nytt språk, som i mitt fall, blir dessa idiom små minor som knallar framför en här och där. Lägg till detta uttrycket ”det knallar och går” på frågan om hur du mår, då förstår ni min situation. Eller när man frågar efter postlokalen och till svar får man ”ett stenkast härifrån”. Och! Hur långt är det? Beror inte det på vem som kastar stenen? Är det en palestinier då är det stor risk att jag får gå flera kvarter.
Listan kan göras lång. Man önskar sig ”mycket lite” ketchup på korven men det kan lätt bli ”lite mycket” ketchup. Vem vill förresten ”ha eld i baken”, ”bli tagen på sängen” eller ”halka in på ett bananskal”?
Nej, det är verkligen inte ”en dans på rosor” att lära sig det svenska språket. Men tålamod är ”A och O” och man får inte ”kasta in handduken” eller ”yxan i sjön” för då har man ”satt sin sista potatis” i det här landet.
Har ni ”fattat galoppen?”
Öppna förskolan – Guds välsignelse
För några år sedan när jag var barnfri brukade jag och några vänner emellanåt ägna oss år en uppskattat aktivitet, nämligen barrunda. Idag med småbarnsliv är detta ett minne blott. De partysugna studiekamraterna har lämnat plats åt nya bekanta, småbarnsföräldrar med dubbelvagnar rullande framför sig. Ölflaskor är utbytta mot nappflaskor. Nya vänner, nya samtal och nya vanor. Istället för barrunda är det ”öppnaförskolanrunda” som gäller numera. Var sak har sin tid.
När man är föräldraledig är dagarna händelserika och fyllda av fantastiska lyckostunder. Men de kan också bli enformiga och långtråkiga. När man har besökt samma lekplats femtioelva gånger, använt samma gunga ett oräkneligt antal timmar och gått samma promenadrunda så många gånger att ens barnvagn på egen hand lätt skulle hitta runt och hem, ja då är man väldigt tacksam att det finns något som kallas öppna förskolan. Ett stort tack till er alla eldsjälar som jobbar på öppna förskolor och ser till att vi småbarnsföräldrar får denna unika möjlighet.
Det är verkligen en gåva till oss småbarnsföräldrar men framförallt till själva barnen. Här kan barn och föräldrar under ett par timmar hitta stimulans, ha kreativa utmaningar och skaffa sig nya bekantskaper. Medan barnen, med stor förtjusning, prövar de nya leksaker som pappor och mammor inte har hemma kan pappor och mammor, som ligger på samma våglängd i livet och som kan förstå varandras situation, äntligen växla några ord med varandra. Mina vänner, som inte själva har barn, fungerar föga som bollplank när man behöver några råd eller helt enkelt prata av sig ibland. Mamma min, hon har absolut ingen förståelse, ”kom inte hit och säg att det är tufft att uppfostra två barn i den lyxiga västvärlden!”, för hon tog minsann hand om hela åtta barn under knappa förhållanden med många svältår. För att inte tala om min pappa, han säger att jag får skylla mig själv som har tagit på mig ett kvinnogöra.
Aldrig för har en förmiddag gått så fort som på öppna förskolan. Det är lektimme, sångstund, fikadags och däremellan många samtalsminuter. Efteråt känner både barnen och föräldrarna sig möra i kroppen dock väldigt nöjda. Och när man har gått därifrån har en och annan förälder slipat upp sin tonkänsla vid sångstunden och barnen har fått sin veckodos av Gud i himlen och frälsaren Jesus.
För övrigt... Om sverigedemokraterna fortsätter med att gå ut ur varje rum där ”människors lika värde” kommer på tal lär de väl snart lämna landet.
Vem vill blotta sig först?
Det kan bli påfrestande när fastemånaden Ramadan och valrörelsen överlappar varandra. Därför är det befriande att båda är över nu. Man slipper att bli påhoppad av entusiastiska valarbetare när man är ute med barnvagnen och förse en med ballonger, flaggor, vindpropellrar och en hög med broschyrer som man redan har fått i brevlådan. Det är naturligtvis uppskattat att få tillgång till politisk information från partierna. Men det kan bli för mycket när man för femtioelfte gången får samma material från ett och samma parti.
Varje gång jag besökte Orienthuset i Alelycke retade jag mig på mina muslimska bröder som handlade mat som om det vore sista dagen i deras liv. Vagnarna fyllda ända upp till kanterna med diverse delikatesser som färska dadlar, baklava, lammkött, bulgur, getost etcetera. Det var en bekräftelse på att hungriga vargar jagar bäst. Med all respekt för mina muslimska bröder, men visst har fastemånaden omvandlats till ett jippo här i västvärlden. Ett syfte med fastan är att man ska känna barmhärtighet och generositet gentemot de fattiga och hungriga medmänniskorna. Men, tappar inte det sitt välvilliga syfte då när man under denna månad frossar i sig betydligt mer mat än vanligt? Hur många fattiga barn har femton olika rätter vid middagsbordet?
Nåväl, nu får man vänta i fyra år till på nästa broschyrstorm. Och som icke praktiserande muslim slipper jag, i elva månader framöver, att ställas till svars av mina bekanta som fastar och anklagar mig för ha övergivit min tro. Det är alltid nervigt att stöta på en bekant under Ramadan. Du vet inte om personen praktiserar sin tro eller inte. Man pejlar läget lite diskret. Det gäller att inte blotta sig först. Man vill inte vara den som sitter med skammen i knäna. Visar det sig att personen fastar kan man låtsas att även man själv gör det, sålunda man inte redan har en glass eller en kaffekopp i handen.
Liknande fenomen här i Sverige när det gäller folks politiska åsikter. Här brukar folk inte ha några större bekymmer med att avslöja om de tillämpar sin tro eller inte. Däremot de politiska ståndpunkterna är det mer tyst om. Jag har lagt märke till att det är extra känsligt att diskutera politik med folk under valrörelsen. Få vill avslöja sina partisympatier. Jag tror inte att det handlar om valhemlighet. Det är snarare att man vill inte att kompisarna ska tänka att man är ”en sån där typ”!
Apropå ”såna där typer”. Nu har även moder Sverige blivit av med sin oskuld. Välkommen till det nya kalla Sverige. Brrr!
På jakt efter guldställe
Nu när folk är tillbaka från sommarledigheten brukar den svenska sensommaren och hösten bjuda på många upplevelser bland vänner och bekanta. För min del är det en hinderbana i integrationen. Det är kräftskivor, surströmmingspremiär, bär och kantarellplockning för att nämna några vanor och traditioner. Med min envisa välvilja har jag genom åren lyckats avklara det ena delmomentet efter det andra. Men jag har gång på gång snubblat på ett och samma hinder och ännu inte lyckats ta mig över det - att hitta ett eget kantarellställe.
Detta har börjat frambringa en påtaglig irritation hos mig. Jag orkar knappast att träffa kompisar eller gå till personalrummet och få höra hur duktiga alla kollegor har varit under den gångna helgen. En hade varit ute för att rasta hunden och kommit hem med en hel kasse kantareller. En annan hade varit borta en timme och plockat hela nio liter av skogens guld. Tack för saltet i såret! Själv var jag ute i skogen i nio timmar och hittade knappast till en macka. Och när man frågar folk var någonstans i skogen de plockade blir det genast tyst och samtalsämnet byts fort som attan. Ingen är välvillig nog att avslöja sitt guldställe. Det är ett egendomligt fenomen hos svenskarna. Folk kommer till mig och avslöjar sina älskare och älskarinnor. Men sina kantarellställen, icke! Det är mer privat zon.
När jag flyttade till Kungälv såg jag fram emot hösten och Svartadalen. Äntligen skulle jag bruka den svenska allemänsrätten och fylla frysboxen med delikata svampar av olika slag för att under kyliga vinterdagar avnjuta stuvningar, diverse soppor och såser. Men än så länge ekar frysboxen tom. Snart har jag skannat hela Svartedalen. Genomsökt bar- och blandskog, steniga och mossiga partier, kuperad och plan terräng. Ibland har jag fastnat i våtmarker upp till knäna. Allt för att hitta ett eget guldställe. Men icke! Jag har vid flertal tillfällen övervägt att sätta in en annons i tidningen med önskan att inarrendera ett kantarellerställe till en lämplig penning.
Jag ser mig själv inte som fullständig integrerad förrän jag har hittat ett eget kantarellställe. Det är bäst att jag lyckas med det så fort som möjligt. Man vet aldrig i dessa tider. Folkpartiet kan när som, utöver språktestet, sätta ett eget kantarellställe som krav för svenskt medborgarskap.
För övrigt... jag läste på en valaffisch ”Ett mänskligare Kungälv.” Inte visste jag att jag hade flyttat till en ort med låg grad av mänsklighet.
Pappa kan, om han vill, om han får
Den här veckan börjar det. Mandomsprovet! Är inte han för gammal för att rycka in i lumpen tänker den observante läsare? Jodå! Det är pappaledigheten jag syftar på. Ledig och ledig, det kan man diskutera! Här har svenska akademin något att jobba på.
På torsdag avlöser jag min fru som har varit mammaledig i tio månader. Nu tar jag över stafettpinnen. Stafettpinne? Ja, precis! Det hela känns faktiskt som ett stafettlopp. Till att börja med bör du njuta av det du gör. Sedan måste du komma ut på banan välförberedd, koncentrerad och taggad. Under hela loppets gång gäller det att ha fullständig fokus på det du gör. Det kan ta en stund innan du kommer in i rytmen och rutiner men sedan går det som på räls. Du får lust att nynna på Petters ”Det går bra nu kompis, det går bra nu”. Och ibland kan det kännas hopplöst, speciellt i slutet då mjölksyran gör sig kännbar. Men du får under inga omständigheter tappa motivationen och kasta in handduken. Håll ut! Det hela är slut innan du vet ordet av. Och när du väl har passerat mållinjen är hela din själ uppfylld av endorfiner. Du känner dig stolt och är nu mer sammansvetsad med de nya familjemedlemmarna.
Överlämningen från min fru är välplanerad. En lathund, ordnad av min kära fru, är fastklistrad på kylskåpet med alla hans rutiner – när och hur länge han sover, tider för gröt, välling, lunch och mellanmål, vikten av regelbundna blöjbyten etcetera. Hon har till och med upplyst mig om vilka slags gnälljud från honom som syftar till hunger, sömnbehov eller rent av tristess. Själv är jag hur lugn som helst. En lugn attityd som gör min fru aningen nervös. ”Älskling, du fattar inte! Det är inte som när du var hemma med bara ett barn. Det är betydligt tuffare”. Jag försöker naturligtvis lugna ner min fru med alla möjliga försäkringar om att det kommer gå utmärkt och att det kanske inte kommer vara precis som när hon var hemma, att det kommer vara annorlunda men bra. Detta verkar dock inte dämpa hennes oro märkbart.
Jag har funderat över varför min fru reagerar som hon gör. Är det hennes mammainstinkter som spökar eller är det den allmänna vanföreställningen kring våra könsroller om att mannen är mindre kapabel att ta hand om små barn? Det må vara en utmaning för mig att vara ”pappaledig” med två barn. Men jag antar den utmaningen och välkomnar fler pappor att göra detsamma. Inte för att vi i första hand ska bevisa något, utan för att komma ännu närmare våra barn.
… för övrigt. Är det inte en fläck i jämställdhetsambitionerna att vi fortfarande har offentliga toaletter där skötbordet ligger hos damernas?
Väderpratarn
Den första svenska visan som jag lärde mig sjunga var Tomas Ledins ”Sommaren är kort” efter en skolavslutning. När jag ett par år senare även förstod ordens innebörd blev jag varse om två saker. Att den svenska sommaren var väldigt vacker men alldeles, alldeles för kort där det mesta regnade bort. Lite pessimistiskt och något tvetydigt. Om den svenska sommaren är så vacker, vilket jag själv tycker, varför belastar man då både sin plånbok och miljön och flyger bort till främmande länder under dessa veckor.
Teneriffa, Kos och Alanya i all ära, men ingenting slår en vacker solig dag på Bohus klippor. Häromdan gjorde vår familj sin första utflykt till ett av kommunens havsbad. Vi bredde ut vår filt på klipporna, plockade fram vår picknick korg och njöt av godbitarna som härstammade från främmande länder. Iskall vattenmelon från Turkiet, mustig fetaost från Grekland och nygräddat libanesisk tunnbröd. Jo då, kaffe, bullar och saft medföljde också. En bit bort från oss satt en invandrarfamilj och avnjöt sin vattenpipa. Det var ett tydligt tecken på att även Bohusläns klippor haft lyckan att ta del av det nya, mångkulturella Sverige.
Efter en stund var det dags att ta ett dopp i det svalkande, salta vattnet. Vi hoppade, skuttade och voltade under några menande blickar, som antagligen tyckte att vi gjorde för mycket väsen av oss. Men inte brydde vi oss om dem. Nu var det dags att njuta av den sköna svenska sommaren. Efter badet återstod att lägga sig på rygg på de varma släta klipporna och bara njuta. Barnens glada skrik beblandades med måsarnas. Längre bort hörde man det karakteristiska puttrandet från en fiskebåt.
Mitt i denna idyll hörde jag en farbrors klagande över att att det är för varmt. Jag fick lust att vända mig till farbrorn och säga ”Ta för dig gubbe! Solen skiner, kanske bara idag”. Nåväl, man får ta sina strider. Istället tog jag mig en kopp kaffe och beskådade det glittrande havet.
Varför är folk här i Sverige alltid missnöjda med vädret? Man beklagar sig över blöta och grå vintrar. Man gnäller lika mycket under vita och isiga vintrar, för då vänder man sitt fokus mot frusna tågväxlar eller nedfallna elledningar. Sedan kommer sommaren där ”det mesta regnar bort”. Men så kommer värmen och plötsligt plockar svensken fram sina shorts, tar av sig sin skjorta och visar stolt sina tre brösthår. Nu jäklar ska det firas! En back öl utcheckas från systemet och han blir kung över grillen. Glädjen fortsätter dock endast i tre dagar. Sedan börjar det gnällas över att det är för varmt. Lägg av!
Det verkar som om den enda tiden svensken är nöjd med vädret är tiden mellan hägg och syren. Två veckor!
Varifrån kommer du?
Varje gång jag är i Istanbul och åker taxi blir jag frågad av chauffören om varifrån jag kommer. En fråga som cirkulerar dagligen, runt varje gatuhörn, bland stadens miljontals invånare där deras gemensamma nämnare är att vara flyktingar från Anatolien. I tron om att även jag är en av dessa ställde chauffören frågan, mer som en nyckel till samtalsport än av nyfikenhet.
Jag kommer från Göteborg, sa jag. En kort men något kylig tystnad sedan en förnimmelse till skratt i chaufförens ansikte med undertexten – vem försöker du lura broder, du liksom jag är ett barn av detta land. Varför detta hyckleri? Resten av resan tillbringade vi tysta i en bastuvarm taxi.
Nå väl från Bosporen till ankdammen i Kungälv. Som numera kungälvsbo ville jag bekanta mig med min nya stad och var ute med mina små barn. Då är ankdammen en perfekt lekplats för barn att leka och umgås på. Tack kommunen och alla skattebetalare!
Medan barnen lekte och skaffade sig nya kompisar i samma takt som på facebook, växlade jag några ord med ett par föräldrar. Så småningom kom den fråga som jag bara väntade på. Och ni vet vilken! Jag kommer från Göteborg, blev återigen mitt svar. Samma pinsamma tystnad, samma ansiktsuttryck som hos den turkiske chauffören, följt av ett skratt.
Jag har fått den här frågan oräkneligt många gånger under mina tjugo år i Sverige. Jag har börjat laborera med olika svar där vart och ett är sant på sitt sätt. I början av min vistelse i Sverige upplevde jag frågan som obehaglig och lite påträngande. Den påminde mig om att jag inte såg ut som en i mängden och att jag inte tillhörde det här landet. Men på senare år ser jag saken med andra ögon. Min tolerans och förståelse för frågan har ökat kontinuerligt för varje år jag har bott här. Men å andra sidan har det blivit svårare att svara på frågan. I början fanns det bara ett svar. Jag visste vad frågan syftade på – mitt hemland.
Jag menar, idag har jag bott merparten av mitt liv i Sverige. Började mitt liv som dalmas. Därefter fortsatte min resa till ett betonghus i en förort för att senare leva det akademiska livet i en universitetsstad. Jag har flyttat kors och tvärs över hela landet, från norr till söder, från Östkust till Västkust. Och numera är jag en Kungälvsbo. Mitt i stan. Nej, just det! Jag fick inte säga ”stan” om Kungälv fick jag höra av ett par föräldrar vid ankdammen. Stan säger vi om Göteborg och mitt i stan i Kungälv det kallas för Centrum i folkmun. Nå väl, jag tar med mig seden dit jag kommer och är så lycklig över min nya ”stad”
För övrigt, när tror ni att vi hör den första vuvuzelan vråla på Skarpenord?