Hej!

Här kan ni läsa mina krönikor som publicerats i Kunglälvs-Posten.

Krönikorna handlar om vardagslivet, om mina synpunkter på små och stora frågor.

Hoppas att du hittar något av intresse att läsa. Du är välkommen att höra av dig om du vill kommentera någon text.

Vänlig hälsning, Kadir Meral

Krönikor 2015

»Från runsten till emoji (20150707)
»Tack samhällsbärarna! (2015609)
»Ångesten mellan hägg och syrén (20150519)
»Kontakter är A och O (20150428)
»Brev till Sverige (20150407)
»Jag hamnade mitt i svenskheten (20150317)
»Jag sitter på två stolar (20150224)
»Rörd, stolt och tårögd (20150203)
»Kampen mot terrorismen (20150113)

 

Krönikor 2014

»Konstgjord andning (20141223)
»Black Friday har nått Kungälv (20141202)
»Vad gör du idag? (20141111)
»Vem vill bli lärare? (20141021)
»Upp till bevis (20140930)
»En vacker dag (20140909)
»Lustfylld färd mot ändamålet (20140819)
»Pizza, timjan och olivolja (20140729)
»Sommarbarn utan glasspeng (20140708)
»Ett möte gör susen. (20140617)
»Hej Demokrati! (20140527)
»Barnen blundar inte. (20140506)
»Ju fler kockar desto... (20140415)
»Mera is i vår stad (20140325)
»Du är vad du äger (20140304)
»En dotters frigörelse (20140211)
»Vägar till framgång (20140121)

 

Krönikor 2013

»Ta inget för givet (20131231)
»I Alfred Nobels fotspår (20130827)
»Har du gjort läxan, lille vän? (20131119)
»Alla dessa normer (20131029)
»Dietisternas tidsålser (20131008)
»Klipp av navelsträngen (20130917)
»Valfrihetens fånge (20130827)
»Minnen ur livet (20130806)
»Västkustens Almedalen (20130716)
»Den överbeskyddande generationen (20130625)
»Välkomna till folkets dag (20130604)
»Maskrosbarnen (20130514)
»Ungdomspoliser (20130423)
»En svensk chaufför, tack! (20130402)
»Direktsända pajaserier (20130312)
»Dags att vakna nu, ungdomar! (20130219)
»Den mobbade läraren (20130129)
»Politiker gör Kungälvsrevy (20130108)

 

Krönikor 2012

»De självutnämnda advokaterna (20121204)
»Av folket för folket (20121113)
»En björntjänst gör ju ingen glad (20121023)
»Bilen är inte ett vardagsrum (20121002)
»Ett livslångt arbetsliv (20120911)
»Ditt språk är din identitet (20120821)
»Djävulens advokat (20120731)
»Den rolige läraren (20120710)
»Sommarlovet är hotat (20120619)
»Lärare ska tåla stryk! (20120529)
»En ny smak på livet (20120508)
»Framtvingad civilkurage (20120410)
»Den korta vägen till kunskap(20120320)
»Livets avgörande ögonblick (20120228)
»Den förändringsbenägna människan (20120207)
»Grattis på födelsedagen, pappa (20120117)

 

Krönikor 2011

»Det handlar om uppskattning (20111227)
»Den tyckande generationen (20111206)
»Fyraårskontrollen (20111115)
»Konsten att välja sina strider (20111025)
»En vardag med RUT och LINA (20111004)
»Från fusklapp til skolstart (20110913)
»En känsloladdad skolstart (20110823)
»Våra fiender (20110802)
»Vår snuttifisierade semester (20110712)
»Får man skämta om vad som helst? (20110621)
»Livet bortom krönet (20110531)
»Får det lov att vara saft och bullar (20110510)
»Här för att stanna (20110419)
»Tillit föder ärlighet (20110329)
»En blombukett räcker inte (20110308)
»Den krokryggade generationen (20110215)
»Pedagogik för stora och små (20110125)
»Gör Kungälv till toleransens stad (20110104)

 

Krönikor 2010

»Därför firar jag Lucia (20101214)
»Sunt förnuft räcker långt (20101023)
»Att veta vad orden inte betyder (20101102)
»Öppna förskolan - guds välsignelse (20101012)
»Vem vill blotta sig först? (20100921)
»På jakt efter eget guldställe (20100831)
»Pappa kan, om han vill, om han får (20100810)
»Väderpratarna (20100720)
»Varifrån kommer du? (20100629)

Från runsten till emoji

För exakt tjugo år sedan fick jag en pocketbok av min klassföreståndare tillika lärare i svenska. Jag hade precis gått klart årskurs ett på gymnasiet. På den tiden var skolan ännu inte datoriserad, och därför utsåg läraren en elev i klassen att ta med sig närvarolistan till alla lektioner. Eftersom det visade sig att jag hade bästa närvaron, nämligen hundra procent fick jag den hedersamma uppgiften. Pocketboken i fråga hette Vindspejare av Agneta Pleijel och hamnade av förklarliga skäl i hyllan och blev oläst; jag hade då bott i Sverige i bara fyra år och mina språkkunskaper var otillräckliga för att läsa denna prosa. Boken har sedan dess hamnat i flyttkartonger hela sju gånger och dykt upp i bokhyllan lika många gånger. För tre veckor sedan plockade jag av en händelse fram boken från hyllan. Mellan bladen hittade jag en handskriven lapp: Tack Kadir, för Ditt arbete med klassboken! Denna bok är skriven på en vacker svenska och jag hoppas att du tycker den är bra. Glad sommar! Monika Wohlert. Hälsningen avslutas med en handritad blomma.

Jag blev nostalgisk och började genast läsa boken. Och ja, prosan var vacker, både till handling och till språket. Tack Monika för boken! Men framför allt tack för att du väckte mitt intresse för att läsa. Läsandet är livsviktig för språkutveckling. Det har jag fått erfara under dessa tjugo år. Idag växer upp en generation som har grova språkförbistringar för att de inte läser tillräcklig mycket. Med språkförbistringar menar jag inte den dåliga handstilen som vissa är onödigt bekymrade för. Skrivstilen är ju ett hantverk som uppkommit efter behov, och i takt med att behovet försvinner förloras också hantverket. Idag skrivs över nittio procent av all text på datorer. Det är naturligt att förmågan att skriva med penna i handen försvagas med tiden. Vi insisterade ju inte på att rista i stenar efter att papper och fjäderpenna började användas.

Vi ska inte heller bekymra oss för att barnen kommunicerar via emoji i sina telefoner. Ibland säger en bild mer än tusen ord. Glöm inte att hieroglyfer var rena bilder. Och om vi tänker efter, är våra bokstäver också några slags bilder. Vårt sätt att kommunicera förändras med tiden, inget att vara orolig över. Men för att utveckla förmågan att uttrycka sig och kommunicera, bör vi aldrig tappa lusten att läsa. Där kan vi göra största nyttan för våra barn. Monica Wohlert tog sitt ansvar som lärare. Vi föräldrar kan hjälpa till genom att då och då ta ett besök till biblioteket med våra barn.

Gå tillbaka »

Tack samhällsbärarna!

Om någon skulle fråga dig vilket yrke som är det viktigaste i ett samhälle, vad skulle du svara då? Ingen lätt fråga eller hur? Varje yrke är ju en länk som bildar en kedja. Vissa länkar är små, andra är stora. Men om en länk brister går hela kedjan av. Därför är alla yrken viktiga. Betyder det då att alla yrken är lika behövda? Nej, säger jag. Det finns två yrken som jag värderar över alla andra. Det ena yrket är det som tar hand om oss i livets första skede, det andra är det som tar hand om oss i livets slutskede. Jag pratar om de som jobbar med barn- och äldreomsorg, de som tar hand om våra barn och våra far- och morföräldrar.

Nästa vecka går mitt yngsta barn för sista gången till förskolan. På något sätt är det ett avsked till småbarnslivet. I sju år, varje dag, i vått och tort har vi tillsammans knallat mellan hemmet och förskolan. I sju år, varje dag har jag eller min fru lämnat våra barn, de viktigaste i våra liv, i händerna på personalen på förskolan. Varje morgon möttes vi av personalens varma bemötande. Dessa människor som jag kallar samhällsbärare har under dessa år haft mer tid med mina barn än jag själv. De har under sju år tagit emot mina barn med öppna armar, matat mina barn med sked, torkat deras snor, hjälp dem med toalettbehoven och lärt dem läsa och skriva.

Vi måste vara rädda om dessa samhällsbärare som finns över hela landet. De heter oftast Ullis, Inga-Lill, Maria, eller Annika. Ibland finns det någon som heter Pierre, det är sällsynt, därför måste vi vara extra rädda om honom. Vi lever i ett samhälle där vi lämnar våra barn till förskolan och våra gamla föräldrar till äldreboendet för att vi ska kunna gå till jobbet. Vi lägger helt enkelt våra barns och föräldrars öde i samhällsbärarnas händer. Om vi vill att våra barn ska växa under bästa möjliga villkor medan vi är på jobbet och tjänar vårt levebröd måste vi skapa de bästa förutsättningar för de som tar hand om våra barn och våra äldre föräldrar.

När jag nästa vecka går hem med min pojke från förskolan kommer jag minnas alla lyckliga tillfällen då jag efter en stressig arbetsdag möttes av en teckning eller ett pärlband. Jag kommer gå hem med ett barn som har blivit väl omhändertaget, som har trivts bra och med glädje gått till förskolan varje morgon. Jag kommer minnas alla dagar vid matbordet då han och hans syster livligt berättade om roliga aktiviteter de hade gjort i förskolan. Förskolan har inte bara gjort mina barn fullfjädrad för skolstarten, den har också gett dem några fina kompisar.

Detta är jag för evigt tacksam för.

Gå tillbaka »

Ångesten mellan hägg och syrén

Jag går i skolkorridoren då jag hör en elev säga till sin kompis, ”Jag har hört att nationella provet bara kan höja ens betyg.” Mina lärartentakler står ut som på en igelkott. Jag stannar till. ”Hörni, det där stämmer inte.” De tittar på mig med uppspärrade ögon. Jo då, det har de minsann hört från någon. Jag klargör att detta är ett missförstånd som har florerat i skolans värld i många år. De nickar med missnöjda miner. ”Visst om man får godkänt på nationella provet så kan man inte få F i kursen”, frågar en annan elev upphetsat. ”Det där stämmer inte heller”, säger jag. De börjar ogilla mig. Från ingenstans dyker jag upp och raserar deras skönmålande tolkningar av de nationella proven. Jag känner behovet av att hålla en miniföreläsning på stående fot i korridoren om det nationella provets mål och syfte. När jag går därifrån har jag lämnat efter mig en besviken skara.

Tillbaka i mitt arbetsrum har jag svårt att släppa eleverna, är bekymrad över deras stress och ångest. Vi i skolan har, med viss hjälp av Skolverket, piskat upp en stämning som knäcker våra elever. Varje år över en månads tid slits undervisningen sönder och lamslås. En och samma kurs kan ha tre till fyra delprov som skall göras under lika många dagar. Lektioner flyttas eller ställs in för att bana väg för NP. Eleverna förbereds under flera dagar. Sedan ska provet genomföras och rättas, därefter ska lärarna sitta i olika grupper och utvärdera för att slutligen rapportera resultaten till skolverket i bombastiska excelfiler. Alltför många timmar tas från undervisningen, tid som man skulle kunna ägna åt att hjälpa eleverna att uppnå ännu högre mål.

För många elever är NP som ett mandomsprov. Rädslan att misslyckas är stor och skuggar chanserna att lyckas. Det är morgon, dagen D. Skrivningssalen är möblerad, bänkarna står i rad. Eleverna sätter sig en efter en. Anspänningen är påtaglig. De har laddat ordentlig med tilltugg, smörgås, frukt, choklad, läkt och energidryck. Allt för att orka sig igenom det flera timmar långa provet. En del slänger i sig all fika redan efter en kvart för att dämpa sin ångest, andra glömmer att ens röra vid sina godsaker. Jag sitter och tänker: något gör vi fel. Det ska inte gå till så här. Det ska inte kännas så här. Att lära sig och utvecklas ska vara lustfyllt inte ångestframkallande.

I väntan på att Skolverket kommer med bättre metoder för att uppfylla syften som man med NP vill uppnå, kommer mina elever fortsätta leva med ångest och oro varje år tiden mellan hägg och syrén, den vackraste tiden i Sverige.

Det är tråkigt…

Gå tillbaka »

Kontakter är A och O

I veckan som gick läste jag i tidningen att kommunens kostnader för socialbidrag minskar. En glädjande nyhet. Lika glädjande är det dock inte när det gäller ungdomarna, där går utvecklingen i motsatt riktning. En oroande nyhet. Det är dock inte bara i Kungälv som ungdomsarbetslösheten ökar, utan i hela riket. Vilka är orsakerna till den höga ungdomsarbetslösheten då? Här är några klassiska förklaringar:

1. A-kassa och höga ersättningsnivåer minskar folks incitament till att söka jobb. Alltså, det lönar sig inte att jobba. Men: ersättningsnivåerna har ju sänkts under de senaste åtta åren.

2. LAS och andra trygghetslagar försvårar för ungdomarna att komma in på marknaden. Men: visstidsanställningar och bemanningsföretagen har aldrig varit lika många som nu.

3. Höga ingångslöner skapar höga trösklar för ungdomarna att få ett jobb. Men: lönekostnaderna har varit låga under de senaste åtta åren i och med sänkningen av arbetsgivaravgifterna.

4. Låg utbildningsnivå begränsar ungdomarnas chanser att bli konkurrenskraftiga. Men: statistiken visar att utbildningsnivån i landet har stigit stadigt under lång tid.

Varför är då ungdomsarbetslösheten fortfarande på hög nivå trots ovannämnda åtgärder? Nyligen besökte jag ett forskarseminarium som behandlade detta ämne. Där framfördes nätverkandets och kontakters betydelse för att komma in på arbetsmarknaden: de ungdomar som har kontakter på arbetsmarknaden har betydligt lättare att få ett jobb. Första steget är inte sällan via ett sommarjobb redan under gymnasietiden.

Idag saknar många ungdomar denna möjlighet. Bostadssegregationen i kombination med skolsegregationen under de senaste tjugo åren har marginaliserat några grupper. Dessa ungdomsgrupper saknar etablerat kontaktnät, en språngsbreda in i arbetslivet. En annan viktig förklaring till den höga ungdomsarbetslösheten är att det tar tid för ungdomarna att komma in på arbetsmarknaden. Idag har vi ungdomar som passerar grundskolan, gymnasiet och högskolan utan att ha varit i kontakt med arbetslivet en enda timme. Det är en oroande utveckling. Vi är för mycket besatta av läroböcker och lägger för lite tid på arbetspraktik. Vi har ungdomar som stirrat i läroböcker i arton år men de kan inte skriva ett CV eller starta en tvättmaskin. Jag skulle vilja att alla tonårsföräldrar gjorde ett test. Nästa gång tvättkorgen blir full lägger du den i ditt barns händer och skickar denne till tvättstugan. Vi får se hur många som lyckas med uppdraget. Det får bli en måttstock om vart vi är på väg.

Gå tillbaka »

Brev till Sverige

Eftersom jag är så pass integrerad ska jag skriva en hälsning hem till Sverige, så som folk gör när de reser bort.

Kära läsare, just nu befinner jag mig i mitt andra hemland, det som vi kallar Kurdistan, närmare bestämt i min by Gremira som ligger i Turkiet, endast tre kilometer från den syriska gränsen.

Under många år har mina barn och min fru hört mig gladeligen prata om min hemby; om bergen, om floderna, om åsnan jag ramlade från, om skolan jag gick i, om plastbollen jag lekte med, om min släkt och många andra minnen. Nu var tiden mogen, nu skulle de möta pappas förflutna, förväntansfulla och lite spända.

Vi har varit här i en vecka och hunnit besöka många sevärdheter i landet mellan Eufrat och Tigris, Kurdistans evigt rinnande tårar. Vi tog en tur till den antika staden Midyat, där kristna och muslimer har bott tillsammans i över tusen år, där kyrktorn och moskéminareter stiger upp och pryder stadens siluett. Jag sitter med ett teglas i handen och tänker på toleransen som frodas på denna sida av gränsen samtidigt som IS attackerar och förstör allt som inte ligger i linje med deras värderingar på andra sidan gränsen. Jag tänker också på en del trångsynta människor som attackerar moskéer eller synagogor i Sverige.

Igår besökte vi ett flyktingläger som ligger i en bergsfot inklämd mellan två kullar. Tusentals kurder, yezidier, kristna och araber som har flytt kriget i Syrien delar samma tält och samma sorger. Pappa, varför bor de i tält frågar femårige Elyas. Jag förklarar så kort, så neutralt och så avdramatiserat som möjligt. Det är för att de flyr från krig, för att deras hem är förstörda... hans storasyster Miryam avbryter: jag vet, jag har hört det på Lilla Aktuellt, imponerar hon på sin pappa. Varför kan de inte sluta kriga då, frågar Elyas. Tiomiljonersfrågan. Hur svarar man på det? För att det finns många dumma människor, sa jag.

En rolig grej innan jag slutar. Pappa, vad sjunger de, frågade Elyas och syftade på böneutropet från minareten. De sjunger typ att Gud är stor, svarade jag. Vid nästa böneutrop frågade han igen: pappa vad sjunger han nu? Jag sa ju det, att Gud är stor. Han blev tyst ett par sekunder, sedan: vi vet ju redan att Gud är stor, varför sjunger han det igen? Bra fråga.

Det här verkar bli en nyttig resa för mina barn, där många frågor besvaras men också många nya föds, så som det gör när man reser och upptäcker nya platser och kulturer.

Hoppas att ni har fint väder hemma i Sverige. Här är det över tjugo grader :-)

Vi ses hemma.

Gå tillbaka »

Vi hamnade mitt i svenskheten

När jag och min familj kom till Sverige 1991 blev vi av dåvarande Invandrarverket, numera Migrationsverket, placerade i Älvdalen i Dalarna. Där skulle vi bo i tre år. Förutom ett par andra invandrarfamiljer var vi omringade av bara svenskar. Vi hamnade mitt i svenskheten. Det var en tid av kulturmöten och kulturkrockar. Det var här som jag mötte Sverige och dess kultur. För mig och min familj blev tiden i Älvdalen den bästa skolan när det gäller att möta den svenska kulturen, värderingar, normer och språket. Vi fick många vänner som hjälpte oss, som blev informella mentorer för oss. Visst, vi fick en och annan fiende som ropade glåpord i stil med ”svartskalle, åk hem”. Att vi var svartskallar kunde vi köpa. Begåvad observation. Men att åka hem? Nej, nej, vi är här för att stanna.

Efter precis tre år i Älvdalen kom pappa en dag och berättade att vi skulle flytta till Gottsunda, en invandrartät förort till Uppsala. Det blev en chock för oss barn. Vi hade ju skaffat vänner och nu skulle vi ännu en gång ryckas ifrån dem, som att rycka upp en planta som nyligen har fått rotfäste. Gottsunda var motsatsen till Älvdalen, här bodde vi och umgicks nästan uteslutande med invandrare. Min lillebror grät en hel vecka, han ville tillbaka till Sverige. Efter fem år av arbetslöshet, några resultatlösa SFI-kurser och många kvällar med te och parabolteve i sällskap med landsmännen fick mina föräldrar nog. De packade ännu en gång flyttlasset. Gissa vart. Jo, tillbaka till Dalarna. Där har de bott nu i sexton år. Och alla har sysselsättning, några är egenföretagare.

Idag är debatten om var flyktingarna som fått uppehållstillstånd ska placeras väldigt aktuell. Ska individen själv eller Migrationsverket bestämma? Båda systemen har sina för- och nackdelar. På ena sidan frihet och trygghet, och på andra sidan risk för segregation och utanförskap. Frågar ni mig så tycker jag att staten ska ta ansvar över placeringen. Det handlar inte om att slumpmässigt tvångsplacera folk för all framtid, utan om att i dialog med den berörda individen hitta en ort där det finns större möjlighet att integrera och etablera sig. Många tjatar om integration, men det räcker inte med att integrera sig, för jag känner många människor som är integrerade men inte etablerade.

Södertälje, Rosengård eller Hammarkullen har inte kapacitet att hjälpa fler människor att etablera sig. Vi måste se till att flyktingarna kan bo på fler ställen, men det kräver också att fler kommuner är beredda att öppna sina armar och vilja ta emot dessa människor.

Gå tillbaka »

Jag sitter på två stolar

Jag har under en längre tid funderat kring mina dubbla roller som lärare. Förutom att lära ut ska jag också betygsätta mina elever utifrån det jag har lärt ut. Å ena sidan är jag läraren, handledandaren, mentorn, coachen. Å andra sidan är jag domaren som betygsätter vad jag och mina elever har åstadkommit. För mig är det två roller som inte går ihop. Det är som om trafikskoleläraren som lärde dig köra bil skulle också vara den som bedömde dig vid själva uppkörningen. Eller om till exempel alla skidtränare runt om landet skulle betygsätta sina egna åkare och att deras betyg skulle ligga till grund för vilka som får tävla i VM eller inte. Hur skulle det se ut? Det säger sig själv att det inte är rimligt. Men i skolvärden låter vi det ske.

Vad är det som säger att jag inte sätter för höga betyg på mina elever för att visa omvärlden vilken duktig lärare de har, eller för att lura föräldrarna om vilken bra skola deras barn går i, eller för att locka till oss fler elever, eftersom betygen har blivit en måttstock för att rangordna skolorna som konkurrerar om elever på en allt mer aggressiv marknad. Mycket lämnas åt min etiska och moraliska kompass om huruvida jag sätter rättvisa betyg eller inte. För att inte tala om risken att jag sätter felaktiga betyg på grund av skolverkets otydliga kunskapskriterier, eller på grund av min oförmåga att tolka dessa kunskapskriterier.

Jag vill påstå att mina elever skulle prestera betydligt bättre och uppnå högre resultat om inte jag, utan någon extern examinator betygsatte dem. Som det är idag, drar sig många elever ifrån att visa sina bristande kunskaper och förmågor och därmed mister möjligheten att få rätt hjälp, eftersom de är oroliga att läraren ska ge dem lägre betyg om de avslöjar sig. Dessutom går mycket av vår dyrbara tid åt att sätta betyg, tid som skulle kunna ägnas åt att utveckla eleverna ännu mer.

Jag bedömer gärna mina elever under resans gång för att utveckla dem, det så kallade formativ bedömning. Men jag skulle gärna slippa att betygsätta dem. Den här dubbla rollen som jag har dämpar elevernas kreativitet i klassrummet. Med tanke på att dagens betygskriterier inte tar hänsyn till processen, utan bara till slutprodukten vid kursens slut, och för att betygens viktigaste syfte är att fungera som urvalsgrupp till högre studier, finns inte så mycket som talar emot att betygen kan sättas av externa examinatorer i ställer för de undervisande läraren.

Jag vill vara lärare, inte domare.

Här har du något att bita i Gustav Fridolin.

Gå tillbaka »

Rörd, stolt och tårögd

Som en del i kursen ”Etnicitet och kulturmöten” har jag och mina elever tittat på dokumentärserien ”Fosterland”. Efteråt fick eleverna sammanfatta sina intryck med ett enda ord. Ett par ord stack ut: oro och rädsla. Jag blev glad över att mina elever var på rätt spår och hade förstått vad det hela handlar om. På ena sidan människor som flyr från krig, oroliga och rädda för sina liv, och på andra sidan grupper som oroar sig för fosterlandets framtid, som är rädda för att flyktingarna i längden ska undergräva deras egen kultur och traditioner. På ena sidan har vi människor som i desperation hoppar i medelhavets mörka vatten eller hoppar från en viadukt på en åkande lastbil, med risk att drunkna eller bli överkörda, och på andra sidan har vi länder, kommuner och politiska partier som säger: stopp! Hellre får du bli offer och dö i krig än att vi ska öppna vår famn och ta emot er.

I en tid där människor behöver vår hjälp som mest, hörs alltfler högljudda röster som vill stänga dörren i ansiktet på dessa. Partierna börjar tävla med varandra för att försvåra för människor att söka skydd hos oss eller återförenas med sina familjer. Jag blir uppriktigt ledsen och orolig när till och med liberala krafter i Sverige vill villkora anhöriginvandringen; att innan man återförenas med sin familj måste man garantera försörjning, alltså ha ett jobb. Jag är lyckligt lottad att dessa populistiska tankegångar inte fanns då jag kom till Sverige. Annars hade min mamma med sina åtta barn kanske inte haft möjlighet att återförenas med vår pappa som hade flytt till Sverige två år tidigare, eftersom pappa inte hade jobb då. Vad hände med oss sedan? Jo då, alla åtta syskon och även pappa kämpade sig så småningom till ett jobb, förutom mamma som är sjukskriven efter en svår trafikolycka. Så det är tryggheten som bidrar till jobbasökandet, inte otryggheten.

Medan många kommuner i vårt land stänger dörren för flyktingar är det några kommuner som öppnar sin famn och tar allt större ansvar. Jag är stolt över Kungälvs Kommun och privata personer som under längre tid har tagit emot och tagit hand om ensamkommande flyktingbarn. Lika stolt blir jag över att lokala krafter erbjuder tak över huvud och möjliggör dagverksamhet för tiggarna från Europa som fryser utanför våra butiker. Jag tror att era barn och barnbarn kommer bli rörda och berörda över den medmänsklighet ni visar. De kommer bli stolta och tårögda när de bläddrar bland fotografierna i albumen.

Gå tillbaka »

Kampen mot terrorismen

Det har varit många frågor om det som inträffade i Paris. Från barnen, vänner, anhöriga och inte minst ungdomarna i skolan. Som lärare i samhällskunskap känner man ett ansvar att försöka förklara det som har hänt. Jag säger försöka, för det är inte lätt att förklara komplexa fenomen. Det räcker inte att säga sanningen med bara några ord: en terrorhandling som anfaller yttrandefriheten. Det är svaret på vad, men inte på varför. Att försöka förklara orsakerna bakom en viss händelse är en utmaning. Hur djupt ska man gräva? Samtidigt som man ska vara nyanserad, balanserad och saklig.

Jag gör ett försök: terrorism, krig, förtryck, intolerans och rasism har funnits på jorden sen urminnes tider. Och det går tyvärr inte att utrota. Nu tycker ni säkert att jag är pessimist, själv skulle jag kalla mig för realist. Jag menar inte att vi ska stå med armarna i kors och titta på. Vi ska och bör göra vårt yttersta för en bättre värld. Men vi kan inte utrota terrorism, fascism, nazism, religiös fanatism genom att enbart attackera personer som är deras fanbärare. Dessa intoleranta termer är inte kroppsliga ting som vi kan utrota en gång för alla, utan är fenomen som gror under vissa förutsättningar. Låt oss leka med den bisarra tanken: anta att vi lokaliserar och samlar alla världens terrorister, nazister, fascister, demokratins fiender och eliminerar dem. Tror ni att världen skulle vara fri från dessa för all framtid? Nej!

Därför måste vi i långa loppet bekämpa orsakerna som göder terrorism, krig, förtryck och elände. Och det är här det brister. Vi gör inte ett hjärtligt försök. Många länder, inte minst stormakter, sätter sina maktintressen i första hand i stället för att bekämpa terrorism och krig. Kriget i Syrien är senaste exemplet på där de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd blockerar varandra och förhindrar ett ingripande. Som om detta inte vore nog, förser dessa makter och även vårt eget land omvärlden med krigsvapen. Dubbelmoralen och ironin blir ännu tydligare när ledare från länder som Ryssland, Turkiet, Algeriet, Förenade Arab Emiraten, där hundratals journalister är fängslade, kommer till Paris för att manifestera för yttrandefrihet.

Jag står upp för yttrandefriheten och hejar gärna på när 80000 poliser jagar två terrorister, men om vi ska eliminera terrorismen krävs långsiktiga åtgärder och insatser av alla demokratiska krafter. Gärna uppriktiga insatser och inte symboliska manifestationer av dem som står med armarna i kors inför terrorism och själva kränker yttrandefriheten.

Gå tillbaka »

Konstgjord andning

Vi svenskar är ett givmilt folk. Inte minst i dessa juletider. Under förra året skänkte vi hela 17 miljarder kronor till välgörenhetsorganisationer. Lägg till detta ett stort mörkertal av allmosor som inte registreras. Vårt bidrag till välgörenhet har ökat märkbart under åren. Jag tror inte att vi plötsligt blivit extra snälla. En förklaring kan vara att vi genom våra resor möter många fattiga människor runt om världen. En annan förklaring är att fattigdomen idag finns mittibland oss, utanför vår egen dörr. Enlig statistiska centralbyrå lever idag var tionde person i Sverige under existensminimum, vilket innebär en månatlig inkomst under 5000 kronor. I resten av Europa är andelen som lever under denna gräns nästan dubbel så stor.

Vid sidan av de dussintal välkända välgörenhetsorganisationerna så som Röda Korset, Amnesty, Rädda barnen och de kyrkliga organisationerna som verkar över hela världen, har det startats nya ideella initiativ på lokal nivå runt om landet; mathjälpen, soppkök, giving people för att nämna några. Sociala forum som Facebook och Twitter har varit användbara kanaler för att organisera hjälpen. En givare packar ihop en matkasse eller några julklappar som överlämnas till mottagaren i behov.

Vår ökade vilja till välgörenhet är samtidigt ett tecken på att den offentliga makten, staten och kommunen inte tar sitt ansvar till fullo. Samhällskontraktet mellan medborgarna och staten är ur spel. Detta samhällsfördrag gick enligt upplysningsfilosoferna ut på att medborgarna övergav en del av sina friheter till staten i utbyte att få beskydd. En modernare variant av detta kontrakt är välfärdsstaten i kombination med den parlamentariska demokratiformen; vi ger bestämmandemakten och våra skattepengar till folkvalda på lokal, riks och EU nivå för att beskydda oss och skapa möjligheter till en dräglig tillvaro.

Att vi på individnivå hjälper våra fattiga medmänniskor är sannerligen värmande handling i dessa mörka kalla tider. Men den hjälpande handen ska vara ett komplement och inte substitut till den offentliga sektorns ansvar. De utsatta människorna bör få hjälp av statsmakten och inte tvingas gå på knäna med mössan i handen och tigga om allmosor. Detta kräver en tillräcklig stark välfärdsstat där alla drar sitt strå till stacken för att bidra till den gemensamma potten. I annat fall riskerar tilltron till statsmakten urholkas. Och av erfarenhet vet vi vilka ödesdigra konsekvenser detta kan medföra.

I förhoppning om en morgondag där inga barn går hungriga till sängs men vaknar till julafton med ett par paket under julgranen öskar jag er alla en God Jul!

Gå tillbaka »

Black Friday har nått Kungälv

Japp. Nu är det här! Shoppingsjippot Black Friday som härstammar från USA har nått Kungälv. Det var bara en tidsfråga. Sverige brukar ju, på gott och ont, gå i spetsen när det gäller att haka på trender från landet bortom Atlanten. Black Friday, en massiv readag motsvarande vår mellandagsrea som inträffar fredagen efter Thanksgiving. Behöver vi verkligen ännu ett reafenomen där vi stressar till butikerna, tänker jag. Räcker inte med mellandagsrean, nyårsrean, påskrean, sommarrean, höstrean, midnattsrean, stamkundsrean, nykundsrean, ladies night, you name it? Från och med när jag vaknar tills jag lägger mig bombarderas jag av reaannonser; i min morgontidning, på teve, på radio, på bussen, i bussen, på min facebooksida och i mitt twitterflöde, på webbsidor och från alla möjliga skyltar som blinkar överallt. Det bankas in i mitt huvud: Köp! Köp Köp! Jag säger: Nej! Nej! Okey då!

Det är en vankelmodig generation vi håller på att uppfostra. Å ena sidan har vi under de senaste tio femton åren försökt medvetandegöra våra barn att leva en hållbar livsstil, å andra sidan uppmanar vi dem till aggressiva konsumtionsvanor. Stackars barn! De kommer få dåligt samvete hur de än gör: om de överkonsumerar förstör de planeten, om de avstår från köphysterin bidrar de till lägre ekonomisk tillväxt med massarbetslöshet som följd. De är offren till ett systemfel där välstånd förutsätter hög konsumtion som i sin tur undergräver planetens framtid.

Riksbanken sänker reporäntan till nollprocent för att uppmuntra oss till högre konsumtion. Vad blir nästa steg om den miljömedvetna generationen inte konsumerar i det överflöd som systemet kräver? Låna ut pengar till gratis ränta. Men om folk fortfarande inte rusar till shoppinggalleriorna? Betala folk för att locka dem låna gratis. Om inte ens det pushar den hållbartänkande generationen att konsumera mera?

Ni ser, jag kan leka djävulens advokat hur länge som helst? Men vi måste ställa oss frågan om fenomenen som Black Friday verkligen är lösningen för vår ekonomiska framtid. Vi har facit i hand till vilka konsekvenser överkonsumtionen i USA har medfört; både befolkningen och staten har belånat sig upp över öronen, familjer tvingas överge sina hem för att de inte kan betala sina skulder och statsapparaten är vid avgrunden till konkurs. Må det inte ske, eftersom vi sitter i samma båt.

Nu när fenomenet Black Friday nått Kungälv återstår att se om det kommer kasta mörka skuggor över Västra gatan eller om det blir en lykta som vägleder oss till en bättre framtid med högkonsumtion och välstånd.

Gå tillbaka »

 

Vad gör du idag?

För några år sedan när var jag tillbaka i min hemby passade jag på att besöka min gamla skola. Ingen av lärarna som undervisade mig då fanns kvar på skolan. Men rektorn var densamma. Till min stora förvåning mindes han mig, det hade ändå gott över tjugo år. Själv hade jag vaga minnen av honom, men även jag kände igen honom om med viss svårighet; han hade blivit gammal, skrynklig och inget hår kvar på huvudet. Efter några artiga hälsningsfraser satte vi oss med varsitt glas te på skolgården under skuggan av några träd. Det är faktiskt era verk sa han och pekade mot raden av träden runt hela skolgården. I samma sekund som han sa det fick jag bilderna på min näthinna där jag och mina klasskamrater grävde i marken och satte plantorna i jorden. Där och då fick jag någon slags tillfredställelse, en viss grad av stolthet. Jag satt med mitt teglas i handen och betraktade träden liksom en arkitekt eller en konstnär som beskådar sitt färdiga verk.

I veckan som gick upplevde jag något liknande. På Grön Express mellan Göteborg och Kungälv stötte jag på en före detta elev. Alltid trevligt att springa på sina gamla elever, det är intressant att höra vad de sysslar med, hur deras livshistoria har utvecklats. Jag blir bokstavligen berörd av deras framsteg. Min första elevkull som tog studenten är idag över trettio år, bara några år yngre än jag. Under mina tolv år som lärare har hundratals elever, som jag undervisat, tagit studenten. Några vet jag vad de gör idag: någon jobbar som journalist, en är socionom, en annan är bilmekaniker, några har fått barn.

Ibland sitter jag och tänker att jag skulle vilja veta vad som hänt alla mina elever tio år efter att de har lämnat skolan, liksom en konstnär som får veta i vilken hylla eller på vilken vägg dennes verk sitter, eller en barnmorska som får återse alla barnen de har hjälpt till världen.

Inom de flesta produktionsyrken han man större möjligheter att följa upp sina tillverkade varor och se hur de fungerar ute i världen. Men i många yrken, till exempel i skolan är den möjligheten minimal. Mycket av vår kraft och våra tankar är fokuserade på morgondagen, ibland landar vi i nuet, men sällan hinner vi eller får möjlighet att kasta blickar bakåt för att beskåda det vi har åstadkommit, för att få en gnutta tillfredställelse och känna oss stolta. Så kära elever: om ni ser mig på bussen, på ett kafé eller i en hejarklack på en match, tveka inte att komma fram och växla några ord. Det kommer uppskattas av er gamla lärare som är nyfiken på vad ni gör idag.

 

Gå tillbaka »

Vem vill bli lärare?

Hur kom det sig att du valde att bli lärare, är en fråga jag ofta får, inte minst i dessa tider då skolan och läraryrket är på tapeten. Frågan har numera en underton av: stackars dig! Jo visst, läraryrket har idag sjunkit i status på grund av tuffa arbetsvillkor, stressig vardag och låg lön. Men när jag som liten pojke drömde om att bli lärare var det inte arbetsvillkoren eller lönen jag tänkte på. Det var något annat som hjälpte mig att bilda mina drömmar: mina lärare.

I min hemby i Kurdistan (sydöstra Turkiet), var så gott som alla bönder förutom läkare, lärare och poliser vilka var utstationerade av staten. Läkarna drog jag mig för efter de hemska vaccinationerna, poliserna var jag livrädd för på grund av deras brutala tillgrepp på befolkningen. Kvarstod lärare, det enda akademiska yrket som jag såg upp till. Jag såg väldig tidigt läraryrkets betydelse för ett barns utveckling. Jag och mina klasskamrater kom så gott som alla från analfabeta hem. Många av oss var svaga, en del hopplösa. Men våra lärare gav aldrig upp. De lade ner hela sin själ i att hjälpa oss. De använde alla medel, ibland kontroversiella sådana som en örfil, för att få oss att kämpa och nå målen. En örfil! Det låter hemskt ja, men det tyckte vi inte då, det hörde ju till tidens anda – en kärleksfull tillsägelse från magistern, hette det.

Jag minns att jag fick mycket beröm och uppmuntran från mina lärare. Det sporrade mig. Mina lärare hade tuffa arbetsvillkor, stressig vardag och låga löner, ännu värre än vad jag och mina kollegor har i dagens svenska skola. Men de visade stolthet över sitt yrke. De gnällde aldrig högljutt framför oss elever över sin arbetssituation. De visade tydligt att de var där för vår skull och inte tvärtom. Tack för att ni inspirerade mig och hjälpte mig att bilda mina egna drömmar om att bli lärare.

Jag önskar att jag och mina kollegor idag hade en dos av den yrkesstolthet som mina lärare i hembyn kände. Ibland upplever jag att vi håller på att ge upp. Visst, många skolpolitiker och skolchefer har lämnat skolan i sticket för länge sedan. Men vi lärare får inte överge båten. Vi är kaptenerna. Vår frustration får inte gå över på våra elever. Det är svårt, jag vet. Vi får kämpa för våra elever och för vår yrkesstolthet. Vi får se till att inspirera fler av våra elever att ta över stafettpinnen. Annars bidrar vi till att skjuta vår yrkesstatus i sank. Och vi är på god väg att lyckas med det när lärarhögskolorna i desperation tar in lärarstudenter med 0.05 poäng på högskoleprovet.

Gå tillbaka »

Upp till bevis!

Fyra års väntan är slut. Valet är över. Väljarna har sagt sitt. Förtroendevalda har stationerat sig i sina stolar. Nu är det dags att kavla upp ärmarna och jobba för rikets och ortens bästa, fyra år framåt. Vilket slags politiskt styre vi får på riksnivå eller i Kungälv är i dagsläget oklart. Men en sak vet vi: det kommer krävas samarbete utöver det vanliga. Jag hoppas inte att våra lokala politiker hamnar i samma hjulspår som partierna på Riksnivå. Där är tongångarna oroande; taktik och strategi att förstöra för varandra verkar vara viktigare än att samarbeta och styra landet, partipolitiska triumfer föredras framför Sveriges bästa.

Så här kan vi inta ha det. Kom igen nu. Ni har fått folkets förtroende att jobba för landets bästa. Menar ni på fullt allvar att ni kommer sitta med armarna i kors i fyra år utan att söka samarbete för Sveriges bästa? Med vilket samvete kommer ni då ta emot lönen och andra förmåner som vi skattebetalare står för? Jag vill att du som är förtroendevald ska blunda en stund och fundera på följande: varför engagerade du dig en gång i politiken? Vad var din drivkraft att åta dig detta ansvarsfulla och hedersamma uppdrag? Om svaret är att du tillsammans med andra människor ville göra Sverige och världen bättre, då är det hög tid att du agerar därefter. Annars kan du lika gärna lämna stafettpinnen till någon annan.

Om koalitioner man bildar före valet inte får majoritet av folkets röster återstår en sak: nya samarbeten i nya former. Det är sandlådenivå att ens nämna nyval bara för att vuxna människor inte förmår sätta sig vid bordet, med kaffe och bulle och hitta samarbetsformer för Sveriges bästa. Det finns ingen stadgad lag som säger att ett parti ska få igenom alla sina önskemål. Politik är givande och tagande. Kompromisser är en förutsättning för att demokratin ska fungera. Det borde vara mer angeläget att driva igenom några av sina frågor än att sitta vid sidan om och sätta käppar i hjulet.

På lokal nivå i Kungälv var den gångna mandatperioden kantad av en del intern osämja och stundvis politiskt ostabilitet. Hoppas detta inte upprepas. Som kommuninvånare är jag tacksam och stolt över alla våra fritidspolitiker som engagerar sig för ett bättre Kungälv. Det är som sagt ett krävande och ansvarsfullt uppdrag. Men om man har tagit på sig denna mantel och fått folkets uppdrag måste man agera därefter. Om inte förtroendevalda tar sitt ansvar riskerar demokratin att falla, och jag vågar inte ens nämna konsekvenserna av detta.

Kom igen nu, upp till bevis!

Gå tillbaka »

En vacker dag

Den artonde april 1999 gick min morbror Abdulkerim Meral till skolgården i min hemby Giremîra i sydöstra Turkiet för att rösta i parlamentsvalet. Han var klar med vilket parti han skulle lägga sin röst på, det kurdiska partiet HADEP. Men det fanns ett problem; valhemlighet rådde inte i byn. Framför valurnorna stod militären och uppmanade folk att rösta på något av de andra turkiska partierna. ”Jag vill se den man med ballar av stål som vågar lägga sin röst på HADEP”, hotade militärofficeren i dörren till vallokalen. Min morbror hade två alternativ: att tillåta sin frihet och värdighet bli trampad på och rösta på ett annat parti för att undvika repressalier, eller stå upp för sin rättighet och sin heder. Han slet stämpeln ur officerens hand och tryckte i rutan, på HADEP. Resten är en sorglig historia. Militären slog sönder min morbror och släpade ut honom på skolgården. ”Nästa man som utmanar ödet och lägger sin röst på HADEP kommer få en kula i huvudet”, sa officeren. Sedan knölade han ihop morbrors röstkort och stoppade det i hans blodiga mun.

Det kan ni tänka på, ni som tar våra demokratiska fri- och rättigheter för givet. Vart fjärde år har vi den fantastiska möjligheten att göra vår röst hörd, den dagen då vi har den absoluta makten att påverka hur vårt samhälle ska styras och utvecklas. En gång på fyra år, totalt femton gånger under en medellivslängd. Men drygt en miljon svenskar mödar sig inte att resa sig från soffan och nyttja denna nästintill heliga gåva. De två främsta argumenten man hör från folk som inte går och röstar är:

1) Jag vet inte vilka jag ska rösta på. Till dessa människor vill jag säga: det är din medborgerliga skyldighet ta del av de politiska alternativen. Vi lever i ett information- och kunskapssamhälle. Det har aldrig varit enklare än nu att ta reda på information. Fyra år motsvarar 35000 timmar. Du lurar bara dig själv om du påstår att du inte har möjlighet att ägna en tusendel, 35 av alla dessa timmar åt att anskaffa dig information från de olika partierna.

2) Det spelar ingen roll vilka jag röstar på. Åt detta påstående har jag ett kort svar. Jo, det spelar visst roll. Om inte folk hade röstat fram Hitler hade flera miljoner människor sluppit att dö i krig eller blivit brända i gaskammare.

På söndag ska jag klä mig högtidligt och gå till vallokalen. Denna frihetens dag skänker jag till min modige farbror. Jag hoppas att även du nyttjar din suveräna rättighet att rösta och tillägnar denna vackra dag till någon du älskar och är stolt över.

Gå tillbaka »

Lustfyld färd mot ändamålet

För många år sedan hoppade en ungdomstränare av sitt ideella uppdrag, i en fotbollsförening som jag hade kontakt med. Av desperation ryckte föreningen i mig. Nästa dag stod jag på fotbollsplanen med ett nät fylld med bollar. Kom igen grabbar, vi springer runt planen femton varv. Tacksamma som de var lydde de plikttroget utan protester under de första veckorna. Men deras missnöje växte med tiden. Vad gnäller ni på? Det är ju för att ni ska få bra kondition inför matcherna. Och det var ju sant. Men det ökade inte deras motivation att springa runt runt. Senare på en tränarutbildning fick jag lära mig hur man aktiverar spelarna med diverse bollövningar där deltagarna tycker det är lustfyllt samtidigt som de tränar sin kondition utan att ens reflektera kring det.

Ibland tänker jag att skolan för många elever stundstal måste kännas som för mina fotbollskillar. De upplever en del lektioner som ganska tråkiga och undrar varför de måste lära sig den ena eller andra. Och det biter sällan på dessa elever att få höra att till exempel andragradsfunktioner, ackusativobjekt och kolbildningar är bra att kunna för att de kommer ha nytta av dessa kunskaper när de blir stora. Eller ännu värre: ni behöver ju dessa kunskaper och färdigheter för att få bra betyg och för att komma in på högskolan och därmed större möjligheter att få jobb senare i livet. Gäsp, gäsp! Visst det är ett svar som i grunden är korrekt, men knappast en stimulansinjektion för de undrande ungdomarna.

Enbart ändamålet engagerar sällan folk att och lära sig något nytt. Resan till målet behöver också vara lustfylld. Fråga Karin Boye, hon har förstått vikten med färden på väg mot målet. Det är bra att tänka på oavsett om man undervisar i skolan, är tränare i en idrottsförening eller är chef i ett företag. Jag har som lärare försökt ta detta till mig, men med blandade resultat måsta jag erkänna.

I dagarna återvänder många barn och ungdomar till skolbänken efter ett långt sommarlov. Det kommer inte dröja länge förrän några av dem skruvar på sig, upplever lektionerna som tråkiga och ifrågasätter syftet med det de lär sig. Då är det viktigt att vi pedagoger förutom att förklara och tydliggöra syftet, också reflekterar kring vår undervisning om huruvida den stimulerar och väcker elevernas engagemang i klassrummet. Mat är nyttig men det är lättare att förtära om den också smakar gott. Sedan kan naturligtvis varje lektionspass inte förväntas vara roligt. Och det tror jag inte heller är något som eleverna kräver. De är klokare än så.

Gå tillbaka »

Pizza, timjan och olivolja

Andreas Kontarinis. Första greken i Sverige. Året är 1960. En ung Kontarinis kommer tillsammans med 28 landsmän till Scaniafabriken i Södertälje som arbetskraft. Ett av de första bekymren Kontarinis möter är maten. Han och hans vänner har svårt för den svenska maten som skiljer sig avsevärt från medelhavsköket. De bestämmer sig för att laga sin egen mat i barackerna. Men de saknar olivolja. Kontarinis går till närmsta livsmedelsbutik och frågar efter olivolja och möter expeditens höjda ögonbryn. Han blir hänvisad till apoteket. Med förvåning och förväntan beger han sig till apoteket. Väl där pekar apotekaren på en korg fylld med 25-milliliterstuber med olivolja. Kontarinis köper hela korgen plus hela deras lager.

Mycket har hänt sedan dess. Idag är en flaska olivolja en självklarhet i varje svenskt kök, oavsett om man har grekiskt eller svenskt ursprung. Hyllorna i affärerna är fyllda med mat som härstammar från matkulturer runt om världen. Exotisk mat och grönsaker hittar du inte bara i de orientaliska butikerna som nu finns i nästan varje stad, utan även i stora svenska mataffärer som ICA, Konsum och Willys. Under Ramadan besökte jag min släkt i Mora. I en hel vecka njöt jag av orientaliska läckerheter: grillade lammkotletter på buljongkokt bulgur, ockrastuvning, egenrullade vinbladsdolmar, krämig linssoppa med gurkmeja, sallader toppade med fetaost, finhackad persilja och en näve kärnor av granatäpple, nybakat naanbröd och många andra delikata mezerätter.

Vad är orsaken till denna utveckling? Svaret är invandring och svenskarnas resor utomlands. Invandrare har tagit med sig sin matkultur till Sverige och dessutom har svenskarna genom sina besök i andra länder upptäckt influenser av andra matkulturer och integrerat dessa i det svenska köket. Det är tack vare dessa kulturmöten som vi idag, en julikväll kan besöka en grekisk, italiensk, kinesisk, libanesisk eller en ungersk restaurang, för att nämna en del av det utbud av världens kök som finns i vår närhet.

Det finns folk som bekämpar och vill hindra dessa kulturmöten. Desto bättre är det fler som kämpar för och välkomnar dessa möten mellan oss människor. Jag avslutar med mitt hemmakokta ordspråk: kulturmöten utvecklar, isolering avvecklar.

För övrigt är det inte bara medelhavsköket som har tagit sig hit. Under sommaren har vi även fått besök av medelhavsvärmen. Njut och klaga inte över att det är för varmt. Novemberrusket kommer vara här fortare än du tror.

Gå tillbaka »

 

Sommarbarn utan glasspeng

När jag gick i högstadiet hade jag en kompis. Vi umgicks hela dagarna; spelade boll, cyklade runt och strosade omkring med varsin fotboll under armen. Som nyinflyttad till Sverige var jag glad över att ha en sådan kompis. Jag bjöd honom ofta hem till mig där vi lekte och smakade på mammas hemlagade delikatesser i köket. Själv bjöd han sällan mig hem till sig. Det tillhör väl inte den svenska kulturen att bjuda hem folk, tänkte jag. Vad vet jag! Men jag har ett tydligt minne av att jag vid ett tillfälle var hemma hos honom. Jag fick vänta utanför dörren medan min kompis gick in till sina föräldrar och frågade om han fick komma in med kompisen. Av det lilla jag hörde förstod jag varför han ogärna bjöd hem kompisar. Föräldrarna skällde ut honom om olämpligheten att bjuda hem folk. Men vi blev insläppta. Hans föräldrar visade sig inte. Vi smög förbi vardagsrummet på väg till kompisens rum. Soffbordet var överfyllt med ölburkar. Det var mitt på dagen.

Sommaren är kort, det mesta regnar bort, sjunger vi inför varje sommarlov. Men för vissa barn är sommaren oändligt lång och den är rentav ett helvete om än inte lika varm. De flesta barn ser fram emot sommarlovet med soliga dagar, badsemester, glasspinnar och massa timmar med lek. Men för några barn innebär sommarlovet djup ångest i umgänge med föräldrar där pengarna dricks upp redan andra veckan i månaden. Dessa barn, för vilka skollunchen ofta är den enda varma rätten de äter, går hungriga under långa sommardagar medan föräldrarna otåligt väntar på barnbidraget för att göra ett efterlängtat besök på systembolaget. När alla kompisar är bortresta på semester eller till sommarstugor vandrar dessa barn runt kvarteret med en boll under armen. Och när de kommer hem möter de ett icke dukat köksbord med bag-in-boxen stående på VIP-platsen. Sedan tar det plågsamma sommarlovet slut och livet återgår till det ”normala” tillståndet, även om svenskläraren förlänger plågan några dagar med att ge barnen till uppgift att skriva en uppsats om sitt sommarlov.

Att vissa föräldrar misslyckas med att ta hand om sina barn är ett sorgligt faktum. Frågan är hur vi som samhälle kan hjälpa dessa barn. Kungälvs kommun gör en insats där fritidsgårdar i samarbete med Trygga Ungdomsmiljöer arrangerar aktiviteter, läger och utflykter för barn och ungdomar under sommarveckorna. En eloge till alla er som engagerar er i detta arbete. Men visst kan vi göra mycket mer för de utsatta barnen i ett land med en av världens högsta levnadsstandard.

Gå tillbaka »

 

Ett möte gör susen

Jag sitter på altanen och njuter av kvällssolen. En kvarter längre bort dundrar musiken från Kungälvsparken. Det är den uppmärksammade gruppen Kartellen som spelar på Sommarstart. Jag känner igen tonerna, inte för att jag är en fan av gruppen utan för att när jag på en samhällskunskapslektion gav eleverna till uppgift analysera ett valfritt politiskt musikstycke var det många som hade valt låtar från denna grupp. Bevisligen var ungdomarna mer uppdaterade på den fronten än sin lärare.

Få av oss Kungälvbor kan ha missat turerna kring gruppen med avhoppade sponsorer; bland andra Kungälvs-Posten på grund av objektivitetsskäl vid rapporteringen och kyrkan med motiveringen att man inte ville framstå som att man stödjer extremism och politiskt våld. Kyrkoherden var närmast chockad och upprörd över arrangörernas val av den kontroversiella gruppen. Det uppstod ett svårt dilemma med många aspekter att ta hänsyn till: ungdomarnas rätt att välja musik; yttrandefrihetsgrundlagen; våldsromantiken och mitt i allt detta sponsorernas etiska ansvar.

Jag undrar om frågan hade vuxit till dessa proportioner om de inblandade parterna hade mött varandra i god anda innan problemet var ett faktum. För möten och samtal mellan oss människor löser många knutar. Kyrkoherdens chock och upprördhet byggde på hans googeling på Wikipedia; en källa som man för övrigt bör vara väldigt försiktig med och kritisk till, så som man ska vara mot bibeln, koranen och andra religiösa skrifter. I samband med Kartellens besök i Kungälv träffades gruppens frontfigur och pastorn i fråga. Sådana möten bör man bara älska. Människor från olika världar träffas, vädrar tankar och åsikter. Fördomar och missförstånd smulades sönder till den grad att ”mötet blev nästan som ett väckelsemöte”, för att citera kyrkoherden själv.

För några dagar hamnade Kungälv i det mediala rampljuset. Fallet med kartellen blev ett prejudicerande exempel. En fråga med flera dimensioner där många hade synpunkter om och tog ställning till. Känslor och förnuft kokades ihop under några veckor. Till slut landade vi mjukt och fint, tack vara möten och samtalen mellan några människor. Det är inte svårare än så. Möte och samtal är nyckeln som öppnar många dörrar. Fråga Jan Eliasson som i egenskap av FN:s sändebud som har medlat i många konflikter.

För övrigt tycker jag att det är olämpligt att Erik Hamrén sitter i SVT studio och leker vän med sportjournalister, samma journalister som har till sin uppgift att imorgon kritisera och recensera honom i egenskap av förbundskapten.

Gå tillbaka »

 

Hej Demokrati!

Det är fredag morgon på Mimers Hus. Om ett par timmar är det dags för debatt mellan ungdomsförbunden i teatern. Unga engagerade politiker gör sina sista förberedelser. Men det är någon slags påtagligt spänd atmosfär som överskuggar arrangemanget. De överdrivna säkerhetsåtgärderna i paritet med ett diplomatiskt statsbesök gör många ungdomar konfunderade, oroliga. Varför? Jo för att även Sverigedemokrater deltar i debatten. Tack och lov genomförs debatten under exceptionellt lugna former, möjligen på grund av säkerhetsåtgärder i kombination med lärarnas och fritidsledarnas förebyggande insatser. Frågar ni mig så tror jag det beror på våra elevers attityd och förhållningssätt. Vi har under längre tid jobbat med demokratifrågor, om tolerans och alla människors lika värde. Hur som helst, jag vill skicka ett stort tack till elever på Mimers Hus för att ni tillät fredagen fortlöpa i demokratins tecken. Ett stort beröm till er alla ungdomsförbund som föredömligt visade våra elever en lektion i demokrati och retorik.

Idag pågår en livlig diskussion runt om i landet om vilka grupper eller partier som ska bjudas in i den politiska debatten. Gränsen har tänjts ut och omsluts av en gråzon. Men gränsen måste rimligen dras vid grupper som uttalat vill skada demokratin och som inte står för alla människors lika värde. Därför blir jag bekymrad när Skolverket anser att vi ska ge utrymme till nazister och andra antidemokratiska partier och tillåta dem komma in i våra skolor. Det är ett ytterst tvetydigt uppdrag som skolverket ger oss lärare. Jag ska alltså ” förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på”, samtidigt som jag ska bli tvingad att ta emot krafter som just bekämpar dessa värden. Är det bara jag som blir förvirrad?

Jag hoppas att varken jag eller mina elever kommer bli utsatta för att ta emot nazistiska och antidemokratiska rörelser. Men om jag någon dag blir tvingad att ta släppa dessa krafter i mitt klassrum kommer jag med ett rekommenderat brev skicka tillbaka min lärarlegitimation till Skolverket och lämna klassrummet och skolan i väntan på att folk på skolverket kommer med klara besked till mig och tusentals av mina kollegor: ska jag förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingarna efter skollagen, eller ska jag ge utrymme och uppmuntra de krafter som hotar och attackerar dessa värden och värderingar?

Gå tillbaka »

 

Barnen blundar inte.

Det är en kylig februarikväll. Jag och min dotter ska till ICA och handla. Kvinnan sitter på sin filt vid ingången. Jag stoppar handen i fickan och lägger några mynt i hennes mugg. Dottern vänder sig om en och två gånger. Till slut frågar hon varför jag gav kvinnan pengar. Jag förklarar det hela som det är; att kvinnan är tiggare för att hon inte har pengar till att köpa mat till sina barn som väntar hungriga hemma. Hennes följdfrågor besvarar jag tålmodigt.

Under påskledigheten åkte vi till Istanbul och hälsade på min släkt. Förutom stort nöje blev det en viktig resa för barnen. De fick se släktens spartanska livsvillkor i jämförelse med medelklasslivet vi lever här i Sverige. Det här var ändå ingenting jämfört med livsvillkoren i min hemby som jag hoppas att de inom sinom tid ska få se. Den som blundar för eller retar sig på enstaka tiggare här i lilla Kungälv ska inte åka utomlands, såvida man inte låser sig in på ett hotell med ”all inklusive”. I Istanbul stötte vi på tiggare i varje gatuhörn. Ibland stannade vi och gav en slant, oftast gick vi bara förbi. En dag passerade vi en man med sitt barn liggande i knät med en lapp ”Flykting från Syrien”. Dottern dröjde sig kvar och viskade något i mitt öra. Jag gav henne några lira som hon la i mössan framför mannen. Han blev lika rörd som jag.

Barnen kommer sällan glömma kvällen då vi sitter på en uteservering och bordet är fulldukat med mat. Några barfota barn med trasiga kläder i åldrarna tre till tio kommer fram till vårt bord och sträcker fram sina små handflator. Servitören kör iväg dem men ganska snart är de tillbaka. Önskar ni pengar eller mat frågar jag på turkiska. Alla pekar på det stora fatet med grillat lammkött och grönsaker på tunnbröd. Jag sträcker hela fatet till äldsta flickan under kyparens ovilliga blickar. De sätter sig genast på gräsplätten utanför och slänger sig på maten som hungriga kattungar.

Tiggeriet finns överallt. Orsakerna är många. Den ökade fattigdomen i just Europa beror främst på att kostnaderna för finanskrisen har lastats på fotfolket. Det krävs stora satsningar på nationell och EU nivå för att hjälpa dessa människor.

Som enskild människa kan jag inte mätta alla hungriga människor, varken i Kungälv eller i Istanbul. Men jag kan alltid sträcka en hjälpande hand och jag kan föra vidare denna empati till mina barn. Om jag inte vill göra något åt detta kan jag åtminstone avstå från att sprida myter om att tiggare åker flotta BMW bilar eller propagera för att förbjuda tiggeriet.

Gå tillbaka »

 

Ju fer kockar desto...

Svenska språket har många fina ordspråk. Få av dessa stämmer med verkligheten så väl som uttrycket ”Ju fler kockar desto sämre soppa”. I takt med att larmrapporter om den svenska skolan avlöser varandra har skolan seglat upp som en av de viktigaste valfrågorna. Och i samma takt haglar politiska förslag från alla håll, både på riks och på lokal nivå. Det är naturligtvis både positivt och nödvändigt med satsningar på våra barns utbildning. Men bland de tätt duggande skolidéerna dyker det upp förslag som gör att man som pedagog höjer på ögonbrynen. Jag tänker på förslaget om obligatorisk sommarskola för bland annat de elever som inte klarat av grundskolans mål och därmed inte får gymnasiebehörighet. Som bekant är sommarskolan inte obligatorisk idag.

Vadå? Det är väl jättebra att dessa barn får mer undervisningstid för att få gymnasiebehörighet. Självklart! Vem kan säga emot det? Men hjälper vi verkligen dessa barn? Nej, säger jag. Berätta, tänker ni. Jo så här ligger det till: varje höst vid skolstarten möter jag elever som har fått gymnasiebehörighet på två veckors sommarskola. Ganska tidigt visar det sig att denna behörighet bara är på pappret. Flertalet av dessa elever får det väldigt tufft på gymnasiet och klarar inte av studierna. Den politiker, förälder eller kommunmedborgare som ifrågasätter min tes är välkommen att följa dessa elever för att bilda sig en egen uppfattning.

Logiken är enkelt. Om en elev inte har klarat av grundskolans mål på hela arton terminer motsvarande 1602 dagar eller 6785 timmar, då krävs ett mirakel om eleven ska klara av dessa mål på några få timmar under julimånaden. Om det nu fattas så liiite arbete för en viss elev att det räcker med några få sommartimmar för att klara av dessa mål, då undrar jag varför man inte har sett till att eleven klarat av detta under hela nio år? Nix, det man inte har klarar av under en nioårig grundskola klarar man knappast på ett par veckors sommarskola.

Förslaget om sommarskola har politikerna på både höger och vänsterkanten pläderat för. Det ligger väl i den politiska tidens anda att man lägger sig nära varandra för att inte skrämma opinionen, oavsett om man tror på förslagen eller inte. Medan våra folkvalda spelar politiskt spel offras många barn. Man kan välja att vara populistiskt och göra våra barn en björntjänst genom att ”godkänna” dem på några sommardagar eller så kan man ta ansvar och se till att dessa barn får tillräckligt med hjälp tidigare för att klara av målen under sina nio år i grundskolan.

Valet borde vara självklart.

Gå tillbaka »

 

Mera is i vår stad

Bland de första kunskaperna jag lärde mig i skolan var att människor redan från begynnelsen har bosatt sig där det finns grundläggande livsnödvändigheter så som vatten, bördig mark och gynnsamma möjligheter att försvara sig mot eventuella fientliga attacker. Städer längs Eufrat, Tigris, Nilen och Gula floden är exempel på detta. Detta gäller även Kungälv, eller Kungahälla som det hette från början. Men vad lockar folk att flytta till Kungälv idag förutom närheten till havet och en storstad? Troligen många faktorer: ett jobbskapande näringsliv, bra kvalité på skola, barn- och äldreomsorg, goda möjligheter till fritidsaktiviteter, trygghet etcetera.

En kommun som inte skapar dessa förutsättningar kommer knappast locka nya medborgare och i långa loppet bli en utflyttningskommun. Idag kännetecknar sig Kungälv som en attraktiv kommun i många avseende, inte minst för olika idrottsaktiviteter. Vi har elitlag i många sporter så som bandy, handboll, fotboll, hockey och volleyboll. Men man kan inte slå sig för bröstet och förbli nöjd. Man måste hela tiden tillgodose medborgarnas behov och intressen. För att dessa idrotter ska utvecklas eller överleva måste man ge dem goda förutsättningar. Jag tänker på isen på Skarpe Nord. Is och is, jag menar förstås vattenpölarna.

Det är hög tid för en ishall i Kungälv. Det är inte bara bandyn som får sin smäll av att vi saknar en ishall, utan även fotbollen tar skada som får vänta till slutet av mars månad för att få börja träna ordentligt inför seriestarten om en månad. Politikerna verkar tänka kortsiktigt och låser sig kring ekonomiska bekymmer. Man kan inte driva en kommun som om det vore ett företag där kvartalstänkande styr investeringar och satsningar. Man måste tänka långsiktigt. Det fanns kritik även när Mimers Hus skulle byggas. Idag är huset med sin teater, kulturskola och konsthall en uppskattad och välbesökt plats i Kungälv. Bygget har även skapat goda pedagogiska möjligheter för gymnasieskolan. Medan grannkommuner tappar konkurrenskraft eller till och med lägger ner sina skolor fortsätter Mimers Hus Gymnasium att förbli attraktivt i regionen. På samma sätt har den nybygga Mimershallen gynnat idrotten i kommunen med utökade träningstider och blivit en arena för diverse turneringar och cuper.

Naturligtvis bör man alltid överväga för- och nackdelarna vid varje investering. Men en ishall är ett måste om vi även i fortsättningen vill se elitbandy i Kungälv. Och jag tror att i långa loppet kommer nyttan överväga kostnaderna, som det blev med Mimers Hus och Mimershallen.

Gå tillbaka »

 

Du är vad du äger

Första gången jag besökte ett svenskt hem blev jag fascinerad. Huset var nämligen överfyllt av möbler och prylar. På väggarna hängde mängder av svartvita fotografier, rader av blå tallrikar med mönster, ett stort älghorn och en uppstoppad bäver. Jag trodde att jag hade kommit till ett museum och inte till kompisens föräldrahem. Detta var en stor kontrast till vårt eget hem som var spartanskt möblerat.

Nu i efterhand har jag löst gåtan till varför svenska hem har så många prylar. För det fösta tror jag att det beror på att vi i Sverige tillbringar mycket tid hemma inomhus och därför känner större behov att ha det hemtrevligt. Folk på kontinenten till exempel är oftare utomhus och har därför inte samma behov av heminredning. Den andra orsaken tror jag har att göra med vår höga levnadsstandard som genererar stor konsumtion.

En av mina favoritlektioner i skolan är när jag håller upp en penna inför klassen och sedan bryter den itu. Med förvånade blickar tittar eleverna på sin magister. Upp med handen ni som tycker att det var dumt gjort. Alla. Någon som tycker att det var bra gjort? Ingen. Vem tror ni skulle både gilla och gynnas av min handling? Elevernas hjärnor går på högvarv. Sedan räcker någon upp handen – det händer alltid: jo de som säljer pennor. Bingo! Vilka är förlorarna på min handling, frågar jag dem sedan. Du själv, säger någon. Sant! Någon mer som förlorar? En kort tystnad. Jag ser att deras tankar spinner som en hårddisk. Till slut räcker någon upp handen: miljön. Tack!

Om jag till exempel skulle slänga ut min TV genom fönstret gynnar det samhället som helhet, eftersom jag måste köpa en ny TV som måste tillverkas. Det genererar arbetskraft och bidrar positivt till sysselsättningen och i förlängningen till ökad BNP. Visst låter det bakvänt och ohållbart? Svar ja! Vi byggt upp ett ekonomiskt system som går ut på att: ju mer vi konsumerar desto högre tillväxt och ökad levnadsstandard. Systemet är dömt att misslyckas, ty naturresurserna är inte outtömliga. Man behöver inte vara ett geni för att förstå det.

Den som vill förstå vad jag menar lite bättre kan ta en tur till närmaste IKEA på förmiddagen och sedan en sväng till tippen på eftermiddagen. Då ser ni in och utflödet, medan Moder Jord fäller tårar. Undrar ni om jag lever som jag lär? Nej, det ska gudarna veta. Jag är en del av denna köpkarusell. Men det är aldrig för sent att reflektera över vår köphysteri. Eller så fortsätter vi att tävla med varandra om att konsumera i överflöd. Den som har flest prylar vid dödsbädden vinner.

Gå tillbaka »

 

En dotters frigörelse

När jag var barn skämdes jag över att se mina föräldrar i offentligheten, där jag vistades bland mina kompisar. Jag var orolig över att kompisarna skulle reta mig på grund av mina föräldrar. För vad visste jag inte. Det var bara en känsla. Min upplevelse förstärktes när vi kom till Sverige. De få tillfällen då jag såg mamma på skolgården på väg till ett föräldramöte önskade jag att jag hade en magisk knapp som jag kunde trycka på och trolla bort henne. Jag skämdes över mammas annorlunda klädsel som skiljde sig märkbart från andra mammors. Samma mamma som jag hemma älskade och ville vara nära så mycket som möjligt ville jag inte veta av där på skolgården. När hon ropade på mig låtsades jag inte höra. Jag tror mamma märkte av mitt beteende, men hon visade inget, i alla fall försökte hon att inte visa det. För hon älskade mig villkorslöst.

Nu i vuxen ålder skäms jag över mitt barnsliga beteende som jag tror sårade mamma en aning. Idag får jag som förälder själv smaka på samma medicin. Min sexåriga dotter, som har börjat i förskoleklass, börjar agera mot mig ungefär så som jag gjorde mot mina föräldrar. Hon visar en viss självständighet och ett avståndstagande när man lämnar henne på skolan. Inga pussar tillåts när jag vinkar av henne på morgonen. Och jag får absolut inte skoja med hennes klasskompisar eller fröknar. Det är pinsamt, säger hon. Jag kan inte göra annat än att acceptera hennes vilja. Men det är så jobbigt att det gör ont. Min lilla sötnos som jag hemma får ha i famnen hur länge som helst och som jag får pussa mig omättlig på, får jag knappt ge en minsta lilla puss på skolgården.

Som i en spegel ser jag min barndom i dotterns beteende och mammas känslor i mig själv som förälder. Jag tror att dotterns reaktion liksom min egen i barndomen, förutom oron att bli retad av kompisarna, i grunden handlar om frigörelse, viljan att visa självständighet. Sin självständighet gentemot oss föräldrar kommer hon säkerligen utrycka under hela sin uppväxt. Det är bara att acceptera. För mig som förälder återstår att hitta en balans mellan mina faderliga plikter och hennes fria vilja. En uppgift som kommer kräva mycket förståelse och tålamod och en hel del respekt.

För övrigt… Nu under supervalåret, med EU och Riksdagsvalet, önskar jag våra lokala politiker lycka till med deras arbete i demokratins tjänst. Tänk bara på att hålla en god och respektabel ton i debatten. Det kommer en dag efter valet då ni ska sitta vid samma bord och fortfarande kunna se varandra i ögonen.

Gå tillbaka »

 

Vägar till framgång

I julklapp fick jag en tjock bok innehållande tips om hur man blir framgångsrik. Jag har ännu inte läst boken och förmodligen kommer jag aldrig att göra det. Jag är i allmänhet skeptisk till liknade titlar som serverar oss sida efter sida om ”vägar till rikedom”, ”nyckeln till lycka eller ”tio steg till framgång”. Jag menar, förutom att vi har olika förutsättningar behöver varje människa gå till sig själv för att hitta en inre drivkraft för att uppnå sina drömmar. Den kraften har olika energikällor för olika personer.

Jag kom till Sverige som tonårspojke, med föräldrar som i stort sätt var analfabeter. Några år senare var jag klar med min universitetsutbildning och började undervisa svenska elever. Vad har varit min drivkraft? För det första har jag alltid varit nyfiken på att lära mig saker, även om vi inte hade en enda bok hemma under min barndom. Nyfikenheten hjälper oss att lyfta blicken, att vara i rörelse, att inte luta sig tillbaka och förbli likgiltig.

En annan viktig faktor är att jag under alla mina år, som barn men också som vuxen, försökt göra mina föräldrar stolta. Jag skulle lyckas med det som de inte fick möjlighet att lyckas med: att utbilda mig. Att misslyckas fanns inte i mina tankar. Jag skulle lyckas, kosta vad det kosta vill. Men vägen var inte slät och rak. Frustrationen att stå över en kursbok och förstå knappt hälften av svenskan som stod skriven där var stor.

Men det fanns också en tredje kraft som drev mig, en kraft som jag sällan talade högt om. Det var behovet att visa svenskarna att jag dög, viljan att göra rätt för mig. När jag hörde glåpord som tattare, zigenare och samhällsparasit, ord som jag förstod innebörden av först när jag kom hem och öppnade min svensk-kurdiska ordbok, då bestämde jag mig för att visa dem att jag inte hade kommit till Sverige för att leva på deras pengar. Att behöva plugga dubbelt så mycket som mina svenska kompisar var frustrerande men det hindrade mig inte. Därför står jag till exempel här och har möjlighet att i denna kolumn dela mina tankar och idéer med er.

Jag skriver inte dessa ord för att slå mig själv för bröstet som en besserwisser, utan för att ni som läsare ska reflektera, gå tillbaka till er själva och hitta både inre och yttre drivkraft för att uppnå era mål och drömmar. Drivkraften hjälper oss att stå upp när vägen blir krokig och vi stöter på hinder.

För övrigt… vill jag framföra ett offentligt tack till mina elever för ert beundransvärda engagemang och uppförande under studieresan till Stockholm.

Gå tillbaka »

 

Ta inget för givet

När vi ikväll sitter runt nyårssupén kommer vi förmodligen reflektera över att året har gått så fort, nästan för fort, liksom ett kort ögonblick. I detta tidsperspektiv är det värt att komma ihåg att det var nittio ögonblick sedan kvinnor fick rösträtt i vårt land, och i Schweiz, landet som amerikaner blandar ihop oss med, var det bara drygt fyrtio ögonblick sedan.

Det var sjuttio ögonblick sedan homosexualiteten avkriminaliserades i vårt hyllade land, sextio ögonblick sedan kondomer fick säljas i butiker med särskilt tillstånd, drygt femtio ögonblick sedan agan förbjöds i skolan och drygt trettio ögonblick sedan invandrare fick rösta i kommunvalet. Om någon tycker att det var för länge sedan, då ska man minnas att det bara var femton ögonblick sedan samkönade fick ha registrerat partnerskap och ynka fyra ögonblick sedan dessa människor fick ingå äktenskap.

Med detta lilla axplock av historiska tillbakablickar vill jag säga att vårt fantastiska land inte alltid har varit så fantastiskt. Varje positiv förändring har krävt mödosamt arbete med kolossalt motstånd. Många har offrat sina liv i kampen för vår demokrati, för våra mänskliga-, och medmänskliga rättigheter som vi idag åtnjuter. Därför ska vi inte ta dessa rättigheter för givet. Historien är fylld av exempel där utvecklingen kan vridas tillbaka snabbare än man anar eller hänger med, både i vårt eget land och i resten av Europa: i demokratins vagga Grekland har nyligen ett antisemitiskt, antidemokratiskt och rasideologiskt Naziparti, Gyllene Gryning, blivit invalt i parlamentet, i Frankrike och andra delar av Europa vill man utvisa romer, och partier i vår egen Riksdag vill förbjuda tiggeri, vissa vill till och med frånta invandrarna deras rättigheter att rösta i kommunvalet.

När vi ikväll riktar blickarna mot skyn och skålar i champagneglasen ska vi vara glada över att det är fyrverkerier och inte riktiga krigspjäser som faller över våra huvuden. Detta ska vi tacka vår demokratiska ordning för och vårt humana klimat som vi har åstadkommit. Därför är det viktigt att vi varje dag bevakar dessa värden och rättigheter. Men att försvara och upprätthålla demokratisk procedur räcker inte, ty även Hitler kom till makten med demokratiska medel. Att aktivt stå upp för våra mänskliga rättigheter blir därför ett av mina nyårslöften. Jag hoppas att fler anger detta löfte för ett bättre Kungälv, ett bättre Sverige och en bättre värld.

Gott nytt år, önskar jag er alla!

Gå tillbaka »

 

Alfred Nobels fotspår

Föreställ er att Alfred Nobel skulle vakna upp idag och se på dagens Sverige. Tror ni att han skulle vara stolt eller besviken över sitt land som han lämnade för över hundra år sedan? Det troliga är att han skulle vara ganska nöjd men samtidigt bekymrad för framtiden. Till att börja med skulle han vara stolt över raden av svenska pristagare som följde hans spår fram till i början av 80-talet. Sedan skulle han förmodligen skaka på huvudet åt faktumet att vi bara ha haft två svenska pristagare under de senaste trettio åren. Men riktigt orolig skulle han bli först när han får ta del av den senaste PISA rapporten om den svenska skolan.

Han skulle vara oförstående över att en nation som via hans testamente främjar forskning och framsteg, fredliga och litterära insatser runt om världen, själva börjar hamna på efterkälken. Han skulle få hjärtklappning när han ser att vi i det informationssamhälle vi idag lever i börjar bli allt sämre på att läsa och räkna. Han behöver inte vara Einstein för att förstå att vi inte kan räkna med några nya Tranströmer eller Svante Arrhenius om den här utvecklingen håller i sig.

Han skulle klia sig i skägget när han får veta att AstraZeneca nyligen lagt ner forskningen i Södertälje, att våra bilfirmor går i konkurs för att vi inte kan anpassa tekniken efter dagens villkor. Han skulle höja på ögonbrynen när han får höra vår statsminister såga svensk industri men hylla sänkt restaurangmoms. Han skulle inte ens tro sina öron om han hörde att vår kära Teliasonera hjälper diktaturer att bevaka regimkritiker

Nej, han skulle utan svårighet inse att vi inte är kandidater till ett enda av hans priser. Men ekonomipris då, vi har ju ordning och reda i statsfinanserna, skulle någon jeppe från finansdepartementet ropa. Det priset ingår inte i mitt testamente, skulle han fnysa. Men riktigt ledsen skulle han bli först när han får reda på att vi är ett av de länder som säljer mest vapen räknat per capita. Räknat på alla Kungälvs kommuninvånare säljer vi krigsmaterial för 60 miljoner kronor per år, i de flesta fall till diktaturer. Det är inte nobelt.

Samtidigt är vi bland de främsta länderna när det gäller bistånd och välgörenhet. Det är kanske vårt svenska öde: att hjälpa med ena handen och stjälpa med den andra. Precis som dynamiten

För övrigt… beskedet om Kungahällatomten var den bästa julklappen som vi Kungälvsbor kunde få. Tack Tomten för tomten!

Gå tillbaka »

 

Har du gjort läxan, lille vän?

Få saker har så många så mycket åsikter om som vädret och skolan. Att jobba med ett yrke som alla har en åsikt om är glädjande men också påfrestande. Jag sitter på en middag och får frågan vad jag jobbar med. Jag svarar lärare och genast haglar frågor och åsikter, till och med från folk som sitter ett par platser längre bort: om skolans resultat; om friskolor; om riskkapitalister; om betyg från lågstadiet, om förstatligande av skolan; om ungdomars respekt och skötsel; om läxor och mycket mer. Plötsligt stod jag i stormens öga med alla påhopp och attacker. Jag kläddes skott för hela skolsveriges misslyckande.

Det verkar ligga i tiden, skolan är ett ämne som engagerar folk både i fikarummet och i maktens korridorer. Efter tjugo års försummande och experimenterande med den svenska skolan, där man la ansvaret i knäna på giriga riskkapitalister och icke kompetenta fritidspolitiker som handskas med knappa resurser, har både allmänheten och rikspolitiker fått nog. Det bådar gott. Men det finns en fara när alla plötsligt ska lägga sig i och bestämma över skolan. Det svenska talesättet ”ju fler kockar desto sämre soppa” passar bra i sammanhanget.

En fråga som diskuterades livligt vid middagsbordet var läxornas vara eller icke vara. Just i den frågan kände jag mig på hemmaplan; jag som har varit i skolan i tjugoåtta år, både som elev och som lärare och har en mängd erfarenheter av läxor. Vi måste först definiera vad vi menar med läxor och i vilket syfte de ges. Om vi skickar hem läxor där eleverna dagen efter ska förhöras, bedömas och betygsättas måste vi omedelbart sluta med dessa, för det finns många barn som inte har de rätta förutsättningar att plugga eller få hjälp hemma. Dessa typ av läxor där föräldrarnas socioekonomiska förhållanden avgör huruvida eleven lyckas eller inte lyckas utökar de redan befintliga skillnaderna mellan elever som kommer från olika bakgrund.

Ska vi förbjuda läxor helt och hållet då? Nej, självklart inte. Det finns läxor där eleven kan träna sina färdigheter på egen hand utan hjälpbehov från vuxna, och det finns också läxor utan krav att prestera men fungerar som förberedande för nästa lektionspass – sådana läxor är utvecklande för eleverna och det ska vi fortsätta med.

Jag tror inte Zlatan eller Ronaldo som kommer göra upp i kvällens match hade utvecklat sina spetskompetenser om de inte tränade lite extra utöver de obligatoriska träningspassen.

Gå tillbaka »

 

Alla dessa normer

Ett särskilt beteende hos svenskarna fascinerar mig mer än något annat: det är när vi går på bussen. Jag sitter på min plats och med förundran betraktar jag hur passagerarna sätter sig ensamma, en efter en bakom varandra i sina säten. Än så länge är allt i sin ordning. Men vid nästa hållplats börjar dramatiken då det inte finns några lediga dubbelsäten kvar. Någon kliver på bussen och går hela vägen i mittgången och letar förgäves efter ett dubbelsäte. Sedan börjar den ångestfyllda uppgiften att leta efter en person att sätta sig bredvid. En försynt och ursäktande fråga om den lediga platsen är ledig. Ser han inte att den är ledig, tänker jag, det finns ändå gränser för hur timid man kan vara. Proceduren upprepas för varje ny person som kliver på bussen.

Jag tänker genast tillbaka på bussresor i mitt hemland: om man klev på bussen och det satt en enda person där så gick man och satte sig bredvid denne. Det skulle tolkas som ett ohövligt och enstörigt beteende att ignorera och sätta sig långt ifrån. Nej, där sökte man kontakt och pratade om allt mellan himmel och gjord. Och när resan var över tackade man för samtalet, önskade fortsatt trevlig dag och steg av bussen. Föreställ er att jag gör något liknande här i Sverige; att jag går och sätter mig bredvid någon med svenskt ursprung som sitter ensam på bussen. Vad skulle personen tänka om mig: att jag är sinnessjuk, rånare eller våldtäcksman?

Detta är bara en i mängden av normer som vi har i vårt lilla samhälle. Dessa oskrivna lagar bestämmer spelreglerna i vår vardag. De hjälper oss att agera och reagera på ”rätt sätt”. De som är födda eller uppvuxna i Sverige har dessa normer i ryggmärgen. Men för alla oss som kommer från något annat land, med en annan kultur är vardagen ett minerat fält med en massa osynliga lagar. Varje dag går vi in i glasväggar byggda av spelregler som vi varken ser eller känner till att de finns. Och varje gång vi trampar på en normmina eller går in i en normvägg får vi mentalt stryk, oftast under omgivningens ogillande blickar, för att inte tala om de negativa reaktionerna vi får.

En del normer fungerar som en kompass och vägleder oss i vår vardag i samspel med andra människor, andra begränsar oss från att leva våra liv fullt ut, sätter käppar i hjulet för våra drömmar. Förhoppningsvis hjälper de nya kulturerna i vårt land att luckra upp de hämmande normerna och bidrar till ett mer livligt samhälle med mindre spärrar mellan oss människor.

Gå tillbaka »

 

 

Dietisternas tidsålder

Förra veckan var jag på bokmässan. Hyllorna var överfyllda med matböcker och i montrarna kryllade det av förståsigpåare som pratade om diverse dieter. Vi köper matböcker som aldrig förr, detta samtidigt som vi lagar allt mindre mat hemma. Vi föredrar i allt större utsträckning snabbmat framför hemlagat och får till och med skatterabatt för att göra det. Resultatet är tydligt. Vi blir allt fetare med hjärt- och kärlsjukdomar som följd. Och när katastrofen är ett faktum letar vi febrilt efter mirakellösningar och hoppar desperat från dietmetod till dietmetod som otåliga gräshoppor.

Vi håller på att äta ihjäl oss samtidigt som folk svälter i andra delar av världen. Man behöver inte vara Einstein för att förstå att om det finns folk som svälter på grund av matbrist medan andra dör på grund av matöverskott så måste det någonstans på denna linje finnas en optimal punkt för bästa matmängd för bästa möjliga hälsa. Vi kan kalla det för lagom. Det känner vi svenskar igen.

Dagligen ser jag elever halsa i sig coca-cola eller andra sockerdrycker klockan åtta på morgonen. Ja, redan klockan åtta! Klockan tio är det dags för nästa kur. Och eftersom de inte gillar köttgrytan som serveras i bamba springer de till McDonald´s eller nöjer sig med en energidryck och en chokladkaka. Största ansvaret ligger förstås inte hos barnen. Jag mistänker att personerna i fråga har kylen full med läsk hemma, med föräldrarnas tillåtelse eller blunder.

Jag är fullt medveten om att några av oss av genetiska skäl har lättare att bli överviktiga. Men jag tror de flesta av oss lever ohälsosamt på grund av ändrade livsvanor. Vi hinner inte eller orkar inte laga hälsosam mat längre. Dessutom rör vi på oss allt mindre. Så länge vi fortsätter på den banan kommer inga dietmetoder att hjälpa oss, oavsett om de heter 5-2, Atkins, LCHF, Fit-4-live och allsköns tjosan. Om ni ändå insisterar på metoder föreslår jag en som har prövats i över två tusen år. Jag brukar kalla den för ”Skärp dig-dieten”. Vi kan också kalla den för ”Sundtförnuft & lite tufft”. Den går ut på att du äter lagom mycket med varierad kost och joggar eller promenerar ett par timmar i veckan. Om det inte ger resultat efter sex månader kan du höra av dig och skälla ut mig ordentligt. Kom inte och säg att du inte har tid. Vad gör du på veckans 168 timmar som är så viktigt att du inte kan lägga två timmar på din hälsa?

Du behöver inte vänta till på nyårsafton för att lägga ditt löfte. Börja redan idag.

Jalla, nu kör vi!

Gå tillbaka »

 

Klipp av navelsträngen

Ett råd som jag brukar ge till mina elevers vårdnadshavare är att de ska engagera sig i sina barns studier. Barn behöver stöd och sympati i motgång likväl som beröm och uppskattning i medgång. Min erfarenhet visar att de flesta föräldrar intresserar sig i sina barns skolgång. Men det finns också gott om ytterligheter, där man som förälder lägger sig alldeles för mycket i sitt barn vardag. Som pappa eller mamma kan det vara en svår balansgång mellan att vara engagerad och överengagerad i sina barns liv. Kan man verkligen bry sig och hjälpa för mycket om sina barn, undrar någon? Oja! Curlingföräldrar har vi alla mött eller hört talas om. En del sopar undan för sina barn till den grad att de skickar dem raka vägen in i otrygghet. En björntjänst med andra ord.

För att ge ett exempel från min vardag som lärare. I skolan delar vi in eleverna i grupper över klassgränserna för att jobba i projekt under några veckor. Genast börjar någon elev gråta över varför hon inte hamnat i samma grupp som sin bästa kompis. Det är nästan, eller ja rättare sagt, alltid en kvinnlig elev. Under mina elva år som lärare har jag aldrig mött en manlig elev som gråtit på grund av sådana triviala anledningar. Och vi snackar inte om sex-sjuåriga barn, utan gymnasieungdomar i myndig ålder! När jag tror att jag har häpnat färdigt ringer föräldern och undrar varför hennes gullesnutteplutt inte får vara i samma grupp som sin kompis, som hon alltid har gjort alltsedan förskoletiden.

Två saker förundrar mig. För det första: vad kommer föräldern och tösen att göra då hon om knapp två år antingen kommer studera eller jobba med helt främmande människor, utan barndomskompisen närvarande? Och för det andra: hur kommer det sig att föräldern i fråga fråntar sin myndiga dotter ansvaret och leker hennes advokat i en lättviktig fråga. Ingen vinner på att vi uppfostrar snyftprinsessor som lär sig att driva igenom sin vilja eller önskan genom att fälla några krokodiltårar.

Som sagt, det är av godo att bry sig om sitt barn. Men i ivern och välviljan att hjälpa till får vi inte uppfostra dem till osjälvständiga trygghetsnarkomaner. En del av oss borde engagera sig mer i sina barn, andra borde ha klippt av navelsträngen för längesedan.

För övrigt... att se hur personliga intriger sätter käppar i hjulen för det politiska arbetet i kommunfullmäktige är bara tragiskt. Som väljare och kommuninvånare förväntar jag mig mer av våra förtroendevalda.

Gå tillbaka »

 

Valfrihetens fånge

I veckan som gick uppmanade skolinspektionen oss föräldrar att granska friskolornas ekonomier och bokslut för bättre skolval åt våra barn, att vi föräldrar borde bli mer aktiva konsumenter. Uppmaningen doftar naivitet till den grad att jag som förälder och pedagog inte vet om jag ska skratta eller gråta. För det första är mitt barn inte en konsument när det gäller skolan. Hon är en samhällsmedborgare som har skolplikt. Och eftersom hon har skolplikt förväntar hon sig att de berörda myndigheterna ser till att det finns fungerande skolor. Punkt slut!

Tillbaka till oss föräldrar. Jag som förälder skall alltså spela herr revisor och springa runt i skoltrappor och begära deras bokslut för att försäkra mig om att den skolan mitt barn väljer inte kommer gå i konkurs hux flux. Jag uppmanas granska skolkoncerner med de mest komplicerade budgetuppläggen där det dras i trådarna i skatteparadisen Jersey eller Caymanöarna. Skärp er!

Skolinspektionens uppmaning är inte ett enskilt fall. Trenden är tydlig. Ansvaret har sakteligen förskjutits från samhällsnivå till individnivå. Detta kallas för valfrihet. Jag ska granska och vara påläst för att till exempel göra rätt skolval åt mina bar, välja rätt äldreomsorg åt mina far och morföräldrar, se till att jag gör rätt val av vårdcentral, pensionsförvaltare etc. Detta utöver alla andra vardagsval jag ställs inför: ska jag handla på Coop eller Maxi, prenumerera på DN eller SvD, välja rörlig eller fast ränta, rösta vänster eller höger, köra bensindriven eller dieseldriven bil, etcetera. Jag ska hinna med att skrapa fram underlag för alla dessa val samtidigt som jag ska vara en bra förälder: skjutsa barnen till skolan och träningarna, leka och busa med dem, hjälpa dem med läxan, ge dem kärlek och värme, laga mat, städa-diska-tvätta, hälsa på nära vänner och ha tid med min kära fru. Puh! Inte undra på att allt fler människor känner sig stressade och över hälften av äktenskapen slutar med skilsmässa i det här landet.

Vore det bättre med inga valmöjligheter, undrar ni. O nej! Gud bevare oss från absolut monopolism. Men det behöver inte vara svart eller vitt. Systemet behöver inte bygga på ytterligheter. Om jag lägger min demokratiska makt och mina skattepengar i händerna på våra förtroendevalda, förväntar jag mig i gengäld att dessa via myndigheter ger mig en viss grad av samhällsservice. Om vi inte vill ha den ordningen då är det lika bra att vi upplöser staten och det demokratiska styret nu.

Men det tror jag ingen av oss vill.

Gå tillbaka »

 

Minnen ur livet

Det är fredag morgon. Jag vaknar till ännu vacker dag med sol, bad och grillning i goda vänners lag. Med denna vetskap drar jag mig i sängen med ett leende på läpparna. Plötsligt knackar mina mer historieorienterade hjärnceller i min pannglob och undrar om jag vet vad det är för dag idag.

Den 2 augusti 1990, året då Saddam Huseyins styrkor invaderade Kuwait. Kriget mellan Irak och Iran hade precis slutat. Men en diktators begär på makt och krig är omättligt. Som tolvårigt barn reagerade jag inte särskilt på händelsen, till att börja med. Men sakta men säkert smög skräcken sig på, ju mer jag hörde de vuxnas ord och såg oron i deras ögon. FN med USA i spetsen hotade med krig om inte Saddams styrkor drog sig tillbaka från Kuwait. Ju högre krigstrummorna slog desto större blev skräcken hos oss kurder som levde i området där gränsen mellan Turkiet, Irak och Syrien möttes. Rykten spred sig som en löpeld om att Saddam har hotat att attackera Turkiet om landet tillät sina flygbaser användas av FN vid ett eventuellt krig.

För oss kurder som bodde vid gränsen var detta ett skräckscenario. Minnet från två år tidigare, då Saddam med kemiska vapen hade dödat tusentals kurder i staden Halepca i norra Irak, var fortfarande färskt. Än idag ser jag skräcken i mammas ögon. Pappa hade flytt till Sverige och hon var ensam med åtta barn. Mannens öde var lika osäkert som barnens. Men mamma gjorde vad hon kunde. Liksom alla andra i byn täckte hon för alla fönster i huset med tjock plast. Det skulle hjälpa att hålla kemiska gaser borta, sas det. I flera månader levde vi med övertäckta fönster i väntan på dagen D. Inte en enda nyhetssändning missades. Den 17 januari small det. FN:s styrkor attackerade Irak. Vi kröp ihop i våra hus. Tevenyheterna sändes dygnet runt. Bilderna där natthimlen lystes upp av irakisk värnseld har ältat sig fast på hornhinnan.

Lättnaden och glädjen var stor att det inte blev någon attack mot oss kurder. Men det var ingenting mot den stora glädjen då vi några månader senare återförenades med pappa i en liten ort i Dalarna.

Nu när jag 23 år senare gladeligen står vid grillen är tacksamheten stor att jag lever i en pittoresk stad i Sverige. Men genast skuggas glädjen av att min släkt och mina barndomsvänner återigen lever i skräck för att konflikten vid den turkisk-syriska gränsen ska leda till ett krig. Jag önskar att jag kunde skicka en liten uns av min trygghet till dem eftersom jag upplever deras rädsla fast jag inte är där.

Gå tillbaka »

 

 

Västkustens Almedalen

I helgen var jag på Marstrandsveckan, motsvarande Almedalsveckan dock i mindre format, som arrangerades av Västsvenska Arenan i samarbete med Kungälvs kommun. Under tre dagar möttes näringslivet, politiker, organisationer, journalister och andra intressenter främst från Västra Götalands län för att nätverka, byta erfarenheter och diskutera hållbara lösningar för en växande region. Trots att det var premiär arrangerades inte mindre än 500 evenemang av 200 arrangörer och närmare 5000 besökare hoppade gladeligen på Lasse-Maja för att lyssna och delta i de olika aktiviteterna.

En av aktiviteterna som drog mest besökare var utan tvekan debatten mellan politiker och olika organisationer om det så kallade Västsvenska paketet, om biltullar och kollektivtrafiken. Debatten uppskattades av både deltagare och besökare som fick ställa frågor och få direkta svar.

Ett annat uppskattat evenemang var Kungälvs toleransprojekt som uppmärksammades inte bara av kranskommuner, utan även av en del andra kommuner runt om i landet. Till och med några representanter från grannländerna Norge och Danmark var där för att få del av toleransprojekts idéer. Utställningen av Thorildskolans elever om mänskliga rättigheter framkallade känslor hos många besökare.

Det märktes tydligt att arrangörerna hade tänkt både på bredden och djupet. Några andra intressanta inslag var: ett seminarium med titeln ”Mänsklig kommunikation – från Hällristningar till Twitter”; en utställning om smarta lösningar för luft och hav; en debatt som arrangerades av Trollhättans kommun om tomrummet efter SAAB; en föreläsning av Svenskt Näringsliv som spekulerade i vilka branscher som kommer försvinna och vilka nya som dyker upp om 30 år; ett seminarium med deltagare från Chalmers och alla högskolor från länet om forskningens betydelse för samhället.

Ett annorlunda inslag som berörde mig starkt var att se chefredaktörer från alla tidningar i länet stå hand i hand runt den stora Silverpoppeln och manifestera för det fria ordet medan en dikt ägnat Davit Isaak lästes av en medlem ur hans familj.

Helgen avslutades med en konsert på Carlstens Fästning där en rad lokala artister uppträdde och det hela toppades med Håkan Hellström.

Nu tänker ni att jag yrar. Nej, jag drömmer. En dröm som kan bli verklighet med lite vilja och drivkraft med Kungälvs kommun som initiativtagare. Ett sådant årligt återkommande evenemang skulle bli en mötesplats för aktörer med olika erfarenhet och kunskap. Det skulle kunna bli ett lyft för vår kommun och hela regionen.

Gå tillbaka »

 

 

Den överbeskyddande generationen

I veckan som gick var en kusin till mig på besök från hemlandet. Tillbaka med sig fick han en hel del minnen och en massa intryck från landet i norr. Specifikt en händelse skrattade han gott åt, och det var när han såg ett barn i två års ålder gå runt i lekparken med en hjälm av skumgummi på huvudet. Först trodde han att barnet skyddade sig mot kylan vilket tyckte han var konstig med tanke på den varma temperaturen. Men när jag berättade att skumhjälmen var avsedd som skydd ifall barnet skulle ramla skakade han på huvudet och sa: om den enda faran som kan drabba ett barn i det här landet är att få en bula i huvudet då har ni det väldigt bra.

Och visst ligger det mycket i det han sa. När våra barn är skonade från stora faror som krig och annat elände skapar vi oss bekymmer genom att oroa oss för mindre farliga saker som kan hända dem. Vi oroar oss för våra barn till den grad att vi har blivit överbeskyddande. Allt de leker med och alla utrymmen de vistas i skannar vi med vår överbeskyddande riskanalysblick. Detta beteende stressar oss föräldrar men framför allt barnen. Häromdagen såg jag min femåriga dotter tillsammans med en kompis klättra i ett träd. Genast var jag framme och tvingade ner henne. Du kan ju ramla ner och bryta armen, fattar du väl! Ja, så tråkig har jag blivit. Och jag vet inte hur. Jag menar, inte hade pappa och mamma tid att övervaka mig i vad jag gjorde på dagarna i min barndom. Och klättra i träd var himla roligt, minns jag. Hade mina föräldrar stoppat mig från att göra det hade jag minst sagt hatat dem.

Min fru hon är ännu värre. Det räcker inte med att bilbarnstolen är bakåtvänd och är fastbunden med trepunktsbälte, isofix och allt vad det heter. Nä, den ska sitta stenhårt. För ifall vi krockar ska stolen inte röra sig en enda millimeter, fattar du! För att inte tala om den utskällningen barnen får när de har glömt sätta på sig cykelhjälmen för att cykla på gården. Detta blir en stor kontrast till mitt barndom där jag upptäckte cykelhjälm och bilbälte först när jag kom till Sverige. Och hör och häpna, jag åkte hundratals mil på en åsna utan hjälm!

Naturligtvis ska vi vara rädda om våra barn och ha ett extra öga på dem. Men vår omsorg om dem får inte gå till överdrift. Barn måste få pröva sig fram. En del av riskerna och farorna i livet måste de själva, genom lek och bus, upptäcka. Annars har vi snart en generation ungdomar som inte vågar gå utanför huset, och deras egna barn kommer få sova med hjälm på. För de kan ramla ur sängen, fattar du!

Gå tillbaka »

 

Välkomna till folkets dag

Anno 1101 träffas tre nordiska konungar för att sluta ett fredsavtal i närheten av platsen där Bohus Fästning senare skulle komma att byggas. Den 6 juni 1523 väljs Gustav Vasa till Sveriges Konung, en händelse som av somliga anses vara en milstolpe till dagens nationalstat. Knappt tre hundra år senare den 6 juni 1809 antas en ny regeringsform som fastslår några av de nuvarande allmänna medborgerliga rättigheter vi har, bland annat yttrande- och tryckfrihet. Och drygt tvåhundra år senare år 2013 ställer sig en gråhårig främling från Kurdistan – landet som av somliga sägs icke existera – på samma plats där de tre nordiska kungarna träffades och håller ett högtidstal till minnet av Gustav Vasa och regeringsformen.

Och vad vill jag säga med detta? Jo, att historien har sin gång och ingen kan förutse dess utveckling eller utgång. Jag känner mig bokstavligen hedrad av att ha blivit utsedd att få yttra några ord till kungälvsborna på Nationaldagen, folkets dag. Visst, vi i Sverige har i likhet med vissa andra länder inte någon befrielsedag då vi lösgjorde oss från fiendens tyranni. Men vi ska ändå fira den 6 juni som folkets dag. Vi kan fira våra medborgerliga rättigheter, våra demokratiska värderingar, vårt öppna samhälle, vår höga toleransnivå. Vi kan fira och vara stolta över det samhället vi har skapat och tillhör – ett samhälle som strävar efter allas lika värde, som öppnar sin famn för människor i behov av hjälp, som har överseende med den lilla människans begränsningar och skapar förutsättningar för denne att förverkliga sina drömmar.

Jag är medveten om att vi har individer som inte delar våra grundläggande demokratiska värderingar, som gör skillnad mellan människor utifrån ursprung och hudfärg, som istället för att låta vårt samhälle ta del av nya influenser som berikar vårt land, vill isolera Sverige inom de nordliga breddgraderna. Trångsynta människor finns i alla länder och samhällen. Frågan är vad vi som inte delar denna trångsynthet ska göra. Ska vi ge efter eller kavla upp ärmarna och stå upp för det vackra färgrika Sverige vi alla tillhör? Därför vill jag att du, oavsett etnisk bakgrund, som delar våra demokratiska värderingar och är stolt över Sverige och Kungälv, klär dig i din vackraste dräkt och firar folkets dag den 6 juni vid Bohus Fästning.

För övrigt... Turkiets premiärminister Erdogan ska ha sagt att ”Sociala medier som twitter är samhällets stora huvudbry.” Han menar väl huvudbry för diktaturer och totalitära regimer?

Gå tillbaka »

 

Maskrosbarnen

Genom åren som lärare och även under en tid som fotbollstränare har jag fått möjlighet att träffa tusentals ungdomar. Även om varje individ är unik kan jag ändå med en viss tillförsikt indela dem i grupper efter personlig begåvning, hemförhållanden och huruvida de lyckas i skolan och i vardagslivet. Ingen barngrupp har gjort lika stort intryck på mig som de barn vars hemförhållanden är miserabla men ändå på ett beundransvärt sätt lyckas i skolan och i livet övrigt. Dessa barn kallas i folkmun för maskrosbarn.

Jag som inte har svenska som modersmål reagerade på det osympatiska uttrycket då jag vet att svenskarna klassar maskros som ogräs de ogärna vill ha i sin trädgård. Dessutom är jag tveksam till den implicita tolkningen om att det handlar om barn som har tuffa hemförhållanden med föräldrar som är missbrukare eller har psykiska problem. Det är en beskrivning enbart utifrån ett svenskt familjemåtto. Mina föräldrar till exempel var inga missbrukare eller hade psykiska problem. Däremot hade de andra hinder som gjorde att de inte kunde hjälpa oss barn. Deras okunskap om det svenska samhället i kombination med att de inte behärskade språket gjorde att de drog sig från att möta svenska myndigheter. Vi barn fick leka tolkar och vara deras guider in i det svenska samhället. Istället för att de skulle ta hand om oss tog vi i flera fall hand om dem.

Mamma var analfabet och kunde inte prata svenska och pappan blev förlamad i hela kroppen så fort det kom någon kallelse från svenska myndigheter. Jag fick hitta på olika ursäkter och bortförklaringar om varför inte mina föräldrar kunde närvara på föräldramötet eller komma på utvecklingssamtal: pappa är sjuk och kan därför inte komma; pappa glömde tyvärr bort tiden; pappa och mamma hade gärna kommit magistern men de blev tvungna att åka till hemlandet då en viss släkting var svårt sjuk; nej, de kan inte komma nästa vecka, och inte heller veckan därpå. Vid några tillfällen lyckades jag övertala pappa att följa med på något skolmöte. Men på morgonen lyckades han alltid bli sjuk. Diagnos: rädsla-för-svenska-myndigheter!

I mitt yrke möter jag dagligen de självgående barnen utan familjestöttning, de så kallade maskrosbarnen. Det gör alla vi som jobbar med barn och ungdomar på olika sätt. Oftast ger vi dem en klapp på axeln och berättar hur duktiga de är. En klapp på axeln värmer, men det är inte det de behöver. De behöver en hjälpande hand för att kunna ta sig ur vuxenansvaret och få vara barn.

Gå tillbaka »

 

Ungdomspoliser

Häromdagen gick jag ut från ett klassrum, och när jag lyfte blicken såg jag två poliser gående i korridoren. Vad är detta nu, tänkte jag. Det är nog något allvarligt bråk eller datorstöld som har inträffat. Men de verkade inte ha bråttom. Rättare sagt såg de inte ut att ha något ärende alls, utan promenerade avslappnat och minglade med varandra. De tittade runt och i mina ögon såg de lite vilsna ut. Jag presenterade mig och frågade om jag kunde hjälpa dem med något? Nej då, vi går bara runt, svarade de artigt. Går bara runt! Hur ofta ser man poliser promenera i skolkorridorer som bara tittar runt. Menar ni att det inte har hänt något? Nej då, försäkrade de med en naturligt lugnande ton.

Det visade sig vara en ungdomssatsning från Kungälvspolisen som går ut på att synas mer bland allmänheten, och eftersom skolan är en allmän plats där många ungdomar vistas har man bestämt sig för att ha en naturlig närvaro även här. Visst, en del elever och lärare lyfte liksom jag på ögonbrynen åt det ovanliga besöket från polisen, men det är ett genialiskt initiativ om ni frågar mig. Många av oss rycker till när vi ser poliser eller en polisbil, eftersom vi förknippar polisens närvaro med någon inträffad incident utanför lagens ramar. Deras närvaro är inte ett naturligt inslag i vår vardag.

Polisen, liksom en del andra tjänstemän som jobbar i servicebranschen riktad mot människor, har emellanåt en otacksam uppgift. Deras åtagande att skapa ordning och trygghet i samhället framkallar en viss irritation och agg hos vissa av medborgarna. Sällan tackar man och bugar för en polistjänstemän som nyligen bötfällt en för fortkörning: tack konstapeln för att ni stoppade mig annars hade jag kunnat riskera mitt eget och andra medtrafikanters liv.

Allmänhetens förtroende för polisen har ökat under de senaste åren. Idag uppges två tredjedelar av folket ha stort förtroende för polisen. För att bibehålla det höga förtroendet och fånga förtroendet även från den resterande tredjedelen av befolkningen är det viktigt att polisen syns ännu mer bland allmänheten och kommunicerar med folk. Att komma till skolan och växla några ord med eleverna är ett steg i rätt riktning. Man skulle också kunna gå och sätta sig på en fritidsgård eller på en pub en kväll och titta på match tillsammans med andra kroggäster. Inte i syftet ”storebror ser dig” utan för att skapa en naturlig trygghet för gästerna. Ska polisresurser verkligen gå till att sitta på krogen, kan man undra. Ja, säger jag. Varför inte? Jag välkomnar alla nya initiativ så länge det skapar trygghet och ökar folks tillit till polisen.

Gå tillbaka »

 

En svensk chaufför, tack!

Häromdagen hörde en lokal krögare av sig till mig och ville ha hjälp med att boka en komiker till en av sina pubkvällar. Denne hade ett önskemål: det skulle helst vara en svensk! Du vet hur kungälvsbor är, sa hen helt oskyldigt. Det hela lät tragikomiskt. En trevlig svensk krögare vill ha hjälp av en invandrare men vill inte ha en komiker med invandrarbakgrund. Jag skulle ha skrattat åt det hela och gått vidare om inte krögarens beteende var ett fall i en händelsekedja som rapporterats från vårt avlånga land under de gångna månaderna. Ambulanspersonalen i Gävle vägrar köra en invandrarpojke till akuten, Viking Line placerar busspassagerare i olika bussar efter svenska och utländska efternamn och Västtrafik böjer sig för en kunds önskemål och beställer en rökfri taxi med svensk chaufför.

Vad blir nästa steg? Att man inte vill bli undersökt av en mörkhyad läkare eller inte vill att ens barn blir undervisade av en lärare med kurdisk bakgrund? Med erfarenheter från historien vet vi vad en sådan rastänkande mentalitet leder till. Utvecklingen är oroväckande! Alltsedan vi fick främlingsfientliga krafter i kommunfullmäktige och i Riksdagen har debatten förts på deras planhalva. I ekonomiska kristider är det lätt att hitta syndabockar och leta efter enkla lösningar. Det är invandrarnas fel att vi har finanskris i världen och hög arbetslöshet i Sverige. Det är nu man önskade att det fanns ett politiskt ledarskap som kvävde förstadiet till det fascistiska tänkande som påminner oss trettiotalets Europa. Men tyvärr, våra politiker har blivit närsynta med tunnelseendet riktat mot valet 2014. I stället gjuter man olja på elden. Högerpolitiker pratar om ”klappturk”, ”etniska svenskar mitt i livet” och välvilliga ”blonda och blåögda svenskar” som skiljer sig från lagbrytande invandraranhöriga. Vänsteropposition i sin tur vågar inte slänga sig in i debatten, oroliga över att vad de än säger kommer det stjälpa deras för tillfället höga opinionssiffror.

I väntan på att politikerna på riksnivå ska börja ta sitt ansvar kan vi på lokal nivå, här i Kungälv dra vårt strå till stacken. Idag har vi ett toleransprojekt som vi kan utvidga. Jag föreslår att vi tillsätter en lokal kommission som aktivt jobbar med att förebygga och bekämpa diskriminering, intolerans och rasistiska tendenser. En sådan kommission kan till exempel bestå av politiker, folk från religiösa grupper, ledare från idrottsföreningar, lärare, föräldrar och ungdomar.

Låt Kungälv ta täten och föregå med gott exempel i kampen för alla människors lika värde.

Gå tillbaka »

 

Direktsända pajaserier

Under den gångna veckan hade det sakta men säkert grott ett ämne i mitt huvud som jag hade tänkt reflektera med er läsare. Men när jag satt med söndagskaffet i handen trängde sig en annan fråga fram som tvingade mig att genast ta till pennan – nämligen den svenska schlagerfinalen. Innan jag skriver vidare vill jag avslöja att jag länge har varit en fantast av melodifestivalen, eller Eurovision Song Contest som dess kontinentala namn är. Den första gången jag tittade på melodifestivalen var jag tolv år, det var via en svartvit teve i hembyn. Sedan dess har jag bänkat mig framför teven varenda vår i hela tjugotvå år. Inte en enda gång har jag missat den europeiska finalen. Visst finns det större bedrifter i livet men mitt intresse för sångtävlingen är ändå anmärkningsvärt med tanke på att jag är både tondöv och sjunger falskt.

Vad är det då som har lockat mig? Svaret är enkelt: den mångkulturella mosaiken som tävlingen erbjuder oss i form av olika språk, musikstilar och kläder som sträcker sig ända från Island till Azerbajdzjan, från Roger Pontare till Dana International. Artister från hela Europa möts och visar en bit av sina egna kulturer. Trots min omusikaliska läggning har jag alltid varit fascinerad av till exempel de bosniska tonerna, det keltiska språket och de armeniska folkdräkterna. Under en enda kväll får man se de europeiska kulturerna i miniatyr.

Men tyvärr har tävlingen under de senaste åren tappat en del av sin glans och färgrikedom. Fler och fler länder överger sina egna språk och framför bidragen på engelska. Jo, jag vet! Det blir lättare att förstå låttexterna, men samtidigt tappar det hela sin charm när till exempel det kroatiska bidraget framförs på en bruten engelska i stället för på landets exotiska modersmål.

Tillbaka till Sverige. Den en gång folkliga schlagertävligen har numera omvandlats till ett långdraget jippoarrangemang där pajaserier hamnat i fokus i stället för vackra sångkvalitéer. Inte nog med det. Vi förmår oss inte själva bestämma vilken sång eller artist som ska representera de svenska färgerna. Nej, nej! Vi har blivit mesiga till den grad att vi till och med givit denna suveräna rättighet till andra Europeiska länder. Det nya europeiska jurysystemet är ett slag i ansiktet på de musikintresserade svenskarna. Det åsidosätter svenska folkets smak och vilja och rättigheten att själva avgöra. Det är både mesigt och doftar demokratiskt underskott.

Gå tillbaka »

 

Dags att vakna nu, ungdomar!

En av mina klasser jag undervisar fick till uppgift att under en vecka kartlägga tiden de lägger på nätet; sociala medier, datorspel, chatforum, iphone och annat surfande. Resultatet var häpnadsväckande. Ett medelvärde på ca 30 timmar per person. Under samma vecka hade eleverna lagt i snitt 5 timmar var på skolarbetet utanför lektionstid. Samma klass fick också frågan om hur många gånger i veckan de tittar på något nyhetsprogram. Enstaka elever tittade en till två gånger medan den stora majoriteten svarade att de aldrig ser på nyhetsprogram. Det mest skrämmande är att klassen i fråga går på samhällsvetenskapsprogrammet – elever som kommer jobba med samhällsfrågor och samhällsorienterade yrken av olika karaktär.

Där har ni Sveriges framtid!

Jag är bekymrad över det negativa beteendet hos eleverna som har eskalerat under de senaste två åren. Man lägger betydligt mer tid på att sitta och fingergnugga på sina smartphones än att satsa på sina studier. Så fort en längre lucka uppstår i skolschemat sitter de i en ring och slänger sig på sina telefoner eller datorer och slösurfar. Abstinensen är så stor hos vissa elever att de måste facebooka till och med under lektionstid. Elever som har studiesvårigheter och erbjuds stöd tillbringar i ställer massor med tid framför facebook eller datorspel. Ni skulle bara se jublet som uppstår bland eleverna när de får beskedet att en av deras undervisande lärare har blivit sjuk. Eftersom det av ekonomiska skäl inte anställs någon vikarie blir det oftast eget arbete med några instruktioner. Men i elevernas ögon betyder det bara en sak: håltimme! Alltså mer tid till iphone och facebook.

Jippi!

Här märks det ändå att de är kreativa. Genast skickar de klassens två mest verbala och charmiga kamrater till nästa lärare och frågar: KOMMER VI GÖRA NÅGOT VIKTIGT PÅ LEKTIONEN? För om inte läraren har ”något viktig” att undervisa på lektionen kan de lika gärna få några hemuppgifter och hux flux har de två håltimmar. Alltså mer tid till facebook och Iphone.

Jippi jippi!

Därför vill jag använda denna kolumn idag till att göra ett anrop till medelklassens barn. Ryck upp er! Svårare tider väntar er. Arbetslösheten sprider sig över kontinenten och i vårt land. Arbetarklassen barn har tyvärr redan halkat efter i den allt mer resursdränerade skolan. Men ni, medelklassens ungar, har fortfarande goda chanser. Satsa på era studier oavsett om ni går på studie- eller yrkesförberedande program. Jag lovar, facebook kommer inte ge er ett jobb. Och inga appar i världen kommer rädda er, om inte ni tar ert ansvar.

Gå tillbaka »

 

Den mobbade läraren

Jag älskar att berätta episoder ur livet för mina elever. I synnerhet berättelser från min barndom. Det ger dem perspektiv. På tal om mobbning och trakasserier i skolan fick de höra denna: Det var mitt första skolår. Pappa hade köpt mig en fin skolväska som jag var så rädd om att jag till och med sov med den på nätterna. Vår by var delad i två läger, eller klaner, som med jämna mellanrum rök ihop med varandra med hagelgevär och andra tillhyggen. Min far som är en lojal typ var älskad av sina egna men hatad av motståndarna. Det fick jag sota för. Med skolstarten började helvetet. Några pojkar från de högre årskurserna var på mig hela tiden; mobbning, trakasserier och misshandel. Jag berättade för mamma. Vi kom överens, eller rättare sagt hon uppmanade mig, att inte underrätta pappa. Gud vet vad han skulle hitta på för att försvara sin älsklingsson!

Pojkarna fortsatte med sina övergrepp, dag efter dag, vecka efter vecka och månad efter månad. Min mamma försökte prata med lärarna men de viftade bara bort problemet med orden ”de är bara barn, de skojar med varandra!” Mamma förstod att dessa lakejer, som var mutade av borgmästaren från den andra klanen, inte skulle låta bli hennes pojke. Kvarstod för mig att bita ihop.

En dag på skolgården blev jag slagen av en kille som gick i femman. Aydin hette han. Jag kan fortfarande se hans ansikte framför mig – en ilsken jävel men djupa mörka ögon. Han fortsatte att slå mig men jag vägrade att gråta. Det frustrerade honom. Han tog min skolväska och hoppade på den, sedan kissade han på den med ett hånleende. Då kom tårarna som jag länge hade vägrat släppa ut. Jag sprang raka vägen hem. Oturligt nog hade pappa precis kommit hem från arbetet på bomullsplantagen. Hungrig och trött! Han slängde ifrån sig spaden och rusade raka vägen till skolan, hittade pojkspelevinken Aydin och tilldelade honom ett par örfilar. I nästa ögonblick hoppade fyra lärare på pappa och slog ner honom till marken, framför mina ögon. Pappa blev arresterad av militären. Lärarna gick fria. Min farbror fick reda på vad som hade hänt. De fyra lärarna blev jagade av en stenkastande ilsken farbror runt hela byn tills militären kom till deras hjälp. Det hela slutade med att både pappa och min farbror sattes i fängelse. Två månader senare blev de frisläppta mot borgen.

Vem vet, kanske var det därför jag ville bli lärare. En lärare som strävar efter att bli en förebild för sina elever då han själv inte fick några lärarförebilder.

Gå tillbaka »

 

Politiker gör Kungälvsrevy

Många Kungälvsbor blev besvikna över att den årliga Kungälvsrevyn inte blev av i år. Både arrangörernas och publikens förhoppning är att Revyn ska återupprättas redan nästa år. Till dess får vi underhålla oss med det politiska käbblet som pågår, och som håller minst samma kvalitet vad gäller humor.

Vinterns budgetförhandlingar i kommunfullmäktige och dess efterspel kan omöjligen ha undgått någon kommunmedborgare. Efter flera veckors förhandlingar och diskussioner verkade läget vara helt låst. Men så dök det från ingenstans upp en blocköverskridande lösning klockan fem i tolv. Glädjeropen beblandades med missnöjda röster. Händelserna under och efter budgetprocessen har varit av show-karaktär. Jag fick nöjet att bevittna kommunfullmäktigemötet på luciadagen den 13 december. Där upptäckte jag skådespelartalanger hos en del av våra lokala politiker som visar att de skulle kunna bli skickliga aktörer i nästa års Kungälvsrevy.

Diverse benämningar på samarbetspartierna som ”småpartialliansen”, ”den oheliga alliansen”, ”nya koalitionen” och ”sexpartigruppen” skapade irritation hos vissa ledamöter och skratt hos andra. De två största partierna (s) och (m) verkade överrumplade av överenskommelsen medan de små partierna (c), (fp), (kd), (mp), (up) och (v) var stolta över den lösta budgetknuten. Den ena socialdemokraten gick upp i talarstolen och läste upp Alliansens dödsannons, den andre konstaterade med viss förtjusning faktumet att moderaterna hade hållits utanför medan den tredje visade sitt missnöje med (v) och (mp) som hade gått moderaternas ärenden i budgetbeslutet.

Konsekventa? Ihopsnackade?

En del moderater var i sin tur glada över att deras budget, med några tillägg, hade gått igenom samtidigt visade de sitt missnöje med att de hade frysts ut från förhandlingarna.

Nädå, Ja, ä inte bitter...

Vad (sd) stod i frågan framgick inte. De kör fortfarande sin taktik: tyck inget, säg inget, gör inget – då kommer väljarna att belöna dig!

Oavsett vilka slutsatser folk drar av det nya samarbetet är det ett positivt steg som bör välkomnas då den stelbenta blockpolitiken hamnat i graven. Dags att gräva ner den blodiga stridsyxan från budgetprocessen och blicka framåt. Tid att resa sig ur skyttegravarna, skaka hand och samarbeta för Kungälvs bästa. Värre saker kunde ha inträffat om Mayakalendern hade haft rätt.

För övrigt förtjänar lillebror GAIS Bandy ett erkännande efter att ha besegrat IFK Kungälv två matcher i rad.

Gå tillbaka »

 

De självutnämnda advokaterna

Under våra första år i Sverige lade jag och min familj märke till ett intressant fenomen hos svenskarna, just vid månadsskiftet november-december. I de mörkaste skogarna i Dalarna där vi hade hamnat började det plötsligt, som på en given signal, dyka upp rader av pyttesmå lampor i fönstren på de falurödfärgade husen. Folk blev extra glada och deras påtagliga novemberångest var som bortblåst. På våra nyfikna frågor fick vi svaret att det är ju Advent, utan att få någon närmare förklaring.

I efterhand förstår jag verkligen adventsfirandets betydelse för svenskarna. Efter en mörk och ruggig novembermånad får vi extra kraft och livsglädje av de tusentals ljuskällor som tänds runtom i stugorna i vårt så här års mörklagda land. Man kan gott unna sig denna energikick oavsett om man är religiös eller inte, eller om man tillhör en annan religion. När jag i söndags gick längs Västra gatan tillsammans med barnen, kände jag igen glimten i folks ögon som jag har sett varje år vid första advent. Kyrkan med levande ljus var överbefolkad. Jag som är muslim svor en extra gång (dock utanför kyrkan) över att jag inte var där i tid, då vi blev utan plats.

I detta avseende blir jag förvånad över den pågående diskussionen om skolavslutningens vara eller icke vara i kyrkan. Och än mer förvånad blir jag när vissa argumenterar att skolavslutningen i kyrkan skulle vara kränkande för invandrarelever som inte har kristendom som tro. Jag kan nog säga att jag, mer än någon politiker eller tjänsteman på skolverket, har träffat folk med utländsk bakgrund som han en annan trosbekännelse, och så vitt jag minns har jag aldrig mött någon som känt sig kränkt eller illa till mods av att gå in i kyrkan vid skolavslutningen eller något annat tillfälle. Tvärtom, de flesta liksom jag ser kyrkan som en vacker byggnad och vid de tillfällen man är där lyssnar man gärna på några välvilliga ord från en farbror eller faster (präst) och väljer sedan vilka av dessa ord man tar till sig och vilka man sållar bort.

Så för Guds skull, vi uppskattar att det finns folk som bryr sig om oss ”invandrare”, inte minst i dessa tider, men lämna oss gärna utanför denna pseudodebatt. Vi behöver inga låtsasadvokater. Som muslim kan jag fira skolavslutningen var som helst. För mig finns det viktigare samhällsproblem som vi behöver lägga krut på – till exempel den växande intoleransvågen som sveper över Europa och vårt land i samband med den rådande ekonomiska krisen.

För övrigt... det är dåligt av våra folkvalda i kommunen att inte komma överens kring budgeten.

Gå tillbaka »

 

Av folket för folket

Under en samhällskunskapslektion bad jag mina elever redogöra för skillnaden mellan demokrati och diktatur som styrelseskick. En elev räcker upp handen och svarar: ”Demokrati är när folket styr, medan diktatur är när politikerna styr.” Visst en överdriven politisk satir men det visar ändå tydligt elevens syn på den demokratiska makten i Sverige i allmänhet och i Kungälvs kommun i synnerhet.

Det tragiska är att denna negativa inställning till politiker inte är begränsad till enstaka ungdomar. Under hösten visade en forskningsrapport från Uppsala universitet att så mycket som var tredje person i åldrarna 18-29 tycker att det vore bra om Sverige styrdes av en diktatur. Och nästan var femte person skulle kunna tänka sig sälja sin röst till ett parti. Motsvarande siffra för samma undersökning och åldersgrupp var bara fem procent år 2005. Skrämmande utveckling!

Det finns olika bakomliggande förklaringar på såväl global, nationell och lokal nivå till denna negativa trend. Ekonomiska krisen, de alltmer ökande klasskillnaderna och enstaka politikers fifflandet kan anses vara några viktiga faktorer. Enligt en annan undersökning från SCB har förtroendet för Kungälvspolitiker minskat i kommunen. Frågan är hur vi ska vända utvecklingen? Här är några förslag gällande vår egen kommun:

1.Våra förtroendevalda ska inte bara komma till oss medborgare (väljare) var fjärde år och be om våra röster. De borde synas mer bland medborgarna i de olika verksamheterna.

2. Som politiker ska man vara pragmatisk. Ibland måste man lyssna på opinionen från kommuninvånarna, trycka på sin prestige och våga ändra sina politiska ståndpunkter.

3. Kommunpolitiker ska tänka på kommunens bästa. Ett politiskt förslag från moderpartiet i Stockholm behöver nödvändigtvis inte vara bra för Kungälvs invånare, oavsett om förslaget kommer från höger eller vänster. Och man behöver inte ha samma blockpolitik som i Riksdagen. Det går bra att bygga andra majoriteter i kommunfullmäktige, oftast med bättre resultat.

Och sist men inte mist

4. Vi kommuninvånare bör visa uppskattning för våra förtroendevalda som offrar mycket dyrbar tid och energi för att lösa våra gemensamma problem. Medan jag och du sitter hemma i soffan och umgås med familjen sitter våra politiker många kvällar i långa möten just för min och för din skull.

För övrigt... vi tycke att det var förfärligt att IKEA retuscherade bort alla kvinnor i sin katalog till Saudiarabien. Men mest förargad var ändå saudierna över faktumet att det bara stod män i köket.

Gå tillbaka »

 

En björntjänst gör ju ingen gla

En vacker dag får du problem med dina bromsskivor, vänder dig till närmaste bilverkstad och möter en skicklig och trevlig bilmekaniker. Innan jag går vidare vill jag fråga mina läsare om ni tror att bilmekanikern i fråga hade kunnat utbilda sig utan att kunna läsa och skriva? Förhoppningsvis inte alltför många tror att detta är möjligt. Kan inte vi som är mer realistiska försöka förklara detta för kommunens bildningsutskott som tänker driva igenom en ettårig gymnasieutbildning utan teoretiska kunskaper för de elever som inte klarat av grundskolans mål?

Istället för att synliggöra dessa elevers behov och sätta in extra resurser vill bildningsutskottet med inspiration från utbildningsministern Jan Björklund släta över skolans och samhällets misslyckande genom att ta dessa elever ut ur systemet via bakdörren och lova dem guld och gröna skogar. En snickares yrkesliv består inte enbart av en spik och en hammare. Även en snickare, en rörmokare eller en barnskötare har rättigheter och behov av att lära sig att läsa, skriva och kommunicera med andra människor, också de behöver veta hur ett samhälle fungerar, kunna sina demokratiska rättigheter och skyldigheter, om influenser och värderinga i samhället. Vi lever i ett informationssamhälle i en alltmer globaliserad värd, där det ställs allt högre krav på vår läs och skrivkunnighet.

Vidare, hur tänker sig bildningsutskottet att dessa yrkeselever ska ta till sig teoretiska instruktioner från läroböcker eller datorer utan tillräckliga språkkunskaper. Naiviteten har uppnått nya höjder! Det är frestande för en 15-årig som inte har fått tillräcklig hjälp i grundskolan i läs och skrivkunnighet att plötsligt bli erbjuden att slippa teoretiska ämnen i en gymnasial utbildning. Ett ogenomtänkt förslag som öppnar en dörr för dessa ungdomar, en dörr som leder dem till en stupstock.

Missförstå mig inte, jag trummar inte för att alla ska bli akademiker eller hyser fördomar om ickeakademiska yrken. Ingen av mina sju syskon har idag högskoleutbildning men alla har hederliga jobb: pizzabagare, undersköterskor, lagerarbetare, frisör och truckförare. De klarar av sina jobb för att de är ansvarstagande och kan ta till sig teoretiska instruktioner på svenska, ett språk som dessutom inte är deras modersmål.

Så visst borde vi kunna kräva och se till att våra barn får tillräckliga kunskaper i sitt modersmål efter nio år i grundskolan så att de åtminstone klarar av ett normalt yrkesförberedande program på gymnasienivå.

Allt annat är ett misslyckande.

Gå tillbaka »

 

 

Bilen är inte ett vardagsrum

I samband med en trafikincident för en månad sedan blev vår bil förstörd. Det glädjande var att att inga personskador förekom, varken i vår bil eller i det andra fordonet. Efter att vi tittat på olika märken och modeller och dividerat färdig med plånboken bestämde vi oss för att köpa en ny mellanklassbil. Valet var gjort, trodde vi. Jag vill varna den icke vane bilköparen att bara gå till en bilaffär och säga att man vill ha en ny bil, för då ha du liksom ett oerfaret rådjur som slänger sig i gapet på ett lejon, hamnat i klorna på en charmig och säljeffektiv bilhandlare.

Vi var helt säkra på att det var en bil vi ville köpa, men det visade sig att bilhandlaren, med sin skickliga fingerfärdighet, försökte sälja ett vardagsrum med bio- och surroundsystem till oss. Vi blev tillfrågade om vi ville ha elegans eller deluxpaket. Vad innebär det? Jo, det sistnämnda innehåller extra skönt förarsäte för ökad bekvämlighet, TV-skärm, åtta stycken högtalare, touchscreenradio, coming home – leaving home lights, eluppvärmt baksäte, individuella fläktar, mittarmstöd, svankstöd, mugghållare fram och bak, minikylskåp, farthållare, multifunktionsratt, climatronic med mera.

Ni hör vad? Lägg till detta ett par värmeljus och en skål med popcorn så snackar vi om fredagsmys. Inte nog med detta. Han försökte ihärdigt övertyga mig om fördelarna med någonting som hette sunset, det vill säga tonade rutor. Kära du, ingrep jag: vi lever i ett land där solljus är en bristvara större delen av året. Jag vill ha så mycket ljus som möjligt i min bil. Men det är bra att ha det på sommaren så att du inte blir bländad, insisterade han. Nej du, de få soliga sommardagarna klarar jag mig med ett par hederliga solglasögon från Claes Olsson.

Jag tror att vi rätt ofta köper varor som vi inte nödvändigtvis har behov av. Oftast beror det på att försäljaren på ett skickligt sätt får oss tro att det är ett måste i vårt praktiska liv. Med tanke på att en normal bilresa varar i snitt två mil och med 1,2 personer i varje bil inser vi snabbt att många av de ovannämnda funktionerna är överflödiga kostnader. Sedan har vi en säkerhetsaspekt i det hela. Med allt tystare bilar med ”sittahemmakänsla” vaggas vi in i en falsk trygghetskänsla och mindre risktänkande i trafiken. En normal bil som kör i 90 km/h förflyttar sig 25 meter per sekund och har en kraft över hundra ton. Enorma krafter!

För övrigt... visste du att en mobiltelefon som ligger lös i en bil som krockar, med ovannämnda hastighet, väger hela femton kilo.

Gå tillbaka »

 

 

Ett livslångt arbetsliv

Om några veckor går en av mina närmaste kollegor i pension. Efter snart fyrtio års insats lämnar hon rodret till nya generationer. Med sig tar hon många minnen men också mängder av kunskap och kompetens. Mycket dyrbar kompetens och erfarenhet försvinner från arbetsplatsen över en dag, och kommer tyvärr inte tillbaka. Tyvärr, säger jag eftersom jag anser att det är en förlust för samhället att en lagstiftad åldersgräns berövar arbetsplatser många kompetenta människor och deras eftertraktade erfarenheter.

Att vi har det på det här viset tror jag beror på vårt västerländska synsätt på arbete. Vår attityd till jobb har skapat ett tänkande hos oss om att det finns en startpunkt och en slutpunk för våra yrkesroller. Trots att vi arbetar fyrtio år blir vi sällan förenliga med våra yrken. Jobbet är istället en mantel som vi tar på oss när vi inleder vårt yrkesliv och tar av när vi korsar mållinjen, pensionsåldern. Detta synsätt på vår yrkesroll i kombination med alltmer tuffa och stressiga arbetsmiljöer gör att många av oss ser fram emot pensioneringen som en befrielse, då det riktiga livet börjar.

I många andra kulturer har man en annorlunda inställning till sitt yrkesroll. Där är yrket inte bara en kostym som man tar på sig när man börjar sitt yrkesliv och tar av sig när man går i pension. Där är yrket en viktig del av ens liv och vardag, en identitet. För många av oss har jobbet idag reducerats till ett försörjningsmedel. Vi åker dit, gör vår plikt och åker sedan hem. Många av oss umgås inte ens med våra jobbkollegor på en privat basis, trots att vi tillbringar tusentals timmar med varandra. Vi har skapat en skiljelinje mellan våra jobbkollegor och våra vänner utanför jobbet, som om jobbet och jobbkompisar inte var en del av våra liv.

Vi, oavsett om vi är egenföretagare eller anställda, behöver ändra vår inställning till jobbet. Men en stor del av ansvaret ligger också på arbetsgivaren att ha goda arbetsvillkor och en hållbar arbetsbörda så att de anställda medmänniskorna trivs bra, orkar jobba och inte ser fram emot pensioneringen som en befrielse.

Du som läser dessa rader, jag vill att du frågar dig följande: Brinner jag för det jag jobbar med? Om svaret är ja, fint fortsätt! Om inte, gör något åt det. Byt jobb, gör något annat, flytta från Sverige! Gör vad som helst men vänta inte kvar på jobbet och räkna dagarna till pensionsåldern medan ditt liv spolas förbi. Det är inte värt det.

För övrigt, det är inte ens säkert att du kommer uppleva din pension, din ålderns höst.

Gå tillbaka »

 

 

Ditt språk är din identitet

I dagarna börjar hundratals barn runt om i kommunen sin första skoldag. Minns Du din allra första skoldag? Det gör jag. Sju år gammal satte jag mig i skolbänken i en liten kurdisk by i Turkiet. Bröstkorgen var fylld av förväntan och nervositet, en nervositet som hade flera dimensioner. Förutom att jag skulle mötas av en massa nya främmande människor skulle jag också möta ett helt nytt språk: turkiska, det enda accepterade språket i officiella sammanhang och det enda språket all undervisning skulle ske på. Först vid fjorton års ålder behärskade jag det turkiska språket flytande och kunde obehindrat klara av studierna. Glädjen att t. ex. kunna förstå rösten i radion eller läsa tidningarna var obeskrivlig.

Men en oväntad resa kastade mig tillbaka till ruta ett och 6000 kilometer längre bort i en liten by i mellersta Sverige. Ännu en gång skulle jag sätta mig i skolbänken och möta nya människor och ett nytt språk. Förväntningarna och nervositeten kände jag igen. Skillnaden var att alla elever i klassen inklusive läraren nu hade samma modersmål förutom jag själv, som satt som en fågelholk i min lilla bänk. Frustrationen var enorm. Jag satt dövstum utan att kunna uttrycka mina tankar eller känslor. En fjortonårings hjärna hade kombinerats med en tvåårings språk. Det blev kortslutning i min kropp. Jag kände mig som en kokande gryta med locket på. Plågan förvärrades med att en del tolkade min stumhet som att jag var efterbliven.

Åren gick och jag lyckades ännu en gång bemästra det nya språket. Med en åsnas envishet grävde jag mig in i det svenska språket tills jag kunde prata det flytande. Med språket som redskap kunde jag nu på ett lättare sätt bekanta mig med mitt nya land, ta till mig samhällets normer och bli delaktig i samtalen, inte bara vara åskådare.

Språket är utan tvekan en av de viktigaste nycklarna i våra liv. Ju fler språk du behärskar desto mer ökar dina möjligheter att klara dig i den alltmer globaliserade världen. Idag har jag den delikata förmånen att kunna behärska fyra språk flytande. Det ger mig extra vingar när jag reser runt och träffar nya människor. Glädjen att obehindrad kunna skifta mellan dessa olika språk efter behov och situation är enorm. Dessutom, med dessa språk i bagaget, får jag tillgång till en större repertoar av litteratur och massmedia, vilket blir ett extra tillskott i min bildning och utveckling som människa och demokratisk medborgare.

Så mitt råd till de små knattarna: den bästa investeringen ni kan göra är att satsa på goda språkkunskaper så bra ni kan, helst i flera språk.

Gå tillbaka »

 

 

Djävulens advokat

Veckan som gick tillbringade jag hos mina föräldrar i Mora. Samma vecka började den muslimska fastemånaden, vilket innebär att den fastande inte får förtära mat eller dryck under dagtid, det vill säga från soluppgången till solnedgången. För de muslimer som bor i den nordligaste delen av Sverige betyder det över tjugo timmar.

De flesta vuxna i min familj fastar, dock inte jag. Jag tror helt enkelt inte på en del av de religiösa budskapen. Det betyder dock inte att jag är en icketroende ateist. Nej, jag är en ickepraktiserande muslim. Jag tror på något slags allsmäktigt väsen. Sedan om det heter Gud, Allah eller Jahve har det ingen betydelse för mig. Jag tror på de goda handlingarna och försöker göra rätt för mig även om jag inte alltid lyckas.

Men jag är ytterst nyfiken på religion, både som tro och som fenomen. Jag efterlyser svar och förklaringar till mina funderingar. Och det behöver inte nödvändigtvis vara de djupa frågorna som teodiceproblemet, utan små konkreta vardagliga funderingar. Om vi till exempel återgår till Ramadanfastan. Det främsta syftet är att vi genom vår hunger ska känna empati med våra fattiga medmänniskor som går runt med tom mage och därmed också bli mer benägna att ge allmosor till dessa arma människor. Men jag ger regelbundet bidrag till välgörenhet utan att hungersplåga mig själv. Räcker inte det? Nej, svarar Imamen. Visserligen är det bra att jag är generös men några religiösa meritpoäng var det inte att räkna med till domedagen. Att ändamålet helgar medlen gäller inte här.

Den muslimska kalendern går efter månen, vilket innebär att ett muslimskt år är 354 dagar. Om några år hamnar fastemånaden runt midsommar. Vad händer då med de muslimska bröder och systrar som bor i norra Sverige under midnattssolståndet? De kommer inte kunna äta och dricka på flera dagar. Är det rimligt? Ja, svarar Imamen. Det är soluppgång och solnedgång som gäller, oavsett var någonstans på jorden en muslim befinner sig.

Jag är tveksam till om profeten Muhammed på 600-talet räknade med att några av hans meningsfränder 1400 år senare skulle fly till breddgrader där solen på sommaren inte gick ner och på vintern inte gick upp. Men oavsett vad min mänskliga logik säger beundrar jag de människor som håller sig utan vatten och mat i över tjugo timmar per dygn i en hel månad. Jag är säker på att jag i det läget hade svimmat. Det handlar om övertygelse, svarade Imamen. Din religiösa övertygelse ger dig inre styrka och tålamod.

Det lät vettigt, tänkte jag.

Men jag tror fortfarande att jag hade svimmat.

Gå tillbaka »

 

 

Den rolige läraren

Sist jag uppträdde på scen kom en farbror fram och undrade om det fanns likheter mellan att vara lärare och att vara ståuppkomiker, och om jag hade nytta av den ena sysslan när jag jobbade med den andra. Jag har tidigare vid otaliga gånger mött liknade funderingar från mina bekanta men också från folk jag träffar runt om i landet när jag uppträder. Jag brukar då ta mig tid och berättar gärna om hur dessa två åtskilda sysslor ändå överlappar varandra.

Att stå på scen hjälper mig i mitt läraryrket lika mycket som mitt läraryrke hjälper mig i att uppträda på scen. I båda fallen är jag i centrum, jag kommunicerar med människor som vill bli stimulerade och berörda. Både i klassrummet och på scenen gäller det att vara lyhörd inför sin publik. Det gäller att vara observant varje sekund: läsa av vibrationerna, stämningen för att ligga steget före.

Oavsett om jag har en mikrofon eller en tavelpenna i handen är jag en ledare. Samtidigt som jag låter mina elever/min publik vara delaktig är det jag som har kommandot. Det jag vill säga är att både min scenpublik och mina elever ska känna sig delaktiga, men att det är jag som styr och har det yttersta ansvaret att det blir en bra föreställning eller en bra lektion. När de går därifrån ska de uppleva att det var värd mödan att ha varit där.

Sedan kommer den obligatoriska frågan som alltid dyker upp: är du rolig i klassrummet? Jag strävar inte aktivt efter att vara rolig i klassrummet, men det är naturligt att min lättsamma personlighet gör att eleverna känner sig lagom avslappnade och därmed kan prestera bättre. Det händer dock att jag i klassrummet använder humor. Det kan vara en kommentar, en gest eller en blick för att lätta upp stämningen. Jag upplever att eleverna uppskattar att jag kan vara väldigt tuff när de gäller deras studier men samtidigt våga skoja med dem på ett bra sätt. Man måste dock vara försiktig och ha fingertoppskänsla. Den vassa tungan man har på scenen får man använda varsamt i klassrummet.

I en av mina klasser finns ett kärlekspar där tjejen har thailändsk bakgrund. En dag försvann de bara från klassrummet efter halva lektionen. När de nästa dag kom tillbaka undrade jag var de hade tagit vägen. Efter en kort tystnad svarade killen att han hade haft ont i nacken och att hon skulle hjälpa honom. Fick du thai massage?, råkade jag slänga ur mig. Hela klassen upplöstes i ett skrattanfall inklusive tjejen i fråga. Killen däremot blev knallröd i ansiktet.

Så kan det gå!

Gå tillbaka »

 

 

Sommarlovet är hotat

I veckan som gick rusade mina färggranna elever ut på sin sommarledighet under tonerna av Den blomstrande tid nu kommer och Idas sommarvisa. Glädjen att ha ett helt sommarlov framför sig kunde man läsa i deras glittrande ögon. Efter ett långt läsår är de välförtjänta av sommarledigheten. Men det är inte alla som tycker detsamma. Jag hör allt oftare, både från enskilda personer men också från politiska krafter om det långa sommarlovets olämplighet för eleverna med motiveringen att eleverna upplever lovet som långtråkigt, att de för det mesta går runt och slår ihjäl tiden. Eller att de hinner glömma större delen av sina kunskaper.

Man hör och häpnar över den verklighetsfrämmande målningen. Jag tror inte att många elever skulle känna igen sig i denna beskrivning. Sommarlovet är ett välbehövlig andrum för våra barn och det ger dem möjlighet att smälta och bearbeta allt de har lärt sig under ett helt läsår, de får tid att i lugn och ro reflektera över och tillämpa sina teoretiska kunskaper från skolböckerna ute i det verkliga livet.

Jag vill varna för de pedagogiska och hälsorelaterade bekymren som kan uppstå vid en förkortad sommarledighet. Det riskerar att leda till minskad kreativitet och högre grad av depression hos våra barn. Efter ett läsår med en lång och mörk vinter behöver barnen sin ledighet. Låt dem bada och känna sanden mellan sina tår, andas in doften av sommarblommorna och njuta av de vackra långa sommarkvällarna. Låt dem leka av sig, träffa vänner och släkt som bor på långt håll, kanske åka med familjen på en utlandssemester, möta främmande människor och upptäcka andra kulturer. Och sedan när skolan börjar är de så pass utvilade att de med större motivation och ökad kreativitet kan återta sina skolstudier.

Inte heller tror jag på obligatorisk sommarskola som det talats om. Det är naivt att tro att en elev som inte har klarat av grundskolans mål på hela nio år plötsligt ska göra det på ett par veckor under sommaren. Det finns inga mirakelkurer eller trollspön som kan åstadkomma detta underverk på så kort tid. Kunskaper och förmågor måste sitta i ryggmärgen. Det går inte att korvstoppa dem under en så kort period, för att sedan be dem hosta upp allt vid ett provtillfälle. Då riskerar allt vara borta så fort de lämnar sommarskolan.

Till sist... det måste finnas ett mellanläge mellan Lagerbäcks gamla mindre underhållande spelidé, dock med ett starkt försvarsspel och Hamréns mer trevliga offensiva satsning men med ett läckande försvarsspel.

Gå tillbaka »

 

 

Läraren ska tåla stryk!

Först och främst vill jag tacka vädermakterna för den fantastiskt fina försommarvärmen vi har haft. Folket har dränkts i glädje av de soliga vackra vårkvällarna med doften av syrener och kolgrill. Jag lovar att inte klaga när jag står på midsommarafton i regn och temperatur på femton grader.

Sedan vill jag tacka mina stjärnor för att jag har trevliga och skötsamma elever som inte skulle få för sig att misshandla sin magister. I annat fall hade jag fått stå mitt kast, om man lyssnar till ett nyligen klubbat tingsrättsbeslut från de nordligare breddgraderna i vårt land. När en lärare blev misshandlad av en elev på en skola i Kiruna avvisade tingsrätten skadestånd till läraren med motiveringen att läraren får ha beredskap om att hot och våld kan förekomma på samma sätt som för en ordningsvakt eller en polis.

När jag hörde nyheten visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Vad är det för signaler man skickar till skolans värld, till eleverna? Jag är varken polis eller ordningsvakt, utan en pedagog. Jag satt och lekte med tanken om hur det skulle se ut om jag gick runt i skolkorridorerna med en batong, en pistol och ett par handklovar hängande i livremmen för att säkerställa min egen och elevernas trygghet. Då och då kunde jag också skjuta ett par varningsskott, och om det inte hjälpte sikta på elevens ben för att undanröja faran. Hur tror tingsrätten att en sådan situationen skulle påverka det pedagogiska arbetet? Eller tänk om jag varje morgon tog på mig min ordningsvaktsuniform, stod vid ingången till Mimers Hus och avvisade elever med fel klädsel eller fel hudfärg att komma in på skolan. Och om eleverna skulle anmäla oss för diskriminering skulle vi kollegor hålla ihop, ord skulle stå mot ord och vi skulle bli friade.

Nej, det här är ett skrattretande domslut som skickar farliga signaler till skolan. Agan i skolan avskaffades år 1958 men med domen riskerar den att återinföras i praktiken, dock den här gången för lärarna. Mitt hopp står till Svea Hovrätt om att häva tingsrättens beslut i annat fall får jag önska mig att även i fortsättningen ha snälla elever. Vill bara skicka ett varningstecken till de elever som skulle få för sig att smälla till sin magister. Akta er, jag har stor släkt!

För övrigt... när nu Sverige ska vara värdland för Eurovision Song Contest, kommer de utländska artisterna att nästa år bojkotta oss för att vi säljer vapen till diktaturer eller kommer de kräva att få träffa den svenska oppositionen som är åsidosatt av regeringen, det vill säga Sverigedemokraterna?

Gå tillbaka »

 

 

En ny smak på livet

Jag sitter mittemot läkaren och hör hur de torra orden flödar ut mellan hans fuktiga läppar: Du har en tumör. Hans konstaterande var professionellt och saknade all känslosamhet, som om han berättade vilken veckodag det var. Mitt spontana svar blev: Jaha! Sedan inom några sekunder upplevde jag hur himlen sänkte sig och inskränkte min värld till en liten ask. Utåt försökte jag visa att jag var lugn och behärskad. Men inombords var jag allt annat än balanserad. Sjukdomar kan väl inte drabba mig, sa jag. Jag som sover och äter bra och motionerar regelbundet, och vad hände med mottot om att ”ett gott skratt förlänger livet”? Jag lever ju dagligen med skratt. Nu tar vi det lite lugnt här, sa läkaren, fortfarande oberörd och professionell. Du kommer inte att dö, tumören sitter inte på ett farligt ställe. Vi kommer att operera dig redan imorgon. Imorgon! Det går ju inte, protesterade jag irrationellt. Jag har ju ett prov med min skolklass och dessutom måste jag storhandla, det är tomt i kylen hemma. Det får lösa sig på ett annat sätt, sa läkaren, men din hälsa kommer i första hand. Och vad händer med Göteborgsvarvet, jag kan inte avboka det för andra året i rad, nästa år kommer de aldrig att tro mig om jag anmäler mig. För första gången såg jag förnimmelsen till ett leende i läkarens ansikte.

Nästa dag låg jag på operationsbordet helt utlämnad åt den professionella expertisen. Det sista jag såg, innan narkosen skickade mig till en vakuumtillvaro utan varken tankar eller drömmar, var några grönklädda änglar runt om mig och en mansfigur med skalpellen i handen. Nu kommer liemannen, var det sista jag hann tänka. Några timmar senare, halvdåsig, såg jag samma figur berätta för mig hur lyckad operationen varit och att jag inom kort skulle vara på fötter igen.

Återstod bara ett par veckors väntan, som dock kändes som ett år, på de medicinska svaren och på röntgenresultaten. Ett väntande tillstånd där natt och dag flyter ihop och ångesten tar död på dina smaklökar. Ett tillstånd där livsplaner läggs på hyllan. Sedan fick jag det efterlängtade men ack så nervkittlande beskedet om att tumören var av en så kallad godartad sort och att den inte hade spridit sig vidare i kroppen. Jag ville gråta av glädje med det kom inga tårar. Lätt som en fjäril, fylld med glädje och livslust, gick jag och kramade min två barn.

För övrigt ... Jag har alltid varit tacksam för livets lott men efter detta har jag blivit mer medveten om livets skörhet och försöker numera att njuta av varje ögonblick av tillvaron.

Gå tillbaka »

 

 

Framtvingad civilkurage?

Om jag i mitt yrke som lärare går i korridoren och ser en incident som tyder på mobbning, trakasserier eller våld är jag skyldig att ingripa, och om det behövs, anmäla. Men om jag några timmar senare på hemvägen bevittnar något liknande på t.ex. Vita Fläcken kan jag bara vända ryggen till och låtsas att inte se det som pågår. Ni hör hur de skrivna och oskrivna lagarna belyser dubbelmoralen i mitt agerande. Naturligtvis finns det folk med hög nivå av civilkurage som utan större tvekan agerar om de bedömer att de kan avvärja ett bråk eller skadegörelse på en allmänt plats. De flesta av oss vänder dock ryggen till eller tittar på hela spektaklet och hoppas att någon annan har underrättat polisen.

För en tid sedan såg jag två äldre pojkar vara ovarsamma med gungan på en av kommunens lekparker. Jag plockade fram min lärarröst och röt till. De glodde på mig med retsamma flin och fortsatte demonstrativt med sin vandalisering. När jag tog några bestämda steg mot dem sprang de vidare med långfingret viftande i luften följt av det smickrande ordet ”gubbjävel”. Jag vet inte vad som gjorde mig mest upprörd – deras arrogans eller faktumet att de kallade mig gubbjävel trots mina ringa 34 år. Men jag kan avslöja för er kära läsare, min starka lust att i den stunden greppa tag i deras pinnsmala nackar och trycka ner deras nyllen i sandlådan. Nej, inte riktigt så illa men något liknande.

Jag kan inte låta bli att tänka på mina barnaår då det var nästintill omöjligt att göra något tok utan att någon granne eller annan vuxen person hojtade till. Ibland blev man något överraskad när man på kvällen blev förhörd av pappa om något bus man hade gjort i tron om att ingen hade iakttagit en. Men nu var det alltid någon som hade fått syn på det hela och naturligtvis underrättat föräldrarna.

Denna typ av grannsamverkan är ett minne blott i dagens tätortssamhälle, där folk är anonyma för varandra, till och med de som bor i samma trappuppgång. Därmed den låga graden av civilkurage som vi har idag. Som barn blir vi uppfostrade att inte lägga näsan i blöt och senare i vuxen ålder väljer vi att blunda där vi hade kunnat göra en insats.

Det finns folk som har uppmärksammat det moraliska förfallet, men deras lösning är en lagstiftning av civilkurage. Men civilkurage innehåller alldeles för mycket moral- och samvetsstoff för att styras från riksdagshuset. Nej, det måste framkallas ur den medmänskliga natur som finns i var och en av oss. Och detta är naturligtvis inget som sker i en handvändning.

Gå tillbaka »

 

 

Den korta vägen till kunskap

”Dagens ungdomar är alldeles för lata, ansvarslösa och framcurlade individualister. De lever bara i nuet och tänker inte på sin framtid. Deras skolresultat blir allt sämre. Med den här takten kommer vi varken ha tillräckligt med kompetent arbetskraft eller någon pension i framtiden.” När hörde du senast något liknande uttalande från någon person i din omgivning, eller när uttryckte du själv något sådant påstående. Jag hör det rätt ofta, både från folk inom skolvärlden men också från allmänheten i övrigt.

Frågan vi måste ställa oss är huruvida denna bild av ungdomar överensstämmer med verkligheten? Faktum är att 90 procent av eleverna har över 90 procent närvaro av den obligatoriska skoltiden. De kommer plikttroget till oss alla veckans dagar månad efter månad. Större delen av sina dagar tillbringar de hos oss i skolan. Om inte vi som jobbar i skolan lyckas med att nå dessa ungdomar, stimulera, motivera och utveckla dem, vem annars ska lyckas med det?

Visst, Sverige har tappat i den internationella rankningen när det gäller skolresultat men det löser inget att vi enbart skyller på elevernas lathet. Någon självrannsakan bör vi alla ha, från politiker på riksnivå som styr över kunskapsmålen, till de lokala tjänstemännen och lärarna som ska tillämpa dessa mål. Frågan som alla i detta led bör ställa sig är om vi lär elever de rätta kunskaperna? Om ja, gör vi det på rätt sätt?

Kan det vara så att delar av skolans kunskapsmål och arbetssätt inte går hand i hand med samhället i övrigt och med ungdomarnas behov? Länge var skolan den enda kunskapskällan utöver ortens bibliotek, eller ett band av encyklopedi i bokhyllan hos farmor. Men idag, med informationssamhället har vägen till kunskap krympt. Avståndet till kunskap är bara ett musklick eller smartphonetouch bort. Då blir det en utmaning att motivera en elev att ta sig till skolan en mörk novembermorgon för att till exempel ta reda på att det trettioåriga kriget ägde rum mellan 1618-1648, att koltrastens latinska namn är turdus melura eller att lösa en andragradsekvation utan att förstå varför.

Skolans främsta uppgift måste bli att hjälpa eleverna att sortera och bearbeta all denna enorma fakta och informationsflöde på ett kritiskt sätt och med naturvetenskapliga metoder. Och den dagen de lämnar skolan ska de ha motivation, lust och verktygen att på egen hand orientera sig i dagens information och kunskapssamhälle.

För övrigt... Är det bra jag som tycker att jämställdhetsdebatten i Sverige har hamnat lite snett när debatten handlar om ordet ”hen” eller om en hårig armhåla som visades i TV rutan under melodifestivalen?

Gå tillbaka »

 

Livets avgörande ögonblick

Livet är sammanlänkade upplevelser av små korta ögonblick. De val vi gör i varje ögonblick kan styra riktningen av våra fortsatta liv. Jag vet, det kan låta som en tom harang, sådant svammel som oftast kommer ur samtalen på en sen efterfest.

I helgen fick jag besök av en oväntat person. Min barndomsvän tillika kusin, som är lastbilschaufför, hade lastat av sin fruktleverans i Oslo och var på väg tillbaka till Turkiet. Jag mötte honom på Stig Centers parkering. Vi kramades och kindpussades efter alla våra seder och bruk. Sedan satt vi i förarhytten och drack kaffe som han kokade på sin lilla spartanska gasspis. Genast började vi prata om barndomsminnen och om de åren som har passerat. Det var då som jag blev upptagen av tanken om hur vissa beslut i våra liv har medfört att vi är där vi är nu.

För drygt tjugo år sedan hamnade våra pappor i politisk knipa med den turkiska militären. Min far bestämde sig för att fly och hamnade i Sverige vilket även min mor och vi barn gjorde det två år senare. Hans pappa däremot valde att stanna. Han hade svårt att slita sig från sina barn och fly till något främmande land, vilket gjorde att han så småningom hamnade i fängelse. När han några år senare kom ut ur fängelse hade han utvecklat lungcancer och dog en kort tid därefter.

Min kusin smuttade på sin kaffe ur den tunna plastmuggen och berättade om sitt, enligt mig, hårda livsstil. Medan jag lyssnade på honom kunde jag inte låta bli att jämföra våra liv med varandra. Han har sex barn, jag har två; hans familj lever under miserabla förhållanden medan min lever i välfärdslandet Sverige; pendlingsavståndet till hans jobb är flera tusen kilometer, själv bor jag ett stenkast från jobbet; han får träffa sina barn en gång varannan månad medan jag har lyckan att träffa mina varje dag. Och ändå tjänar han bara en bråkdel av min månadsinkomst.

På något viss verkade han inte vara bitter över sin livssituation. Ur hans ögon kunde jag avläsa en sorts stolthet, stoltheten över att försörja sina barn. Han berättade glatt att hans äldsta pojke hade börjat gymnasiet och att han ska göra allt för att alla hans barn ska utbilda sig, även om priset är tusentals timmar bakom en ratt över fjärran länder.

Efter tre kvart var det dags att bege sig till tyska Hamburg, där skulle han packa upp en last som skulle till Antalya. Vemodigt tog vi avsked. Vi återvände till våra respektive liv som har utvecklats som en Y-korsning.

Gå tillbaka »

 

 

Den förändringsbenägna människan

Under den senaste tiden har vi besvärats av ett billarm som utlöses stup i kvarten i närheten av där vi bor. När situationen blev plågande fick jag nog och slängde mig på tangentbordet. Dags för en insändare i den lokala tidningen: ”Kära Närbo! Vi som bor i kvarteret X har under en längre tid haft nöjet att motvilligt lyssna till det outhärdliga oljudet från din bil. Det som jag hade överseende med som en olyckshändelse har börjat bli en plåga. Vi blir väckta mitt i natten av oroliga och skrikande barn. Du kan inte ana hur tacksamma vi skulle bli om du tog dig tid och körde din fordon till närmaste verkstad för att ta itu med problemet. Undertecknad, din vänlige granne!”

Innan jag hann skicka texten läste jag igenom den en sista gång. Jag lyssnade på tonen i mina ord. Jag kände inte igen mig. Det blev Control delete. Att jag överhuvudtaget spenderade min tid och kraft på en sådan banal händelse. Vad blir nästa steg? Att skriva arga lappar med många utropstecken i tvättstugan om folk som lämnat ludd i torktumlaren? Är detta priset och beviset på att jag har blivit integrerad i det svenska samhället? Jag menar, i min by i hemlandet skulle jag aldrig reagera på ett liknande sätt. Där var ljud en del av vardagen. Gatuförsäljarnas melodiska rop efter kunderna, tuppens golande i tid och otid, böneutropet från den närliggande moskén och en massa andra ljud från människor och boskapsdjur. Inte störde jag mig på detta.

Det är fantastiskt hur en människa kan förändra sitt beteende efter den kulturen den befinner sig i. Det är knappast så att jag har blivit allmänt känslig för ljud, för när jag emellanåt besöker min hemby störs jag inte av ljuden runtomkring mig. Tvärtom, upplever jag dessa ljud som exotiska och en naturlig del av livet. Men hur kan det komma sig att jag reagerar negativt över en stackars granne som har haft besvär med sin bil? Det kan bero på att jag under mina tjugo år i Sverige har lärt mig och blivit uppfostrat till vad som är OK och inte är OK i vår vardag här.

Jag har helt enkelt blivit genomsköljd av normerna i det samhället jag lever i. Därför är min reaktion på billarmet snarare en spegling av de tillåtna normerna i samhället än att jag faktiskt stör mig på oljudet. Hur som helst, det är en Guds gåva att vi människor är förändringsbenägna, även om det tar längre tid för vissa av oss.

För övrigt... Är det inte dags att se över vetorätten hos de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd, som dikterades av segermakterna efter Andra Världskriget?

Gå tillbaka »

 

 

Grattis på födelsedagen, pappa!

Igår fyllde jag år, i alla fall enligt datumet på legitimationen. Men jag vet att det inte är rätt datum. Ingen vet när jag är född, varken mina föräldrar eller någon släkting med gott minne. Jag frågade mina föräldrar en gång. Du föddes en regnig dag i oktober svarade pappa. Nej, det var i september tillrättavisade mamma, eftersom folk fortfarande plockade bomull från bomullsplantagen. Min logik säger att jag borde lita mer på mamma även om pappa generellt har bättre minne.

Jag vet alltså inte mitt exakta födelsedatum, det gör inte heller mina sju syskon. Jag anar att en del läsare gapar och undrar hur det är möjligt. Jo, i det landet och den kulturen jag kommer i från fanns på den tiden inte någon anledning att registrera barn. Folkbokföringen och personregistret fungerade inte på samma sätt som det gör till exempel här i Sverige. Man föddes i en by, växte upp, blev gammal och sedan dog man. Det fanns inte barnbidrag, barnavårdscentral, förskola eller andra välfärdsförmåner som gjorde det gynnsamt att synliggöra sina barn. Därför gjorde sig folk ingen brådska att registrera dem, i synnerhet inte pojkarna för att undvika göra lumpen som var på tre år. Myndigheterna gjorde dock återkommande kontroller i byarna för att snoka om fler barn, helst söner, hade fötts för att kalla in dem till militärtjänstgöringen tjugo år senare.

Själv blev jag inte registrerad förrän jag frivilligt började skolan. Då åkte min pappa till storstan en måndag den16 januari och passade samtidigt på att registrera mina tre syskon som hade kommit till jordelivet efter mig. Alla fyra fick samma födelsedag, nämligen den 16 januari med ett till två års mellanrum i årtalet. Idag har våra svenska vänner ganska roligt åt denna företeelse. Betyder det att ni firar samma födelsedag, frågar de skämtsamt. Nej! Sanningen är att jag inte har brytt mig om att fira min låtsasfödelsedag och därmed inte heller reagerat på de så kallade ålderskriserna som sägs inträffa med jämna mellanrum. När min fyraåriga dotter för några dagar sedan frågade om hon och mamma skulle baka tårta till min födelsedag, blev hon jätteledsen när hon hörde att pappa inte firar sin födelsedag. Då bestämde vi att från och med nu ska barnen få glädjen att fira pappas födelsedag till hans stora förtjusning.

För övrigt... Det må vara en räddande väg att gå för de två svenska journalister som är fängslade i Etiopien att erkänna ett terrorbrott de inte har begått, krypa till korset och söka nåd hos en diktator. Men det är utan tvekan ett slag mot demokratin och rättssäkerheten.

Gå tillbaka »

 

 

Det handlar om uppskattning

Jag har panikkänsla, sa en av mina elever veckan innan jullovet, jag vet ännu inte vad jag ska köpa för julklapp till mina nära och kära. Det kanske beror på att de inte behöver någonting, råkade jag slänga ur mig. Genast fick jag mothugg: Gud vad tråkig du låter Kadir, det handlar väl inte om behovet, utan snarare viljan att visa sin uppskattning för någon man älskar, sa hon. Det var en rak höger, vilken käftsmäll! Du har nog rätt sa jag och gick vidare.

Enligt min elevs resonemang skulle det alltså innebära att svenskarnas uppskattning för varandra har ökat med hela 44 procent under de senaste tio åren, vilket är ökningen av julhandeln under samma period. Räknar man bort inflationstakten hamnar ökningen på närmare 30 procent, glädjande siffror om det skulle spegla vår uppskattning för varandra.

Men nu vågar jag sticka ut hakan och påstå att den eskalerande julhandeln i stor utsträckning beror på en högre grad kommersialisering av julen. Jag vill absolut inte moralisera folks konsumtionsvanor, ty jag själv är en bidragande kraft som driver på detta hjul. Jag älskar att ge och ta emot presenter, att gå runt i stan med fyllda kassar, och precis när jag är på väg hem få syn på en pryl eller plagg i skyltfönstret som jag bara måste köpa till mitt barn eller min fru, inte för att de behöver det, utan för att jag älskar dem och vill visa min uppskattning för dem. Och medan ni läser detta springa jag förmodligen runt stan i mellandagarna och köper ännu mer. Att konsumera mycket är ju bra för samhället: butiksägarna får högre inkomster och kan därmed betala mer skatt till välfärden, dessutom när konsumtionen ökar måste även produktionen öka vilket innebär fler folk i arbete som leder till lägre arbetslöshet, ökade skatteintäkter, mindre bidragsberoende, mer pengar till pensionssystemet etcetera. En fantastisk ekvation...

…om man bara tänker kortsiktigt. Ekvationen bygger på ett system som går ut på att om jag till exempel slänger ut min nya TV igenom fönstret, eller bryter foten i trappan bidrar det positivt till landets ekonomi eftersom dessa två händelser resulterar i ökad konsumtion av varor och tjänster. Men om vi kalkylerar in den ökade konsumtionens skadeverkningar på miljön och vår hälsa i form av stress, och om vi inser att världens resurser inte är outtömliga, då blir vår ekvation ohållbar i det långa loppet.

… för övrigt, fick jag en blomma i kruka av mina elever på avslutningen. Trots att jag hemma har en blomma i varje fönster blev jag rörd över deras fina gest. Det handlade om uppskattning.

Gå tillbaka »

 

Den tyckande generationen

I mitt yrke som lärare i samhällskunskap har jag under den senaste tiden uppmärksammat en intressant utveckling hos ungdomarna. Mina elever är idag mer benägna att uttrycka sina tankar och åsikter om diverse samhällsfrågor än för bara några år sedan. En del av er som läser detta höjer förmodligen på ögonbrynen, i synnerhet ni som är uppvuxna under 60- och 70-talets politiska våg, och tänker att ungdomen idag är en enda stor massa av lathet som tar allt för givet och att deras samhällsengagemang är obefintligt. Titta bara på det dalande antalet medlemmar i de politiska ungdomsförbunden.

Så kan man tycka om man mäter samhällsengagemang i absoluta tal som antalet medlemmar i föreningar, antalet plakat i en demonstration eller antalet nystartade studiecirklar. Men de ungas intresse och engagemang för samhällsfrågor uttrycker sig idag i helt andra former och forum. Till skillnad från förr i tiden är detta intresse oftast oorganiserat. Det yttrar sig inte alltid kollektivt, i föreningslokaler och i deras bulletiner. Idag framför ungdomarna sina åsikter och visar sitt engagemanget mer på individnivå; på nätet i form av bloggar, twitter, kommentarsfält och inte minst via facebookgrupper.

Jag gläds över att mina elever bryr sig alltmer om samhällsfrågor. De partier och krafter som lyckas fånga dagens engagemang hos den yngre generationen i dess nya former har stora möjligheter att bilda en stark opinionskraft och åstadkomma viktiga samhällsförändringar. Det som bekymrar mig aningen är att dessa åsiktsyttringar hos många är tyvärr oreflekterade. Källkritiken är bristfällig, för att inte säga ickeexisterande. Man bara ”tycker” utan att basera sitt tyckande på fakta och vetenskap. Inte heller reflekterar man över konsekvenserna av sina åsikter. ”Jag tycker att vi bör ha dödsstraff i Sverige, att homosexuella inte ska få adoptera, att vi ska utvisa alla invandrare som begår brott, att politiker är korrupta lögnare, etcetera.” Vad baserar du dina påståenden på? Vilka blir konsekvenserna av dina åsikter, vilka är för och nackdelarna? Varför tycker du så? ”Jag bara tycker det, jag har väl rätt att tycka vad jag vill!”

Och just detta ”jag-bara-tycker” är den nya trenden hos många av dagens ungdomar. Nätet och kaféer florerar av en massa ”jag-bara-tyckare”. När jag hör dessa uttalanden blir jag oundvikligen påmind om den tankeväckande devisen av Thomas Thorild som idag är inristad i sten ovanför ingången till aulan på Uppsala Universitet, ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större.”

Gå tillbaka »

 

Fyraårskontrollen

För ett par veckor sedan var det ett hejdundrande barnkalas på vår gata. Det var dottern som fyllde fyra år. Efter några dagar, då luften hade gått ur ballongerna och den sista resterande tårtbiten var uppäten, var det dags för ett besök på barnavårdscentralen för den årliga rutinkontrollen.

Från vänner och bekanta, vars barn redan hade genomgått kontrollen, fick vi en kartläggning över vilka färdighetsprov och mätningar som skulle genomföras. Hon ska kunna skriva sitt namn, stå på ett ben, beskriva en bild, rita en gubbe etcetera. Snacka om att vi fick panik. Vår dotter är visserligen bra på att rita och prata, men namnet! Och vi som är lärare! Herregud, det är bara tre dagar kvar till besöket! Det var bara att sätta igång och träna. Vi övade och övade, varför valde vi ett så svårt namn förresten? Och när hon äntligen hade lärt sig vaknar hon dagen efter och skriver hela namnet baklänges. Panik! Tänk om det är något större fel på flickan? Sedan fick hon stå på vänster ben, check! Och på höger ben, utmärkt!

När jag vaknade på dagen D var det en pirrande känsla i magen. Samma känsla som man har när man lämnar sin nya bil på besiktningen. Inners inne vet man att det inte finns några fel på bilen, men ändå står man där nervös över att farbröderna i overaller ska hitta några anmärkningar på din ögonsten. På barnavårdscentralen blev vi bemötta av en trevlig sköterska. Efter några artighetsfraser var det dags. Vikten och längden följde utvecklingskurvan. Det vänstra ögat hade lite sämre skärpa vilket innebar en remiss till optikern. Att beskriva bilderna i en blädderbok gick utmärkt, likaså teckningen. Pappan kände stoltheten och sträckte på sig.

Sedan från ingenstans ritar, sköterskan med den milda rösten, ett kors på papperet och ber M rita ett likadant. Piece of cake, tänker jag. Men icke, flickan skakar på huvudet och är inte alls med på noterna. Kvinnan i den vita rocken är uppmuntrande men dottern vägrar rita. Jag ingriper, kom igen nu älskling, det är bara att rita ett streck och sedan ett annat streck rakt över det. Nej! Hon ignorerar oss och fortsätter med sin teckning, ingen gubbe utan en kvinna med långt hår och randig tröja. I bakgrunden har hon ritat en sol med långa strålar och två ballonger. Men korset förblev icke ritat.

Under samma vecka var vi på utvecklingssamtal hos förskolan. Vi fick med oss en utförlig rapport på 20 punkter som beskrev flickans utveckling. Undrar om vi inte skulle spara mycket tid och resurser om samma papper hade skickats direkt till barnavårdscentralen.

Gå tillbaka »

 

 

Konsten att välja sina strider

Jag har tidigare i den här spalten framfört min beundran över det svenska språkets rikedom på begrepp och idiomatiska uttryck. En vanligt term som man emellanåt får höra är ”att välja sina strider”. Man ska alltså inte rida på sin stridshäst som Don Quijote och fäkta mot alla problem och felaktigheter som uppstår i ens omgivning. För att effektivt åstadkomma ett resultat rekommenderas man koncentrera sina krafter på de viktigaste frågorna.

Detta tankesätt har varit hälsosamt för min engagerande personlighet, samtidigt som jag ser den outtalade undertonen i talesättet som dirigerar oss människor till passivitet. Det finns en liten gnutta apatism i synsättet. Man tillåts att bara skaka på axlarna åt en hel del problem som uppstår på ens arbetsplats eller i samhället som helhet, saker som man innerst inne tycker är fel men hittar inte krafter för att bekämpa. Till slut har vi fallit på knäna inför cheferna på arbetsplatsen eller det stora etablissemanget i landet.

För exakt en vecka sedan, tisdagen den 18 oktober, bestämde jag mig att just denna dag inte påpeka några brister eller ta strid i några missgynnsamheter. Jag höll på att bryta löftet redan på morgonen då flickan vägrade ta på sig mössan, men jag backade ur striden och hon frös hela vägen till förskolan. När jag senare kom till jobbet såg jag några elever röka alldeles nära huvudingången. Hade det varit en annan dag hade jag hållit ett kort föredrag och uppmanat dem att flytta på sig. Men inte idag! Idag skulle jag välja mina strider.

Fram mot kvällen hade jag lyckats ta mig igenom arbetsdagen utan minsta lilla strid. Jag kände harmoni och en viss grad av stolthet inom mig. Det återstod bara en sak innan dygnet skulle knytas ihop – storhandlingen. När jag och min dotter gick runt mellan hyllorna i affären fick jag höra henne skrika entusiastisk och förvånad ”Pappa, titta Julstjärnor!” När jag tittade upp blev jag lika förvånad som hon. Julpynt, redan nu! Jag blev upprörd inombords. Någonstans finns det en butikschef som har bestämt att senast den 18 oktober är en bra dag att börja försäljningen av julpynt, en dag då träden fortfarande är klädda i gulgröna löv och höstastern blommar för fullt. Genast ville jag leta efter den skyldige och framföra mitt missnöje. Varför denna stress? Sluta att urholka våra svenska traditioner! (Här har Sverigedemokraterna verkligen en fråga att strida för). Men jag kom ihåg mitt morgonlöfte. Istället borde jag vara glad att jag har hela 67 dagar på mig att bestämma mig för rätt ljusstake till julbordet.

Gå tillbaka »

 

 

En vardag med Rut och Lina

Jag ska be er läsare reflektera en kort stund över en företeelse. Måla upp i ert huvud en bild av den vardag, inte den som ni lever idag, utan den som ni strävar efter eller inväntar att leva. När ni har gjort det kan ni fortsätta att läsa. Tack för er tid! Jag kan först beskriva min egen tavla för er. Den nivån i livet som jag inväntar är ett tillstånd där jag är frisk, inte har en alltför lång checklista av saker jag måste ta tag i och som stressar upp mig, hinner motionera, umgås med vänner och har det mesta under kontroll på jobbet. Känner ni igen det? Inte så mycket begärt eller hur? Det är bara det att detta tillstånd inträffar sällan, och jag tror inte att jag är ensam om att uppleva det så.

För det mesta står något i vägen för att vi ska känna lugn och harmoni i vardagen. Högen av uppgifter som bör göras växer. Det skaver i huvudet att till exempel inte ha hunnit rensa garderoben efter sommaren, för att inte tala om vinden eller garaget, den där kompisen som vi har tänkt ringa upp flera gånger men inte hittar tid till, eller träningen som vi grämer oss över att inte komma igång med, men lovar att sätta igång bara vi blir färdiga med det och det och det.

Det är bara erkänna, vi har kommit till vägens ände. Vi hinner knappast handla mat och har tappat inspirationen att laga en middag. Länge försökte vi att komma vidare genom att fylla våra kökshyllor med diverse kokböcker. Nu är det Linas matkasse som gäller. Någon Lina har bestämt för oss vad vi ska äta till middag under veckans dagar. Är det sista stöten i vår inspiration och initiativförmåga? Vad är det som hindrar oss från att gå och handla mat i en affär på tre tusen kvadrat som ligger ett stenkast från oss, stanna kvar vid grönsakstorget och känna doften av selleri eller timjan, strosa runt mellan mathyllor, nicka igenkännande eller växla ett par ord med några bekanta? Tiden svarar någon, eller snarare bristen på tid.

Då är det hög tid att vi frågar oss vad vi gör av vår dyrbara tid. Vi hinner inte planera och handla mat utan låter någon Lina bestämma åt oss, hinner inte städa hemma utan betalar andra att göra det, hinner inte hjälpa våra barn med läxorna utan anställer någon annan för uppgiften. För fem, tio år sedan fanns varken rutavdraget eller Linas matkasse och dygnet hade fortfarande tjugofyra timmar. Då hann vi bevisligen handla mat och städa hemma. Vad är det som gör att vi inte hinner idag? Och vad gör vi egentligen med den tiden som vi inte läggar åt att handla mat, städa hemma eller hjälpa våra barn med läxorna?

Gå tillbaka »

 

 

Från fusklapp till muthärva

Vi sitter några kollegor i personalrummet med varsin kopp kaffe i handen och småpratar om den nya gymnasiereformen. Bland diverse pedagogiska frågor är det ett ämne som väcker stort intresse och dominerar samtalet, nämligen det tilltagande fusket hos en del elever. Vi konstaterar att med hjälp av dagens informationsteknik har det blivit betydligt lättare för en elev att fuska vid examination och i övrigt skolarbete. Det är förfärligt, säger en kollega och häller i sig de sista dropparna ur sin kaffekopp. Det här är en fråga som vi bör ta tag i, säger en annan. Sedan reser sig en efter en för att återgå till sina elever.

Idag kan en elev på ett enkelt sätt skicka ett sms innehållande ett svar till en klasskamrat som gör samma prov några bänkar längre bort, eller filma stora delar av sin text och sända vidare inom loppet av en millisekund. Självklart kan jag lyda skolministern Jan Björklund och be eleverna att överlämna sina telefoner i samband med en examination, men eleven har rätt att vägra, så direktivet är tandlöst. Och vem säger att en fuskare inte har två telefoner med sig?

När jag vid ett senare tillfälle diskuterade ämnet med en annan kollega fick jag höra några eftertänksamma ord. Min kollega vände sig till mig och sa; en examination som det går att fuska på är inte en bra examination. Utveckla! Jo, om det går att fuska i en provfråga då är det själva frågan det är fel på. Vi måste hitta examinationer som både i innehåll och i form är svåra att fuska på. Kollegan hade i sak rätt även om möjligheterna att skapa fusksäkra prov skiljer sig mellan olika skolämnen.

Själv saknar jag en djupare diskussion kring fusket i allmänhet. Vi kan troligen efter mycket möda begränsa möjligheterna att fuska, men vi måste också diskutera de moraliska aspekterna av fusk. Kom igen nu, säger ni läsare. Kasta första stenen den som är oskyldig. Alla har vi fuskat någon gång i livet, i något sammanhang. Visst, säger jag, men det är skillnad mellan fusk och fusk, mellan fuskare och fuskare.

Att reflexfuska och göra ett mål med handen som Maradona gjorde en gång i tiden, eller att fuska i ett prekärt läge för att ta sig vidare i livet är överkomligt och till viss del förlåtligt. Det vi måste komma åt är de systematiska fuskare som fuskar sig igenom alla system och instanser, som fuskar till sig fördelar på andras bekostnad, som börjar med ett fusk i skolan och fortsätter med förskingring i vd position, mutor som politiker eller doping i mästerskapen.

Frågan som dessa fuskare får fundera över är, visst jag har lyckats. Men är jag lycklig?

Gå tillbaka »

 

 

En känsloladdad skolstart

Utöver det kalendariska nyåret, som börjar den första januari har många av oss även en praktisk nyårsstart nu efter sommarledigheten. Många har avslutat sin semester och ska återgå till sitt jobb, skolbarn som ska återvända till sina bänkar med alla sina lärare och förskolepedagoger. Oavsett ålder och kategori är det med blandade känslor vi återvänder till våra sysslor och aktiviteter. En del bävar för att komma tillbaka medan andra gör det med stor glädje.

I dagarna är det skolstart för tusentals barn och ungdomar runt om i landet och i vår kommun. Nya kläder, skolväska och andra skoltillbehör är inhandlade. De flesta elever är glada över att återförenas med sina klasskamrater eller träffa nya. Men det finns barn som med orolig magkänsla inväntar läsåret, det vet vi som jobbar i skolan och det visar även rapporter från organisationer som BRIS och Friends. Enligt Friends undersökning är det så mycket som en tredjedel av skolungdomarna som känner oro inför skolan. Hittills i år har över 6000 barn ringt till BRIS och framfört sina farhågor inför skolstarten. Det handlar om allt från prestationsångest, stressen över pryl- och klädval, rädslan att utsättas för mobbning och många andra orosmoment.

Förhoppningsvis besannas inte många av dessa farhågor, dock behöver föräldrarna och skolan tillsammans hjälpas åt för att våra barn och ungdomar ska känna entusiasm och glädje inför skolan, inte ångest och stress som undersökningen visar. Man behöver inte ha det senaste klädmodet bara för att Kalle eller Lisa har det, inte heller den senaste mobiltelefonen som bänkkompisen har. Jag vet, det är svårt för många föräldrar att tillgodose barnens alla behov i vårt konsumtionssamhälle, och ännu svårare är det för barnen att förstå detta, men vi får inte ge upp, vi måste våga ta det samtalet ständigt, varje dag.

Som förälder ska man naturligtvis ha förväntningar och krav på sina barn, att de sköter sig i skolan, både studie- men också beteendemässigt. Men vi ska inte utsätta dem för onödig stress genom att ha prestationskrav långt över deras kapacitet. Till sist, är det inte dags att vi lärare slutar tvinga barnen att efter varje sommarlov skriva en uppsats om vad de har gjort på semestern. Om vi istället låter barnen skriva en uppsats om ett ämne som intresserar och berör dem, då får även de barn som inte har haft möjlighet att åka till Kanarieöarna lust och stimulans att skriva en kreativ och drömmande uppsats, istället för en refererande och ångestframkallande.

Gå tillbaka »

 

Våra fiender

Det som inträffade i Norge är ofattbart men föga överraskande, ty det är just de demokratiska institutioner och partier som har förespråkat tuffare tag mot terrorismen som har blivit måltavlan. Terrordåden mot Fremskrittspartiet i vårt grannland hade lika lätt kunnat drabba Folkpartiet eller Moderaterna, på Gotland eller på Marstrand.

Vi minns alla debatten kring FRA för några år sedan. Tacka gudarna att vi inte har en socialdemokratisk styrd regering idag, för då hade FRA, som har gett Säpo större möjligheter att upptäcka och eliminera yttre angrepp av just den arten som har drabbat Norge, hamnat i papperskorgen. Det är hög tid för vänstern att vakna till och varsebli de faror, som inte bara Sverige och Skandinavien, utan hela Europa och västvärlden står emot. De muslimska fundamentalisterna med al-Qaida i spetsen är skoningslösa mot västvärlden och dess värderingar. Kampen mot terrorismen måste föras tuffare och tillsammans med andra. Därför är det viktigt med starkare rättsväsende, därför är det viktigt att vi har fredsbevarande insatsstyrkor ute i världen, och därför är det viktigt att Sverige har ett närmare samarbete med Nato för att i längden också bli en aktiv medlem.

Något liknande skriveri hade vi förmodligen kunnat läsa i de flesta borgerliga tidningarna om terrorattackerna i Norge hade begåtts av någon muslimsk terrorgrupp och attackerat Fremskrittspartiet. Men i samma ögonblick som det blev känt att angreppen kom inifrån – från en vit, kristen, högerextrem person, ändrades rubrikerna från ”Terrorattack” till bara ”attack”, då var det inte längre en terrorist, utan bara en ”mördare”. Vissa ledarsidor kostade till och med på sig att kalla Breivik för ”massmördare”, men någon terrorist var han inte, man vill väl inte skapa kaos i medborgarnas huvud, eftersom man i åratal har lyckats sälja terrorism och muslimskt fundamentalism i en och samma korg.

Det är välbetänkt och välkommet att både svensk Säpo och Interpol har bestämt sig att inte bara vända sina spaningskikare mot öst och muslimer, utan även ta på sig sina närsynta glasögon och bevaka det alltmer växande hotet mot vår demokrati från de högerextrema grupperna. Det räcker dock inte enbart med de polisiära insatserna; massmedia, de politiska partierna, kommuner, samt de enskilda medborgarna, tillsammans, hand i hand har ett ansvar för att bekämpa terrorismen och intoleransen.

Kungälv med sin Toleransprojekt under Christer Mattssons ledning är ett bra föredöme och skulle kunna bli ett startskott för arbetet mot rasism och fundamentalism över hela landet.

Gå tillbaka »

 

 

Vår snuttifierade semester

Varje år efter sommaren, när semestern är slut brukar jag och min fru lova varandra att aldrig mer sönderhacka vår semester med resande kors och tvärs över hela landet. Men löftet hamnar i glömska redan innan den första snön har fallit, på samma sätt som andra löften om att inte storhandla på skärtorsdagen, åka bil via Tingstadstunneln på Kristi Himmelsfärds eller midsommarhelgen. Sedan när våren kommer har sommarkalendern smygande blivit fullbokad. Vi tittar på varandra. Vad hände? Hur blev det så här, igen?

Det har knappt fortskridit två veckor av årets semester och vi känner oss redan uttröttade. Efter en veckas ledighet, där vi invigde några nya badställen på västkusten var det dags att packa halva huset och hela familjen i bilen och bege oss till vänner och bekanta i Gävle, Skutskär och Uppsala. Efter fem fullspäckade dagar med tre olika sovställen, tusen aktiviteter och en långdragen dopceremoni, var vi lagom möra i kroppen på väg hem till Kungälv igen. (Puss på er barnen för att ni var skötsamma i bilen hela vägen upp och ner). Vi hann knappt tvätta upp och torka kläderna innan det var dags att vända kosan mot Stockholm för att närvara vid ett bröllop. Innan sommarledigheten är till ända är det tänkt att vi även ska hinna med en tur till Malmö och Köpenhamn för att därefter toppa det hela med att besöka min stora släkt som är spridd över hela Dalarna. Däremellan väntas besök av vänner och bekanta som ska guidas runt och få uppleva gobitarna av Bohuskusten. I augusti kommer jag och min fru sedan förbanna oss för att vi snuttifierade vår semester, och ni vet vad vi kommer att lova. Just det!

När jag tänker efter tror jag inte att det handlar om att vi glömmer det vi har lovat. Snarare om vår ovilja att agera efter det. Vi är två personer som har stora familjer och ett brett socialt nätverk med barndomskompisar, gamla studiekamrater, kollegor, mammagrupper etcetera. Vi har bott på flera olika platser i landet och varje gång knutit kontakt med nya trevliga vänner som vi vill behålla och umgås med. Relationer är beroende av kontinuerlig smörjning. Man behöver träffas med jämna mellanrum (facebook räknas inte) för att umgås, prata om gamla minnen och skapa nya.

Visst, ibland är det tärande att ha en stor bekantskapskrets, men vem vill försumma en god och pålitlig vän som berikar ens liv.

För övrigt... Det är signifikativt för var samhället är på väg när systembolaget i en stad har bättre öppettider än biblioteket.

Gå tillbaka »

 

 

Får man skämta om vad som helst?

För några veckor sedan uppträdde jag hos en kulturförening av folk med rötter i mellanöstern. Ett av mina skämt från scenen var ”Jag har blivit medlem i ett svenskt parti. Som välkomstpresent fick jag en nyckelring. Så jäkla snålt... titta på Hamas, där ger de sina medlemmar som välkomstpresent ett helt kilo sprängdeg!” Skämtet togs emot med höga skratt av den stora delen av publiken. Men efteråt kom en farbror fram till mig och menade att jag hade gått över gränsen och inte borde skämta om sånt.

Vad som är okej att skämta eller inte skämta om är en fråga som ger olika svar beroende på vem du vänder dig till. Varje åhörare och varje komiker har sin egen humoristiska acceptansnivå. Svarsspridningen beror på att det inte finns ett allmängiltigt samtycke om var gränsen går innan ett skämt blir för plumpt. Ett skämt som frambringar skratt hos den ene kan bemötas med avsmak hos någon annan. Men, finns det inte en oskriven lag om vad man får skämta om eller inte? Nja, skulle jag vilja säga. Visst finns det en känsla i luften om vad som är tillåtet eller inte, men det är inte särskild påtagligt. Själv har jag följande måtto, förutom det självklara att anpassa sitt framträdande efter publiken. När jag arbetar fram och framför ett skämt har jag följande i bakhuvudet; för det första ska budskapet vara tydligt, vad vill jag väcka för känslor och tankar med mitt skämt? Sedan är det viktigt att skämtet attackerar företeelser och inte direkt angrepp mot personer, t. ex. ”Jag och Jimmie Åkesson har mycket gemensamt, båda vi blir diskriminerade av svenskarna”, attackerar fenomenet diskriminering.

I slutändan är det publiken som avgör vad som okej att skoja om. Tycker publiken att skämtet ligger på fel sida av deras acceptansgräns bemöter de det med tystnad. Annars visar de sin uppskattning med skratt, vilket är ett kvitto på att skämtet är både grönt och roligt. Villkoret är naturligtvis att det är en någorlunda heterogen publik. Att till exempel dra en massa rasistiska skämt för en grupp, enbart bestånde av främlingsfientliga personer, kommer förmodligen uppskattas högt, men det betyder inte att skämten är tillåtna.

Apropå rasism. Fundera på om följande skämt är rasistiskt eller inte. ”Lasermannen i Malmö sköt på nitton personer utan att träffa en enda. Hur dum får man va...? Å andra sidan, är man så korkad att man skjuter negrer på natten, ja då får man skylla sig själv.

PS! Det är tillåtet att använda ordet ”neger” i de sammanhang där själva ordet diskuteras, som det görs här.

Gå tillbaka »

 

 

Livet bortom krönet

Jag sitter på översta läktaren i Mimers Hus Teater och ser mina avgångselever från estetiska programmet framföra årets musikal, som handlar om tiden efter studenten. Nedsjunken i min röda stol är det svårt att inte bli stolt över deras prestation. Som deras samhällskunskap och matematiklärare blir jag imponerad av deras talang i att sjunga, dansa och spela drama. En fröjd att uppleva mångsidigheten hos dessa ungdomar som nu lämnar skolåren bakom sig både i musikalens handling men också i det verkliga livet.

En fråga som dyker upp i mitt huvud är hur väl medvetna de är om utmaningarna som väntar dem efter studenten. Alltsedan de började skolan vid sju års ålder har de klättrat upp i årskurserna, oftast med samma klasskompisar och möjligen en ny fröken. Det sista sommarlovet nu är som ett krön eller en dimma i vägen för deras framtid. Många av dem vet inte var de tar vägen eller vad det kommer att bli av dem. Blir det lumpen, vidarestudier, jordenruntresa, ett jobb eller arbetslöshet. I tjugo års tid har de varit inbäddade i familjens och samhällets trygga famn. Nu ska de ut i världen och pröva sina vingar.

Den andra frågan som sysselsätter mina tankar medan jag underhålls av de vackraste tonerna från scenen är hur väl vi har förberett dem för livet efter gymnasiet. Har familjen, skolan och samhället som helhet tagit sitt ansvar för att förbereda denna generation av barn att bli självständiga, ansvarstagande, kreativa, demokratiska och toleranta medborgare? Vad betyder det betygsdokument som de snart ska få av skolan, printat på ett fint A4 papper? Jo, en måttstock för deras ämneskunskaper som de har visat under skolåren men som nödvändigtvis inte betyder att de har dessa kunskaper bärande med sig ut. Dessutom räcker inte dessa kunskaper långt i det alltmer komplexa ock krävande livet utanför skolväggarna. Däri står skolans största utmaning och uppgift tänker jag i min röda fåtölj. Skolan med vår utbildningsminister i spetsen tenderar att utvecklas till en institution för korvstoppning av kunskap på bekostnad av mindre kreativitet och självständighetstänkande.

Den dagen vi har lyckats ge våra ungdomar nyfikenheten att själva söka nya kunskaper och redskapen att värdera dessa kunskaper på ett kritiskt sätt, den dagen vi har byggt upp deras självförtroende och självkännedom, den dagen vi har hjälp dem att bli medvetna om sitt ansvar i gruppen, i samhället och i den globala världen, först då kan vi i skolan vara nöjda och föräldrarna glatt kan hjälpa till med flyttbilen.

Gå tillbaka »

 

 

Får det lov att vara saft & bullar?

Häromdan sprang min dotter andfådd uppför trapporna och berättade livligt om det barnkalaset hon nyligen hade varit på. Sedan kom hennes oskyldiga fråga ”Pappa, varför har inte jag kalas när jag fyller år?” Jag och mamman försökte förklara och påminde henne om att hon visst hade kalas när hon fyllde år och att hennes närmaste kompisar, ett par kusiner och några familjemedlemmar var här hos oss. Vid närmare eftertanke förstod vi att det fanns en anklagande underton i hennes fråga. Hon hade varit på ett så kallad temakalas med ett tjugotal inbjudna barn och bevisligen haft jätteroligt och därmed skaffat sin egen definition av hur ett barnkalas ska vara.

Vi hade hållit oss till den innersta vänkretsen som kalasgäster och minns väl att de små liven hade rätt trevligt den aktuella eftermiddagen och skiljdes åt helt nöjda. Men nu, plötsligt hade ribban höjts och det hon en gång var nöjd med dög inte längre. Hon hade naturligtvis rätt. Det är roligare att vara på en kalas med tjugo andra barn med Hello Kitty och Batmantema som dessutom avslutas på Mc Donalds än att fira hemma i sitt rum, om man nu väljer att ställa dessa två alternativ mot varandra. Återstår att se om även vi hoppar på den nya trenden, eller om vi står på oss att vara lagom gammalmodiga.

Det har blivit allt vanligare med barnkalas lagda på äventyrsbad, Lek & Bus landet, Sjöfartsmuseer eller på diverse slott. Det ska vara tema med Harry Potter, Spindelmannen, Scooby Doo och Gud vet vad mer. Kostnaden för att ordna eller delta i ett barnkalas har tickat på under senare tid. Det har blivit en tävling om vem som ska ordna det häftigaste kalaset med så många deltagare som möjligt. Stora pengar läggs på överflödiga prylar och aktiviteter medan barnfattigdomen breder ut sig i världen och i vårt eget land. Jag vill inte moralisera folks engagemang för sina barn men vi behöver inte erbjuda våra barn dyrare upplevelser eller prylar än det som barnen redan är nöjda med. Vad är det för fel med ett barnkalas med hembakad tårta, en fiskdamm och lite lekar hemma hos födelsedagsbarnet. Det är betydligt personligare än att vara på en främmande lokal där minst femton andra kalas äger rum och hundratals barn springer runt i färgglada västar.

Ett barnkalas är för och till barnen. Barn blir lyckliga bara av att bli bjudna på kalas överhuvudtaget. Och de nöjer sig med att springa på gården bland några hängande ballonger, äta lite saft och bullar och umgås med varandra. Frågan är om föräldrarna nöjer dig med detta?

Gå tillbaka »

 

Här för att stanna

Nyligen såg jag en slogan från sverigedemokraternas partimöte där det stod ”Här för att stanna” med stora bokstäver bakom partiledaren Jimmy Åkersson. Jäpp, nu har vi verkligen något gemensamt, tänkte jag. Så har jag sagt i tjugo år. Jag och många invandrare skulle utan tvekan skriva under på detta.

Vi lämnar humor och politik och går över till flyttlasset som för ett år sedan lämnade Göteborg för att stanna på en mysig gata i centrala Kungälv. Jag minns dagen då vår lilla familj med stor entusiasm slog ner sina bopålar och glatt packade upp flyttlådorna. Sedan dess har ni läsare då och då i denna spalt fått en glimt av vår vardag i vår nya stad. Men idag tänker jag i stället tillägna några rader åt vad vi inte har gjort sedan vi flyttade hit.

På ett år har jag och min fru blivit befriade från att sitta 263 timmar var i bil eller buss för att ta oss till och från jobbet. Det motsvarar elva hela dagar för oss var. Mycket tid som vi nu i stället lägger på livskvalitéhöjande aktiviteter; leka med barnen, ta promenader, läsa böcker, träna eller helt enkelt göra ingenting. Vi har också under samma tidsperiod inte åkt bil hela 875 mil och därmed skonat miljön från 1,2 ton koldioxidutsläpp samtidigt som det har blivit extra klirr i kassan med 16200 kr. Pengar som kan läggas på livskvalité; unna sig en helg på en spagård eller andra livsnjutande upplevelser. Och Gud vet hur många färre gånger djävulen har kommit ur min mun nu när jag inte behöver passera flaskhalsen Tingstadstunneln morgon och kväll.

Många av oss har pendlat i åratal mellan hemmet och jobbet. En del har gjort det hela sitt yrkesliv. Då skenar de ovannämnda siffrorna till absurda nivåer. En vacker dag, på ålderns höst, när varje ny dag känns värdefull riskerar man att bli ångerfull om man har tillbringat ett helt år av sitt liv i bilköer. Ibland behöver vi stanna och få en tankeställare. Visst, det är lättare sagt än gjort att flytta dit man jobbar eller hitta ett jobb där man bor. Det finns en massa faktorer som styr ens val; trivsel på jobbet, möjligheterna att hitta ett nytt jobb eller familjens situation. Men jag vill påstå att många av oss, med lite ansträngning skulle kunna ta steget till ett mer harmoniskt liv om vi minskade det geografiska avståndet mellan hemmet och jobbet. I dagsläget vet jag inte hur livet kommer att utvecklas för vår del. Men just nu vill jag säga ”Här för att stanna.”

För övrigt... se till att du lite penning i plånboken har, när du möter majblommebarn här och var.

Gå tillbaka »

 

 

Tillit föder ärlighet

För några år sedan uttryckte sig den moderata politikern Anna Kinberg något i stil med att Stockholmarna var smartare än lantisar. Många skakade på huvudet åt hennes komiska uttalande även om hon lyckades charma en och annan komiker. Med risk att jag gör en Kinberg skulle jag vilja påstå att lantisar är ärligare än storstadsbor. För er som höjde på ögonbrynen tillåt mig ta det ett varv till. Jag vill inte backa en tum ifrån och är beredd att skriva under på att folk som bor på landet och i mindre orter i större utsträckning har tillit till varandra än folk som bor i storstäder.

När jag kom till Sverige hamnade min familj i en liten ort i Dalarna. Här lämnade folk sina bilar olåsta, gräsklippare, cyklar och andra tillbehör ute gå gården, dag som natt utan att oroa sig för om något kunde försvinna. Några år senare packade vi ihop och flyttade till storstan. Ett dyrt misstag skulle det visa sig vara att vi även hade packat med oss landsbygdens tillit. Hela familjens cyklar försvann redan efter andra natten. Då kände man sig verkligen som kusinen från landet.

Efter många år i storstan är jag nu lycklig över att återuppleva småortens tillit. Även om Kungälv inte är på samma nivå som min ort i Dalarna så vill jag påstå att det finns ett påtagligt förtroende mellan människor här i bygden. Det finns en vikänsla. Det märken man på Skarpe Nord, på gatan man bor på och till och med i kön till kassan. Denna vikänsla ökar folks tillit till varandra. Det gör att man har ett vakande öga på sitt grannes hus lika mycket som på sitt. Jag vågar lämna barnens cyklar och leksaker ute på gården utan att oroa mig för att någon kan ta dem. Denna tillit kommer jag att ha tills motsatsen är bevisad.

För att par år sedan åkte jag bil i Norrland. Mitt i de norrländska skogarna kom det en skylt om att jag kunde köpa fisk. Jag stannade på parkeringen vid vägkanten. Helt öde! Inte en enda människa så långt ögat kunde se. Men där på parkeringen stod det ett kylskåp med texten ”Ta fisken och lägg pengarna i bössan.” Jag blev rörd av denna tilltro till människor och blev ännu en gång påmind om varför jag älskar landsbygden. Man måste ha ett hjärta av sten för att missbruka ett sådant vacker förtroende eller också bor man i storstan. Placera samma kylskåp på Avenyn. Det lär väl inte dröja allt för länge innan både fisken och bössan är borta, för att inte tala om kylskåpet.

För övrigt... Grattis Karebys Bandydamer till SM. Jag säger bara, ZUMBA!

Gå tillbaka »

 

 

En blombukett räcker inte

Det bästa som hände mig när jag kom till Sverige var att mamma började sitta och äta middag med oss barnen. En självklar vardagsföreteelse för de flesta familjer här i Sverige. Men inte om man lever i ett fattig land med knappa resurser. Jag har ännu idag kvar bilden på min näthinna när mamma satt vid sidan av och stickade en tröja eller en socka medan vi barn glupskt slängde oss på linssoppan, som åtta hungriga vargungar. Hon fick nöja sig med att sörpla eventuella rester av den kalla soppan. Pappa satt naturligtvis med sin egen tallrik, han behövde äta sig mätt för att orka jobba på åkrarna hela dagarna. Mammas handlande var framför allt ett resultat av fattigdomen vi levde i men också jämställdhetsgraden i samhället.

Därför uppskattade jag jämställdheten i Sverige, när jag kom hit för tjugo år sedan. Till skillnad från mitt hemland hade Sverige kommit långt när det gällde kvinnornas rättigheter. Men med tiden började jag ifrågasätta jämställdhetsnivån här. Men tanke på de sociala och ekonomiska möjligheter vi har så anser jag att vi kan och borde bli ännu mer jämställda här i Sverige. Om vi bara tittar på vår egen kommun Kungälv. Av de som jobbar i offentlig sektor är förhållande mellan kvinnor och män 80 mot 20. I vård och omsorg som är både fysiskt och psykiskt påfrestande jobbar sex gånger fler kvinnor än män. Vad får våra kvinnorna som tack? Jo, dubbelt så höga sjuktal som männen och en medelinkomst som är endast 70 procent av männens. Detta trotts att kommunens kvinnor har högre andel eftergymnasiala utbildningar än män, 36 procent mot 29. Detta är varken jämställt eller rättvist.

För några decennier sedan, när kvinnan tog steget från hemmet till arbetsmarknaden blev det ett stort lyft för Sverige som nation. Familjernas disponibla inkomst ökade likaså Sveriges konkurrenskraft. Men med tiden har kvinnorna blivit belastade med de tunga och stressiga jobben inom vård och omsorg, utbildningsväsendet och lokalvården. Lägg till detta att, även om det skiljer sig från familj till familj, gör kvinnor i allmänhet fortfarande större delen av hemarbetet. Denna utveckling är inte hållbar i längden.

Idag kommer jag, liksom tusentals andra män runtom i kommunen, att gratulera kvinnor omkring mig på den internationella kvinnodagen. Några av oss kommer att köpa med oss en blombukett hem till vår kvinna. Dessa är naturligtvis fina gester. Men det räcker inte. Vill vi verkligen våra kvinnor väl så bör vi lösa de större problemen.

Gå tillbaka »

 

 

Den krokryggade generationen

När jag kom tillbaka till lärarjobbet efter pappaledigheten upptäckte jag till min stora förtjusning att varje elev hade fått varsin mini laptop. En fantastisk satsning av kommunen som ger helt nya pedagogiska möjligheter i skolans värld. Nu, till skillnad från tidigare, blir datorn inte bara ett hjälpredskap för att söka information på nätet eller för att användas som kommunikationsmedel. Plötslig kan eleverna redovisa sina arbeten på ett mer fantasifull och lärorikt sätt. Man kan i stället för att stå stelt framför svarta tavlan och enformigt redovisa sitt arbete, börja experimentera med nya pedagogiska arbetssätt som bild, ljud och video. Ett sådant arbetssätt ökar elevernas kreativitet och inlärning.

Jag är hoppfull om att datoriseringen kommer leda till att båda lärare och elever hittar nya moderna arbetsmetoder som blir ett lyft för hela skolan. Samtidigt är jag lite bekymrad över de eventuella psykiska och ergonomiska riskerna som kan uppstå när trådlöst uppkopplade datorer används i överflöd på ett felaktigt sätt. Många elever har redan skrotat papper och penna och antecknar istället på sin dator i klassrummet. En del elever sitter i stort sätt hela dagarna framför sina små datorer, på lektioner såsom på raster. De stirrar på den lilla skärmen med böjda ryggar och ihopdragna axlar. Ett annat stort bekymmer är att så fort det är rast lyfter eleverna upp skärmen och börjar facebooka i stället för att varva ner med en kopp kaffe eller lite frisk luft ute på skolgården. Om inget görs åt detta finns det risk att vi om ett par decennier har en helt sönderstressad generation med krokiga ryggar och grava synfel.

På min arbetsplats finns drygt två tusen ungdomar och vuxna utrustade med varsin dator med trådlös anslutning. Lägg till detta att varje person också har en mobiltelefon på sig så förstår ni vidden av hur mycket strålning som passerar våra kroppar varje sekund. Jag kan i stort sätt inte ta ett enda steg utan att korsa en trådlös signal. Vilka eventuella konsekvenser detta kan medföra för min och andras hälsa vågar jag inte ens spekulera i. Vi i skolans värld har två val. Antingen nöjer vi oss med fördelarna och blundar för nackdelarna eller så tar vi gemensamt ansvar och tar till genomtänkta åtgärder nu innan det är för sent.

För övrigt... om Hosni Mubarak istället för vete skulle köpa guld med sina påstådda 450 miljarder kronor och göra brödlimpor av detta skulle det ta honom och hans familj hela 1085 år att äta upp varsin guldlimpa per dag.

Gå tillbaka »

 

Pedagogik för stora som små

Nu i helgen var min pappaledighet till ända. Vardagen med två små barn är nu utbytt mot några år äldre gymnasieungdomar. Övergången är dock inte så dramatisk som man skulle kunna tro. När jag tog min gymnasielärarexamen för ungefär tio år sedan fick jag med mig en lathund med några didaktiska råd. Dessa anteckningar har sedan dess legat välbevarade och plockats fram med jämna mellanrum. Jag kan inte påstå att jag har följt dessa råd till punkt och pricka men de har alltid varit en ledstjärna i min undervisning och i mitt bemötande av mina elever. Till min stora förtjusning gjorde denna lista stor nytta även under pappaledigheten. Här följer ett urplock:

Brinn för det du gör: Om du inte gillar det du sysslar med uppstår en risk att du inte gör tillräckligt bra från dig. Det gäller oavsett vad och vilka du jobbar med. Min entusiasm och vilja att vara hemma med mina barn hjälpte mig att härda ut även under de tuffaste dagarna. Utan denna entusiasm hade det varit betydligt kämpigare att överleva vissa dagar.

Uppmuntra, stimulera och motivera: Elever behöver hitta mening och glädje i det de jobbar med, annars riskerar de att tappa lusten och därmed försämra sin inlärning. Uppmuntran och beröm är två andra viktiga ingredienser i mötet med eleverna. Just uppmuntran, beröm och glädje var viktiga komponenter även hemma med de små liven.

Var tuff men snäll: Att vara tuff innebär inte att du ska plocka fram piskan. Däremot ska du vara bestämd, ha kontroll över situationen och våga ryta till när övertramp begås. Precis som hemma med de mindre barnen är det en balansgång mellan välviljan och uppfostringsansvaret.

Konsten att läsa av elevens tankar: För ett kunna hjälpa och besvara elevers frågor på bästa möjliga sätt bör du ha förmågan att komma in i elevens huvud och veta hur denne tänker. För ett lyckat resultat krävs det god kännedom av och bra dialog med dina elever. Häromdagen när min treåriga dotter frågade om varför inte träden hade löv svarade jag det självklara om att när det är vinter är löven borta och när det blir vår och sommar så kommer löven tillbaka. Det dröjde inte många sekunder innan hon replikerade ”Men pappa, vem sätter upp löven?” Då förstod jag att mitt svar inte alls var självklart. Där upptäckte jag mina pedagogiska begränsningar. Inte var det lväl läge att berätta om fotosyntes processen och krolofyllmolekylerna. Kom tillbaka om tre månader när det är vår så ska jag visa dig hur löven kommer upp min älskling. Learning by watching!

Gå tillbaka »

 

 

Gör Kungälv till toleransens stad

För arton år sedan föddes två pojkar samtidigt. Den ene i en liten by i Afghanistan och den andre här i Kungälvs Ytterby. Så länge Ahmed och Calle befann sig i mammas mage hade de liknande förhållanden. De fick näring och livstillförsel via navelsträngen. Inuti mammans trygga livmoder låg de, ovetande om livet utanför och allt som väntade dem. Men från och med det ögonblicket Ahmed och Calle föddes och deras navelsträngar klipptes fick de olika förutsättningar i livet. De växte upp i olika miljöer med olika kulturer, religioner, värderingar, referenser och livsdrömmar.

Så länge dessa två pojkar inte träffade varandra uppstod inga större bekymmer. Var och en av dem levde på sitt håll. Men idag har jorden krympt. Folk med olika bakgrund korsar kontinenter och landsgränser kors och tvärs. En del rör på sig via jobbet, andra på grund av kärleken eller turismen. Några flyr krig och andra livshotande förhållanden och söker skydd och lycka någon annanstans på planeten. För några år sedan flydde Ahmed för sitt liv och hamnade här i Sverige, i Ytterby. Idag går Ahmed och Calle i samma skola och klass. De tittar lite snett på varandra och tycker att den andre är lite konstig i allt från klädstil till värderingar och beteenden. Att förvänta sig någon annan reaktion vore verklighetsfrämmande. Vad kan vi göra? Vi kan låta dessa två främlingar fortsätta att hålla avstånd från varandra, utveckla fördomar och intolerans som i längden kan bli till hat och avsky. Men vi kan också skapa möjligheter för dessa två ungdomar att möta varandra, lära känna människan bakom fördomarna, utveckla tolerans som i längden kan leda till vänskap.

Nu i dagarna har vi avlagt våra nyårslöften. Några av oss har lovat att börja träna, andra bestämt sig för att sluta röka, shoppa mindre eller hälsa på mormor lite oftare. Vad sägs om "mer tolerans" som ett gemensamt nyårslöfte för alla oss Kungälvsbor. Eller varför inte göra det till ett ”nyttdecenniumlöfte”. Tolerans gentemot andra kulturer och subkulturer, tolerans mellan generationer, inom familjen, på arbetsplatser, i fikarummet, i busskön och i skolans korridorer. Jag menar inte att man ska acceptera allt som sägs och görs men med lite utökad tolerans skapar vi harmoni inom oss själva och i vår omgivning. Pröva det. Mår ni inte bättre av att vara mer toleranta kan ni alltid gå tillbaka till status quo.

Låt oss tillsammans göra Kungälv till toleransens stad under det nyss påbörjade decenniet.

Gå tillbaka »

 

 

Därför firar jag Lucia

Min treåriga dotter var sjuk förra veckan vilket innebar att hon halkade efter i förberedelserna på förskolan inför Luciadagen. Vi, rättare sagt min fru, eftersom pappa är tondöv, övade med henne hela helgen. De sjöng med stor energi och entusiasm i soffan, vid matbordet, i badkaret, dag och kväll och hela vägen till förskolan på måndagsmorgonen. Visst blir man imponerad och lite avundsjuk på barnens magnetiska hjärnor som suger åt sig orden så lätt.

Medan det lilla livet, klädd till tärna med ett liten ljus i handen, sjöng livligt tillsammans med sina förskolekompisar, torkade en och annan rörd förälder sina stolta tårar. Stillheten, ljuset och ljuvliga sångröster från de små kropparna fyllde hela rummet, ovetande om vilken stor glädje de tilldelade sina föräldrar och personalen. Inte heller mycket vetande om sångernas innebörd, om lucia och dagen till hennes ära.

Varifrån härstammar Luciafirandet egentligen? Man får olika svar beroende på vem man frågar eller läser. Enligt kyrkans tro hedrar man på den 13 december skyddshelgonet Lucia från Syrakusa på Sicilien, som ska ha lidit martyrdöden i början av 300-talet. I folktron menar man däremot att firandet härstammar från medeltiden då årets längsta natt föll på den 13 december (p.g.a en felaktig förskjutning av den julianska kalendern som man använde i Sverige på den tiden). Under denna långa och mörka natt trodde man att onaturliga och onda krafter var i görningen och att dessa krafter var ute och härjade. Då syftade man förstås inte på dagens ungdomar som stökar och vandaliserar under lussevakan. Här på västkusten, en av de tidigaste platserna där Luciafirandet förekom, sägs det att natten firades med fest och mycket mat inför julfastan. Grisen skulle vara slaktad och alla förberedelser inför julen skulle vara klara, inte som idag springa runt mellan affärskedjorna fram till lunch på julafton efter de sista julklapparna.

Luciadagen må ha varit en kristen tradition som har tagits efter även av de icke religiösa. Eller vice versa. Själv deltar jag i firandet varken av religiösa skäl eller av hedniska riter. Jag firar eftersom alla andra gör det, för att det ger oss ljus i mörkret och, liksom andra högtider, gör tillvaron meningsfull och skapar samhörighet. Och vem vill inte vara en del av gemenskapen?

…För övrigt, Kungälvs kommun har tänt 40000 jullampor. Med all respekt för miljövänners kritik, men det värmer i själen att veta att någonstans på kommunens gator lyser en lampa just för mig.

Gå tillbaka »

 

 

Första vs andra barnet

När jag var barn hände det att vi kompisar retade den äldste i syskonskaran att denne var ful för att föräldrarna behövde öva sig. Det tragiska var att vi, i alla fall jag, trodde på detta ovetenskapliga påstående. Däremot finns det sanningar kring föräldrarnas beteende och förhållningssätt mellan det första och andra barnet.

Som nyblivna föräldrar saknar man egna erfarenheter om barnuppfostran och därmed inte har så mycket att gå efter. De egna föräldrars metoder från trettio år tillbaka i tiden beblandas med en drös handböcker om barnuppfostran. Som en bokstavstrogen bibeltolkare följer man böckernas råd till punkt och pricka utan att ta större hänsyn till att det är olika individer det handlar om. Om sedan verkligheten inte överensstämmer med kartan då är det verkligheten det är fel på. Varje färdighet hos barnet ska checkbockas med böckerna. Nervositet och oro hos föräldrar när barnet inte utvecklat pincettgreppet eller kryper i rätt tid. Man är väldigt noggrann med vad barnet får äta eller inte får äta. Upphetsade föräldrar som hoppar ur soffan så fort någon bekant sträcker en bit biskvi till deras ettåriga barn. Oj vad det får lida, det första barnet. Det ska vara babysim, barnrytmik, babygym etc. På ena sidan entusiastiska föräldrar och på den andra sidan trötta små liv.

Men när man får det andra barnet då har man plötsligt lättat lite på tyglarna. Inte för att man har blivit slarvig och bryr sig mindre om barnet, utan för att man är mer erfaren och därmed lite coolare. Man lyfter inte på luren till BVC så fort det rinner lite ur näsan på ungen. Inte heller lider man av att barnet får sig en god bit av sockerkakan som mormor har bakat. Kameran plockas inte upp från skötväskan stup i kvarten. Antalet kort man tar är plötsligt omvänt proportionellt mot antalet barn. Vänner och bekanta verkar också ta det lugnare. Istället för blombukett får man nöja sig med några ”like” klickningar på facebook.

Häromdan i lekparken fick jag höra en ung mamma med dålig samvete berätta att hon hade givit en bit Hönökaka till sitt barn. Då ville jag inte avslöja att mina barn då och då smaskar i sig en och annan bit baklava med god aptit. Det är naturligtvis bra att man är medveten om vad barnen stoppar i sig, med tanken på barnfetman som är ett allt större problem. Men, jag menar så länge barnet äter bra mat i övrigt och rör på sig, skadar det inte om ungen får i sig en läckerbit emellanåt.

Sunt förnuft räcker långt!

Gå tillbaka »

 

 

Att veta vad orden inte betyder?

Jag minns en gång, när vi var relativt nya i Sverige, då min pappa kom hem förfärad efter ett besök hos våra svenska grannar, som vi ansåg vara nära vänner. Det visade sig att under tiden pappa var på kafferepet hade frun i huset i telefon avsagt orden att ”de hade främmande på besök” och pappa hade ”tappat hakan”.

Min far var inte ensam om att utsättas för språkets övergrepp. Inte för länge sedan åkte jag buss och bakom mig hörde jag två tonårstjejer, varav den ene hade ”fått napp” kvällen innan och på frågan från kompisen om hur han var i sängen, svarade hon att ”det var inget att hänga i julgranen”. Visst sätter såna uttryck ”myror i huvudet” på en stackars invandrare. Att ”hänga kulor i granen” får plötsligt en helt annan innebörd.

Jag brukar säga att det tog mig tio år här i Sverige att veta vad orden betyder och ytterligare tio år att veta vad de inte betyder. Som ett nykläckt ägg från SFI (svenska för invandrare) var det lätt att bli lagom förvirrad av till exempel uttrycket ”han lyser med sin frånvaro” för att inte tala om ”tystnaden talar”. Men ”sakta i backarna” är inte idiom en vanligt förekommande företeelse i alla språk? Jo, men i det svenska språket är det extra frekvent om jag ska jämföra med de andra språk som jag behärskar. Dessa vardagsuttryck ger naturligtvis språket nyanser och styrka men det kan förpesta för en som inte har svenska som modersmål.

När man har språket som modersmål använder man ett språkbruk utan att djupt reflektera över det. Det sitter i ryggmärgen. Men när man lär sig ett nytt språk, som i mitt fall, blir dessa idiom små minor som knallar framför en här och där. Lägg till detta uttrycket ”det knallar och går” på frågan om hur du mår, då förstår ni min situation. Eller när man frågar efter postlokalen och till svar får man ”ett stenkast härifrån”. Och! Hur långt är det? Beror inte det på vem som kastar stenen? Är det en palestinier då är det stor risk att jag får gå flera kvarter.

Listan kan göras lång. Man önskar sig ”mycket lite” ketchup på korven men det kan lätt bli ”lite mycket” ketchup. Vem vill förresten ”ha eld i baken”, ”bli tagen på sängen” eller ”halka in på ett bananskal”?

Nej, det är verkligen inte ”en dans på rosor” att lära sig det svenska språket. Men tålamod är ”A och O” och man får inte ”kasta in handduken” eller ”yxan i sjön” för då har man ”satt sin sista potatis” i det här landet.

Har ni ”fattat galoppen?”

Gå tillbaka »

 

 

Öppna förskolan – Guds välsignelse

För några år sedan när jag var barnfri brukade jag och några vänner emellanåt ägna oss år en uppskattat aktivitet, nämligen barrunda. Idag med småbarnsliv är detta ett minne blott. De partysugna studiekamraterna har lämnat plats åt nya bekanta, småbarnsföräldrar med dubbelvagnar rullande framför sig. Ölflaskor är utbytta mot nappflaskor. Nya vänner, nya samtal och nya vanor. Istället för barrunda är det ”öppnaförskolanrunda” som gäller numera. Var sak har sin tid.

När man är föräldraledig är dagarna händelserika och fyllda av fantastiska lyckostunder. Men de kan också bli enformiga och långtråkiga. När man har besökt samma lekplats femtioelva gånger, använt samma gunga ett oräkneligt antal timmar och gått samma promenadrunda så många gånger att ens barnvagn på egen hand lätt skulle hitta runt och hem, ja då är man väldigt tacksam att det finns något som kallas öppna förskolan. Ett stort tack till er alla eldsjälar som jobbar på öppna förskolor och ser till att vi småbarnsföräldrar får denna unika möjlighet.

Det är verkligen en gåva till oss småbarnsföräldrar men framförallt till själva barnen. Här kan barn och föräldrar under ett par timmar hitta stimulans, ha kreativa utmaningar och skaffa sig nya bekantskaper. Medan barnen, med stor förtjusning, prövar de nya leksaker som pappor och mammor inte har hemma kan pappor och mammor, som ligger på samma våglängd i livet och som kan förstå varandras situation, äntligen växla några ord med varandra. Mina vänner, som inte själva har barn, fungerar föga som bollplank när man behöver några råd eller helt enkelt prata av sig ibland. Mamma min, hon har absolut ingen förståelse, ”kom inte hit och säg att det är tufft att uppfostra två barn i den lyxiga västvärlden!”, för hon tog minsann hand om hela åtta barn under knappa förhållanden med många svältår. För att inte tala om min pappa, han säger att jag får skylla mig själv som har tagit på mig ett kvinnogöra.

Aldrig för har en förmiddag gått så fort som på öppna förskolan. Det är lektimme, sångstund, fikadags och däremellan många samtalsminuter. Efteråt känner både barnen och föräldrarna sig möra i kroppen dock väldigt nöjda. Och när man har gått därifrån har en och annan förälder slipat upp sin tonkänsla vid sångstunden och barnen har fått sin veckodos av Gud i himlen och frälsaren Jesus.

För övrigt... Om sverigedemokraterna fortsätter med att gå ut ur varje rum där ”människors lika värde” kommer på tal lär de väl snart lämna landet.

Gå tillbaka »

 

 

Vem vill blotta sig först?

Det kan bli påfrestande när fastemånaden Ramadan och valrörelsen överlappar varandra. Därför är det befriande att båda är över nu. Man slipper att bli påhoppad av entusiastiska valarbetare när man är ute med barnvagnen och förse en med ballonger, flaggor, vindpropellrar och en hög med broschyrer som man redan har fått i brevlådan. Det är naturligtvis uppskattat att få tillgång till politisk information från partierna. Men det kan bli för mycket när man för femtioelfte gången får samma material från ett och samma parti.

Varje gång jag besökte Orienthuset i Alelycke retade jag mig på mina muslimska bröder som handlade mat som om det vore sista dagen i deras liv. Vagnarna fyllda ända upp till kanterna med diverse delikatesser som färska dadlar, baklava, lammkött, bulgur, getost etcetera. Det var en bekräftelse på att hungriga vargar jagar bäst. Med all respekt för mina muslimska bröder, men visst har fastemånaden omvandlats till ett jippo här i västvärlden. Ett syfte med fastan är att man ska känna barmhärtighet och generositet gentemot de fattiga och hungriga medmänniskorna. Men, tappar inte det sitt välvilliga syfte då när man under denna månad frossar i sig betydligt mer mat än vanligt? Hur många fattiga barn har femton olika rätter vid middagsbordet?

Nåväl, nu får man vänta i fyra år till på nästa broschyrstorm. Och som icke praktiserande muslim slipper jag, i elva månader framöver, att ställas till svars av mina bekanta som fastar och anklagar mig för ha övergivit min tro. Det är alltid nervigt att stöta på en bekant under Ramadan. Du vet inte om personen praktiserar sin tro eller inte. Man pejlar läget lite diskret. Det gäller att inte blotta sig först. Man vill inte vara den som sitter med skammen i knäna. Visar det sig att personen fastar kan man låtsas att även man själv gör det, sålunda man inte redan har en glass eller en kaffekopp i handen.

Liknande fenomen här i Sverige när det gäller folks politiska åsikter. Här brukar folk inte ha några större bekymmer med att avslöja om de tillämpar sin tro eller inte. Däremot de politiska ståndpunkterna är det mer tyst om. Jag har lagt märke till att det är extra känsligt att diskutera politik med folk under valrörelsen. Få vill avslöja sina partisympatier. Jag tror inte att det handlar om valhemlighet. Det är snarare att man vill inte att kompisarna ska tänka att man är ”en sån där typ”!

Apropå ”såna där typer”. Nu har även moder Sverige blivit av med sin oskuld. Välkommen till det nya kalla Sverige. Brrr!

Gå tillbaka »

 

 

På jakt efter guldställe

Nu när folk är tillbaka från sommarledigheten brukar den svenska sensommaren och hösten bjuda på många upplevelser bland vänner och bekanta. För min del är det en hinderbana i integrationen. Det är kräftskivor, surströmmingspremiär, bär och kantarellplockning för att nämna några vanor och traditioner. Med min envisa välvilja har jag genom åren lyckats avklara det ena delmomentet efter det andra. Men jag har gång på gång snubblat på ett och samma hinder och ännu inte lyckats ta mig över det - att hitta ett eget kantarellställe.

Detta har börjat frambringa en påtaglig irritation hos mig. Jag orkar knappast att träffa kompisar eller gå till personalrummet och få höra hur duktiga alla kollegor har varit under den gångna helgen. En hade varit ute för att rasta hunden och kommit hem med en hel kasse kantareller. En annan hade varit borta en timme och plockat hela nio liter av skogens guld. Tack för saltet i såret! Själv var jag ute i skogen i nio timmar och hittade knappast till en macka. Och när man frågar folk var någonstans i skogen de plockade blir det genast tyst och samtalsämnet byts fort som attan. Ingen är välvillig nog att avslöja sitt guldställe. Det är ett egendomligt fenomen hos svenskarna. Folk kommer till mig och avslöjar sina älskare och älskarinnor. Men sina kantarellställen, icke! Det är mer privat zon.

När jag flyttade till Kungälv såg jag fram emot hösten och Svartadalen. Äntligen skulle jag bruka den svenska allemänsrätten och fylla frysboxen med delikata svampar av olika slag för att under kyliga vinterdagar avnjuta stuvningar, diverse soppor och såser. Men än så länge ekar frysboxen tom. Snart har jag skannat hela Svartedalen. Genomsökt bar- och blandskog, steniga och mossiga partier, kuperad och plan terräng. Ibland har jag fastnat i våtmarker upp till knäna. Allt för att hitta ett eget guldställe. Men icke! Jag har vid flertal tillfällen övervägt att sätta in en annons i tidningen med önskan att inarrendera ett kantarellerställe till en lämplig penning.

Jag ser mig själv inte som fullständig integrerad förrän jag har hittat ett eget kantarellställe. Det är bäst att jag lyckas med det så fort som möjligt. Man vet aldrig i dessa tider. Folkpartiet kan när som, utöver språktestet, sätta ett eget kantarellställe som krav för svenskt medborgarskap.

För övrigt... jag läste på en valaffisch ”Ett mänskligare Kungälv.” Inte visste jag att jag hade flyttat till en ort med låg grad av mänsklighet.

Gå tillbaka »

 

Pappa kan, om han vill, om han får

Den här veckan börjar det. Mandomsprovet! Är inte han för gammal för att rycka in i lumpen tänker den observante läsare? Jodå! Det är pappaledigheten jag syftar på. Ledig och ledig, det kan man diskutera! Här har svenska akademin något att jobba på.

På torsdag avlöser jag min fru som har varit mammaledig i tio månader. Nu tar jag över stafettpinnen. Stafettpinne? Ja, precis! Det hela känns faktiskt som ett stafettlopp. Till att börja med bör du njuta av det du gör. Sedan måste du komma ut på banan välförberedd, koncentrerad och taggad. Under hela loppets gång gäller det att ha fullständig fokus på det du gör. Det kan ta en stund innan du kommer in i rytmen och rutiner men sedan går det som på räls. Du får lust att nynna på Petters ”Det går bra nu kompis, det går bra nu”. Och ibland kan det kännas hopplöst, speciellt i slutet då mjölksyran gör sig kännbar. Men du får under inga omständigheter tappa motivationen och kasta in handduken. Håll ut! Det hela är slut innan du vet ordet av. Och när du väl har passerat mållinjen är hela din själ uppfylld av endorfiner. Du känner dig stolt och är nu mer sammansvetsad med de nya familjemedlemmarna.

Överlämningen från min fru är välplanerad. En lathund, ordnad av min kära fru, är fastklistrad på kylskåpet med alla hans rutiner – när och hur länge han sover, tider för gröt, välling, lunch och mellanmål, vikten av regelbundna blöjbyten etcetera. Hon har till och med upplyst mig om vilka slags gnälljud från honom som syftar till hunger, sömnbehov eller rent av tristess. Själv är jag hur lugn som helst. En lugn attityd som gör min fru aningen nervös. ”Älskling, du fattar inte! Det är inte som när du var hemma med bara ett barn. Det är betydligt tuffare”. Jag försöker naturligtvis lugna ner min fru med alla möjliga försäkringar om att det kommer gå utmärkt och att det kanske inte kommer vara precis som när hon var hemma, att det kommer vara annorlunda men bra. Detta verkar dock inte dämpa hennes oro märkbart.

Jag har funderat över varför min fru reagerar som hon gör. Är det hennes mammainstinkter som spökar eller är det den allmänna vanföreställningen kring våra könsroller om att mannen är mindre kapabel att ta hand om små barn? Det må vara en utmaning för mig att vara ”pappaledig” med två barn. Men jag antar den utmaningen och välkomnar fler pappor att göra detsamma. Inte för att vi i första hand ska bevisa något, utan för att komma ännu närmare våra barn.

… för övrigt. Är det inte en fläck i jämställdhetsambitionerna att vi fortfarande har offentliga toaletter där skötbordet ligger hos damernas?

Gå tillbaka »

 

Väderpratarn

Den första svenska visan som jag lärde mig sjunga var Tomas Ledins ”Sommaren är kort” efter en skolavslutning. När jag ett par år senare även förstod ordens innebörd blev jag varse om två saker. Att den svenska sommaren var väldigt vacker men alldeles, alldeles för kort där det mesta regnade bort. Lite pessimistiskt och något tvetydigt. Om den svenska sommaren är så vacker, vilket jag själv tycker, varför belastar man då både sin plånbok och miljön och flyger bort till främmande länder under dessa veckor.

Teneriffa, Kos och Alanya i all ära, men ingenting slår en vacker solig dag på Bohus klippor. Häromdan gjorde vår familj sin första utflykt till ett av kommunens havsbad. Vi bredde ut vår filt på klipporna, plockade fram vår picknick korg och njöt av godbitarna som härstammade från främmande länder. Iskall vattenmelon från Turkiet, mustig fetaost från Grekland och nygräddat libanesisk tunnbröd. Jo då, kaffe, bullar och saft medföljde också. En bit bort från oss satt en invandrarfamilj och avnjöt sin vattenpipa. Det var ett tydligt tecken på att även Bohusläns klippor haft lyckan att ta del av det nya, mångkulturella Sverige.

Efter en stund var det dags att ta ett dopp i det svalkande, salta vattnet. Vi hoppade, skuttade och voltade under några menande blickar, som antagligen tyckte att vi gjorde för mycket väsen av oss. Men inte brydde vi oss om dem. Nu var det dags att njuta av den sköna svenska sommaren. Efter badet återstod att lägga sig på rygg på de varma släta klipporna och bara njuta. Barnens glada skrik beblandades med måsarnas. Längre bort hörde man det karakteristiska puttrandet från en fiskebåt.

Mitt i denna idyll hörde jag en farbrors klagande över att att det är för varmt. Jag fick lust att vända mig till farbrorn och säga ”Ta för dig gubbe! Solen skiner, kanske bara idag”. Nåväl, man får ta sina strider. Istället tog jag mig en kopp kaffe och beskådade det glittrande havet.

Varför är folk här i Sverige alltid missnöjda med vädret? Man beklagar sig över blöta och grå vintrar. Man gnäller lika mycket under vita och isiga vintrar, för då vänder man sitt fokus mot frusna tågväxlar eller nedfallna elledningar. Sedan kommer sommaren där ”det mesta regnar bort”. Men så kommer värmen och plötsligt plockar svensken fram sina shorts, tar av sig sin skjorta och visar stolt sina tre brösthår. Nu jäklar ska det firas! En back öl utcheckas från systemet och han blir kung över grillen. Glädjen fortsätter dock endast i tre dagar. Sedan börjar det gnällas över att det är för varmt. Lägg av!

Det verkar som om den enda tiden svensken är nöjd med vädret är tiden mellan hägg och syren. Två veckor!

Gå tillbaka »

 

 

Varifrån kommer du?

Varje gång jag är i Istanbul och åker taxi blir jag frågad av chauffören om varifrån jag kommer. En fråga som cirkulerar dagligen, runt varje gatuhörn, bland stadens miljontals invånare där deras gemensamma nämnare är att vara flyktingar från Anatolien. I tron om att även jag är en av dessa ställde chauffören frågan, mer som en nyckel till samtalsport än av nyfikenhet.

Jag kommer från Göteborg, sa jag. En kort men något kylig tystnad sedan en förnimmelse till skratt i chaufförens ansikte med undertexten – vem försöker du lura broder, du liksom jag är ett barn av detta land. Varför detta hyckleri? Resten av resan tillbringade vi tysta i en bastuvarm taxi.

Nå väl från Bosporen till ankdammen i Kungälv. Som numera kungälvsbo ville jag bekanta mig med min nya stad och var ute med mina små barn. Då är ankdammen en perfekt lekplats för barn att leka och umgås på. Tack kommunen och alla skattebetalare!

Medan barnen lekte och skaffade sig nya kompisar i samma takt som på facebook, växlade jag några ord med ett par föräldrar. Så småningom kom den fråga som jag bara väntade på. Och ni vet vilken! Jag kommer från Göteborg, blev återigen mitt svar. Samma pinsamma tystnad, samma ansiktsuttryck som hos den turkiske chauffören, följt av ett skratt.

Jag har fått den här frågan oräkneligt många gånger under mina tjugo år i Sverige. Jag har börjat laborera med olika svar där vart och ett är sant på sitt sätt. I början av min vistelse i Sverige upplevde jag frågan som obehaglig och lite påträngande. Den påminde mig om att jag inte såg ut som en i mängden och att jag inte tillhörde det här landet. Men på senare år ser jag saken med andra ögon. Min tolerans och förståelse för frågan har ökat kontinuerligt för varje år jag har bott här. Men å andra sidan har det blivit svårare att svara på frågan. I början fanns det bara ett svar. Jag visste vad frågan syftade på – mitt hemland.

Jag menar, idag har jag bott merparten av mitt liv i Sverige. Började mitt liv som dalmas. Därefter fortsatte min resa till ett betonghus i en förort för att senare leva det akademiska livet i en universitetsstad. Jag har flyttat kors och tvärs över hela landet, från norr till söder, från Östkust till Västkust. Och numera är jag en Kungälvsbo. Mitt i stan. Nej, just det! Jag fick inte säga ”stan” om Kungälv fick jag höra av ett par föräldrar vid ankdammen. Stan säger vi om Göteborg och mitt i stan i Kungälv det kallas för Centrum i folkmun. Nå väl, jag tar med mig seden dit jag kommer och är så lycklig över min nya ”stad”

För övrigt, när tror ni att vi hör den första vuvuzelan vråla på Skarpenord?

Gå tillbaka »